2 Kung 17
17
Nordrikets 19:e kung – Hosea
[Hosea (hebr. Hoshea) blir Israels sista kung.]
1I 12:e året till Achaz, Juda kung, började Hosea, Elahs son, regera i Samarien och regerade över Israel 9 år. 2Och han gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, men inte som Israels kungar som var före honom.
3Shalmaneser, Assyriens kung, kom upp över honom och Hosea blev hans tjänare och förde gåvor till honom. 4Och Assyriens kung fann (avslöjade) en sammansvärjning hos Hosea, för han hade sänt budbärare till So, Egyptens kung, och erbjöd inga gåvor till Assyriens kung som han hade gjort år efter år. Därför tystade Assyriens kung honom och band honom i fängelset. 5Och Assyriens kung kom upp genom hela landet och gick upp till Samarien och belägrade det i tre år. 6I Hoseas 9:e år tog Assyriens kung Samarien och förde bort Israel till Assyrien och satte dem i Chalach och i Chavor, vid floden Gozan och i Mediens städer.
Israel förs i fångenskap
7Och det skedde eftersom Israels söner hade syndat mot Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), som fört dem upp från Egyptens land undan (ordagrant ”från under”) faraos hand, Egyptens kung, och hade följt efter andra gudar, 8och vandrat efter folkslagens förordningar, vilka Herren (Jahveh) hade fördrivit från Israels söner och från Israels kungar som de hade gjort 9och Israels söner hade hemliga ting som inte var rätt mot Herren (Jahveh), deras Gud (Elohim), och de byggde höga platser i alla sina städer, från väktarnas torn till de befästa städerna. 10Och de satte upp åt sig pelare och aseror [pålar för avgudadyrkan] på varje hög kulle och under varje lummigt träd, 11och där offrade de på alla höga platser, på samma sätt som folken som Herren (Jahveh) fördrev för dem, och gjorde onda ting [plural] till att provocera Herren (Jahveh). 12Och de tjänade avgudar om vilka Herren (Jahveh) sagt till dem: ”Ni ska inte göra sådana ting.” 13Och Herren (Jahveh) upprepade i Israel och i Juda genom handen på alla hans profeter och alla siare (profeter – hebr. chozeh) och sa: ”Vänd bort från era onda vägar och håll (vakta, skydda, bevara) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant: saker inristat) i enlighet med hela undervisningen (hebr. Torah) som jag har befallt era fäder och som jag har sänt till er genom handen på mina tjänare profeterna.”
14Men de lyssnade inte utan gjorde sina nackar stela (styvnackade), som deras fäders nackar, som inte trodde (litade) på Herren sin Gud (Jahveh Elohim). 15Och de förkastade hans förordningar (ordagrant ”saker inristat”) och hans förbund som han hade skurit med deras fäder, och hans stadgar (vittnesbörd) varmed han hade vittnat mot dem. Och de gick efter tomma ting och blev till intet, och efter folkslagen som var runt omkring dem, om vilka Herren (Jahveh) hade bestämt att de inte skulle göra som (likna) dem.
16Och de övergav alla Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), budord (tydliga befallningar) och gjorde gjutna avgudar, två kalvar och gjorde en asera [påle för avgudadyrkan] och tillbad hela himlens härskara (stjärnorna) och tjänade Baal. 17Och de fick sina söner och sina döttrar att gå genom eld och använde spådom och trolldom och sålde (hängav) sig till allt det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon för att provocera honom.
18Och Herren (Jahveh) var mycket vred över Israel och tog bort dem från sitt ansikte, det fanns ingen kvar förutom Juda stam.
19Och Juda höll (vaktade, skyddade, bevarade) inte Herrens (Jahvehs), sin Guds (Elohims), budord (tydliga befallningar) utan vandrade i Israels förordningar som de gjorde (utövade). 20Och Herren (Jahveh) försköt hela Israels säd och hemsökte (plågade) dem och gav dem i fördärvarnas hand till dess han hade kastat bort dem från sitt ansikte.
21För han rev isär Israel från Davids hus och de gjorde Jerobeam, Nevats son, till kung och Jerobeam drog bort Israel från att följa Herren (Jahveh) och fick dem att synda stort. 22Och Israel vandrade i alla Jerobeams synder som han gjorde och de lämnade dem inte 23förrän Herren (Jahveh) flyttade bort Israel från sitt ansikte, som han hade talat genom handen på alla sina tjänare profeterna. Och Israel bars bort från sitt land till Assyrien till denna dag.
Samarien återbefolkas
24Och Assyriens kung förde män
från Babel
och från Kota [stad i Babylon]
och från Avah [okänd stad]
och från Chamat [stad i centrala Syrien]
och Sefarvajim [Sefarvim (betyder: ”de två skrivarna”) – stad i norra Syrien på östra sidan av Eufrat som Assyrien intagit]
och placerade dem i Samariens städer istället för Israels söner och de intog Samarien och bodde i dess städer. 25Och det skedde i början av deras bosättning på platsen att de inte vördade Herren (Jahveh). Därför sände Herren (Jahveh) lejon ibland dem som dödade några av dem. 26Därför samtalade de med Assyriens kung och sa: ”Folken som du har burit bort och placerat i Samariens städer känner inte till sättet (hur man gör) med landets Gud (Elohim). Därför har han sänt lejon ibland dem och se, de slaktar dem, eftersom de inte känner till sättet (hur man gör) med landets Gud (Elohim).”
27Och Assyriens kung befallde och sa: ”För dit en av prästerna som togs därifrån och låt honom gå och bo där, och låt honom undervisa folket om sättet (hur man gör) med landets Gud (Elohim).” 28Och en av prästerna som de hade burit bort från Samarien kom och bodde i Betel och undervisade dem om hur de skulle vörda Herren (Jahveh).
29Men likväl gjorde varje folkslag sina egna gudar och satte dem i husen på de höga platserna som samarierna hade gjort, och varje folkslag i städerna där de bodde. 30Och Babels män gjorde Sukotbenot och Kots män gjorde Nergal och Chamats män gjorde Ashima 31och aviterna gjorde Nivchaz och Tartak och serfaviterna brände sina söner i Adramelechs och Anamelechs eld, serfaviternas gudar. 32Och de fruktade Herren (Jahveh) men gjorde åt sig från dem själva präster till de höga platserna som offrade åt dem i husen på de höga platserna. 33De fruktade Herren (Jahveh) och tjänade sina egna gudar efter sättet hos folkslagen från vilka de hade förts bort.
34Till denna dag gör de på det gamla sättet (följer sina gamla vanor). Inte heller fruktar de Herren (Jahveh), eller gör efter (följer) förordningarna (ordagrant ”saker inristat”), påbuden (bindande juridiska beslut), undervisningen (hebr. Torah) eller befallningarna (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som Herren (Jahveh) befallde (hebr. tsavah) Jakobs söner, som han gav namnet Israel, 35med vilka Herren (Jahveh) skar ett förbund och ålade dem och sa: ”Ni ska inte frukta andra gudar, inte böja er för dem, inte tjäna dem, inte offra till dem, 36utan Herren (Jahveh) som förde er upp från Egyptens land med stor makt och med utsträckt arm, honom ska ni frukta och honom ska ni tillbe och till honom ska ni offra.
37Och förordningarna (ordagrant ”saker inristat”) och påbuden (bindande juridiska beslut) och undervisningen och budorden (tydliga befallningar) som jag skrev ner åt er ska ni hålla (vakta, skydda, bevara) till att göra alla dagar, och ni ska inte frukta andra gudar. [2 Mos 20:1-17; 5 Mos 5:6-12] 38Och förbundet som jag har skurit med er ska ni inte glömma bort. Ni ska inte frukta andra gudar, 39utan Herren (Jahveh) er Gud (Elohim), ska ni frukta och han ska befria er ur alla era fienders händer.”
40Men de lyssnade inte utan gjorde som de tidigare gjort. 41Och dessa folkslag fruktade Herren (Jahveh) men tjänade sina gjutna avgudar, även deras söners söner gjorde som deras fäder hade gjort. Så gör de till denna dag.
Nu markerat:
2 Kung 17: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln