2 Samuel 3
3
1Och det var långvarigt krig mellan Sauls hus och Davids hus, och Davids hus växte sig starkare och starkare, men Sauls hus blev svagare och svagare.
Davids söner i Hebron
(1 Krön 3:1-4)
2Och till David föddes söner i Hebron (hebr. Chevron) [sex söner, alla med olika mödrar]:
Hans förstfödde [son] var Amnon – [född] av Achinoam, jizreliten;
3och hans 2:e [son] Chilav [betyder ”hans faders bild”, också kallad Daniel, se 1 Krön 3:1] – [född] av Abigal [kortformen av namnet Abigail],
karmeliten Navals hustru [änka som David sedan gifte sig med];
och den 3:e Avshalom (Absalom) – Maachas son,
dotter till Talmaj, kungen i Geshor [region i Syrien],
4och den 4:e Adonija – Chaggits son;
och den 5:e Shefatja – Avitals son,
5och den 6:e Itream – [född] av Davids hustru Egla [kan syfta på Michal, se 2 Sam 6:23].
Dessa [6 söner] föddes till David i Hebron. [I Jerusalem föddes Salomo av Batsheva, se 2 Sam 12:24.]
Avner går över till Davids sida
6Och det skedde när det var krig mellan Sauls hus och Davids hus, att Avner visade sig stark (fast, säker, tapper) i Sauls hus. 7Och Saul hade en bihustru som hette Ritspa, Ajas dotter, och han [Ish-Boshet] sa till Avner: ”Varför har du gått in till min fars bihustru?”
8Och Avner blev mycket arg över Ish-Boshets ord och sa: ”Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna! 9Må Gud (Elohim) göra så mot Avner och ännu mer, om, som Herren (Jahveh) har gett sin ed till David, jag inte gör detta till honom, 10att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva.” 11Men han [Ish-Boshet] kunde inte svara Avner ett ord för han var rädd för honom. [Hans agerande påminner om hans fars rädsla, se 1 Sam 10:22.]
12Sedan sände Avner budbärare till David rakt ner och sa: ”Vems är landet?” Och sa: ”Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig.”
13Så han [David] svarade: ”Gott, jag ska skära ett förbund med dig, men jag begär en sak av dig som är att du inte träder fram inför mig innan du först fört hit Michal, Sauls dotter, sedan kan du komma och se mitt ansikte.”
[Michal älskade David (1 Sam 18:20) och blev först Davids hustru som belöning för att han slog Goliat, men sedan måste han vinna henne med 100 förhudar (1 Sam 18:25). Därefter ångrar sig Saul och ger henne till en annan man (Palti, se 1 Sam 25:44). Nu vill David ha tillbaka sin hustru.]
14Sedan sände David budbärare till Ish-Boshet, Sauls son, och sa: ”Ge mig min hustru Michal som jag förlovade mig med för 100 filisteiska förhudar.” [David och Michal hade inte skilt sig och brudpriset (motsvarigheten) hade inte återlämnats, så hon var fortfarande hans hustru, se 1 Sam 18:25.]
15Då sände Ish-Boshet [bud] och tog henne från hennes make, från Paltiel, Lajish son. [I 1 Sam 25:44 är namnet det kortare Palti.] 16Hennes man [Paltiel] gick med henne, gråtande gick han och följde henne till Bachurim. [Han gick efter dem längs med vägen från Jerusalem mot Jeriko. Bachurim är en by öster om Olivberget, se även 2 Sam 16:5; 17:18. Byn identifieras med Almon, 6 km nordost om Jerusalem.] Till sist sa Avner till honom: ”Gå, vänd tillbaka.” Så han vände om.
17Och Avner talade med Israels äldste och sa: ”Även tidigare, även för tre dagar sedan, var det så att ni sökte att göra David till kung över er, 18och nu gör det. För Herren (Jahveh) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand.”
19Och Avner talade även i Benjamins öron [privat med benjaminiterna, utom hörhåll för de andra], och Avner gick även och talade i Davids öron i Hebron allt det som syntes gott för Israel och till hela Benjamins hus. 20Och Avner kom till David, till Hebron och 20 män med honom. Och David gjorde en fest för Avner och männen som var med honom. 21Och Avner sa till David: ”Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som du (din själ) önskar.” Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).
Joav mördar Avner
22Och se, Davids tjänare och Joav kom från ett plundringståg och de hade ett stort byte med sig. Men Avner var inte med David i Hebron för han hade sänt iväg honom och han hade gått i frid. 23När Joav och hela hans armé som var med honom hade kommit, berättade de för Joav och sa: ”Avner, Ners son, kom till kungen och han har sänt iväg honom och han har gått i frid.”
24Och Joav kom till kungen och sa: ”Vad har du gjort? Se, Avner kom till dig, varför har du sänt iväg honom i frid? Och han har redan gått? 25Du känner Avner, Ners son, han har kommit för att bedra dig, för att lära känna hur du kommer och går och veta allt som du gör.”
26Och när Joav kommit ut från David sände han budbärare efter Avner och de förde tillbaka honom från Siras brunn [en cistern med vatten, enligt tradition 3 km norr om Hebron], men David visste inte om det. 27Och när Avner återkommit till Hebron tog Joav honom åt sidan till mitten av porten för att tala med honom i tysthet och där slog han honom i skrevet så att han dog, för Asahels blod, hans bror.
28Och efteråt, när David hörde det sa han: ”Jag och mitt kungarike är utan skuld inför Herren (Jahveh) för evigt för Avners blod, Ners son. 29Låt det falla över Joavs huvud och över hans fars hus, och låt det inte saknas någon i Joavs hus som har ett bekymmer eller som har en hudsjukdom (hebr. tsara) [3 Mos 13-14] eller som lutar sig på en stav eller som faller för svärdet eller som saknar bröd.”
30Och Joav och Avishaj, hans bror, slog Avner eftersom han dödat deras bror Asahel vid Givon i striden.
31Och David sa till Joav och till allt folket som var med honom: ”Riv sönder era kläder och svep in er i säcktyg och klaga över Avner.” Och kung David följde efter båren. 32Och de begravde Avner i Hebron och kungen lyfte upp sin röst och grät vid Avners grav och hela folket grät.
33Och kungen mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) över Avner och sa [sjöng följande klagosång]:
”Skulle Avner dö som en dåre dör?
34Dina händer var inte bundna,
dina fötter var inte fjättrade i brons [hebr. nechoshetim (brons/koppar) står i dual-formen, dvs. båda fötterna var inte fastkedjade],
som en man stupar framför syndiga söner,
så har du fallit.”
Och hela folket grät över honom.
35Och hela folket kom till David och ville få honom att äta bröd medan det fortfarande var dag. Men David gav en ed och sa: ”Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om jag smakar bröd eller något annat innan solen har gått ner.”
36Och hela folket lade märke till det och det behagade dem. Allt vad David gjorde behagade folket. 37Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son, dödades.
38Och kungen sa till sina tjänare: ”Vet ni inte att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel idag? 39Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojahs söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahveh) belöna dem som gör ont efter deras ondska.”
Nu markerat:
2 Samuel 3: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln