1 Korintierbrevet 9
9
Paulus personliga frihet och ansvar
[I föregående stycke är Paulus slutsats att vi är fria att äta kött offrat till avgudar, men vi har också ett ansvar inför andra troende som kan bli sårade. Det gör att vi ibland måste avstå från att göra vissa saker. Nu visar han hur han själv har applicerat dessa två principer i sitt eget liv.]
1Är jag inte fri?
Är jag inte apostel (sändebud, ambassadör)?
Har jag inte sett vår Herre Jesus?
Är inte ni mitt verk i Herren?
2Om jag inte är apostel för andra,
så är jag det i alla fall för er.
Ni är sigillet på mitt
apostlaämbete i Herren.
3Mitt försvar inför dem som anklagar mig är detta:
4Har inte vi rätt till mat och dryck?
5Har inte vi rätt att föra med oss en troende hustru,
som de andra apostlarna och Herrens bröder och Kefas [Petrus]?
6Eller är det bara jag och Barnabas som inte har rätt att vara fria från arbete?
7Vem gör soldattjänst på egen bekostnad?
Vem planterar en vingård utan att äta av dess frukt?
Vem vallar en hjord utan att dricka av dess mjölk?
[Dessa tre exempel hör ihop med de två exemplen från jordbruket i vers 10b.]
8Säger jag det här som en rent mänsklig åsikt?
Säger inte undervisningen (gr. nomos) [Torah] samma sak? 9Det står skrivet i Mose undervisning:
Du ska inte binda för munnen (sätta munkorg) på oxen
när den tröskar. [5 Mos 25:4; 1 Tim 5:18]
Är det bara oxarna Gud bryr sig om?
10Säger han det inte snarare (speciellt) för vår skull?
Jo, för vår skull blev det skrivet att den som plöjer
och den som tröskar ska göra det i hopp om att få sin del.
11När vi har sått andliga ting hos er,
är det då för mycket begärt om vi skördar materiella ting från er?
12Om andra har rätt att få del av det som är ert,
har inte vi det ännu mer?
Paulus väljer att inte använda sin frihet
[Paulus skriver tre gånger ”att han inte använder sin rätt” vilket ramar in detta stycke, se vers 12, 15 och 18.]
Men vi har inte utnyttjat den rättigheten [att vara avlönad], utan finner oss i allt för att inte skapa hinder för den Smordes (Kristi) evangelium.
13Vet ni inte att de som tjänstgör i templet
äter av det som kommer från templet,
och att de som tjänar vid altaret
får sin del från altaret?
14På samma sätt har Herren befallt att de som predikar evangeliet ska leva av evangeliet.
15Men jag har inte utnyttjat några av dessa förmåner, och jag skriver inte det här för att börja göra det heller.
För jag skulle hellre dö ...
[Meningen avslutas inte, detta är en s.k. ”aposiopesis”, som visar på Paulus djupa känslomässiga engagemang.]
Ingen ska få ta ifrån mig min berömmelse.
16Att jag predikar evangeliet är inget jag ska ha beröm för,
det är ett måste för mig.
Ve mig om jag inte predikar evangeliet!
17Om jag gör detta villigt [predikar evangeliet och avstår frivilligt från mina rättigheter, se vers 12, 15, 18]
har jag min lön (belöning),
men gör jag det för att jag måste
är det ett förvaltarskap som anförtrotts mig.
[Detta är styckets centrum och huvudpoäng. Paulus är trogen sitt uppdrag, se 1 Kor 4:2. Det är ett förvaltarskap, se Luk 17:10.]
18Vad är då min lön?
Jo, att som förkunnare få lägga fram evangeliet utan ersättning,
att inte utnyttja den rättighet [till lön] som evangeliet ger mig.
1) Fullständig anpassning – bli allt för alla (9:19-27)
[Paulus kommer nu till den centrala delen i ämnet som rör hur man lever som kristen i en fallen värld. Den fråga varje kristen måste ställa sig är hur mycket vi måste identifiera och anpassa oss till den rådande kulturen för att göra evangeliet tillgängligt. När det gäller frågan om det är rätt att äta kött offrat till avgudar, som var en aktuell fråga där i princip allt kött i staden hade offrats i avgudatempel, så är svaret både ja och nej. Det beror på hur mycket du vet, och om det finns någon annan svagare troende som kan komma på fall om du utnyttjar din frihet att äta sådant kött. Paulus tre förhållningssätt:
1. Fullständig anpassning – allt för alla, se 1 Kor 9:19-27.
2. Delvis anpassning, se 1 Kor 10:1-13.
3. Ingen anpassning, se 1 Kor 10:14-22.]
19Även om jag är fri (oberoende) från alla [eftersom jag är oavlönad],
har jag [av egen fri vilja] gjort mig till en tjänare (slav, livegen) till alla,
för att vinna desto fler [för Jesus].
20För judarna har jag blivit som en jude (satt mig själv i deras situation),
för att vinna judar.
För dem som står under lagen (undervisningen, lärosystemet – gr. nonoms) har jag blivit som en under lagen,
fastän jag själv inte står under lagen,
för att vinna dem under lagen.
21För dem som är utan lag [hedningarna] har jag blivit som den som är utan lag,
fast jag själv inte är utan Guds lag utan lever inom den Smordes (Kristi) lag,
för att vinna dem som är utan lag.
22För de som är svaga [känsliga, i tron] har jag blivit som en svag [undviker sådant som kan väcka anstöt och få dem att tappa tron som t.ex. att äta kött offrat till avgudar, se kap 8],
för att vinna de svaga.
För alla har jag blivit allt,
för att jag i varje fall ska frälsa (rädda) några.
Liknelser från sportens värld
[Paulus konkretiserar nu det han just skrivit (angående detta med att vara relevant för den kultur som man försöker nå), genom att likna det kristna livet vid två grenar från de isthmiska spelen, tävlingar som var välkända för korintierna. Spelen arrangerades varannan vår strax utanför Korint i staden Isthmia. Endast de olympiska spelen i den närbelägna staden Olympia, 12 mil västerut, var större. Tävlingarna hölls för att hedra de grekiska gudarna. Utgrävningar har visat att stadion i Isthmia låg alldeles intill templet för den grekiska havsguden Poseidon, vilket bekräftar den religiösa kopplingen till spelen.
Deltagarna tävlade nakna i grenar såsom löpning, boxning, brottning och pankration (som var en allkamp där alla medel var tillåtna). Man tävlade inte för pengar, utan för ära och en segerkrans. Den äldsta och mest prestigefyllda grenen var löpning. Distansen man sprang var en stadion. Måttet var inte helt standardiserat och varierade mellan 177 och 192 meter. Det motsvarar dagens moderna 200-meterslopp. Det fanns även längre lopp på två och fyra stadion och stafettlopp med fackla.]
23Men allt detta gör jag på grund av evangeliet (det goda budskapet med de glada nyheterna), så att jag tillsammans med er kan bli delaktig (vara en partner) i det. 24Vet ni inte att de som springer på löparbanan [den ca 185 meter långa sprinterbanan på stadion i Isthmia] – alla springer de verkligen [allesammans kämpar de ju för att först komma över mållinjen], men bara en får ta emot segerpriset?
Spring så att ni vinner (verkligen kan lägga beslag på) det [och göra det till ert].
25Men var och en [varje atlet, löpare, boxare och gladiator]
som tävlar (kämpar) [i de grekiska spelen]
utövar självkontroll (praktiserar återhållsamhet; underlägger sig hård träning) i allt.
Dessa [gör ju allt detta] för att vinna (ta emot) en segerkrans
som snart vissnar (en förgänglig lagerkrans),
men vi för [att vinna] en
som aldrig vissnar (en oförgänglig) [2 Tim 4:7-8].
[Den träning som man måste genomgå för att få tävla i dessa spel var tio månader lång. Man tränade hårt och avstod från ohälsosam mat, alkohol och fysisk intimitet. Segraren kröntes med en olivkvistkrans.]
26Jag [själv] springer därför inte planlöst (osäkert; på ett tveksamt sätt; på måfå – utan ett tydligt mål i sikte) [Fil 3:14],
jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. [Det är en verklig kamp och en verklig motståndare.]
27I stället är jag [likt en boxare som ger ett förödande slag i ansiktet] hård mot min kropp och tvingar den till lydnad (underkastelse; bemästrar den genom att föra bort/göra den till slav), för att jag, efter att ha predikat för andra, inte själv [på något sätt] skulle bli diskvalificerad (komma till korta).
Nu markerat:
1 Korintierbrevet 9: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln