Populära bibelverser från Hebreerbrevet 11

Dela

Men tron (ordagrant: tro) är en övertygelse (en fast och verklig grund; en garanti och försäkran) om sådant man hoppas, en visshet om (förvissning om; ett bevis för/på) ting man inte ser [det som inte kan uppfattas eller förnimmas med fysiska ögon]. Genom den [tron] har de gamla [patriarkerna och andra ledare i Gamla testamentet] fått sina [goda] vittnesbörd.

Utan tro är det omöjligt (kraftlöst, fruktlöst – gr. adunatos) att behaga [honom], för den som närmar sig Gud måste (behöver) tro att han existerar (är, finns) och att han belönar (ordagrant: blir en belönare åt) dem som hängivet söker (uthålligt och innerligt frågar efter) honom. [Jak 4:8] [Om tro saknas, dvs. om vi inte är trofasta mot Gud och förtröstar på honom, uppstår problem – det grekiska ordet för omöjligt kan även översättas kraftlöst eller oförmöget. Det går alltså över huvud taget inte alls att glädja eller behaga honom. Gud vill att vi ska söka honom med en ivrig förväntan på hans godhet, se Jak 1:6-8.] [Följande exempel handlar om vatten och hur Noas familj räddas undan domen. Stycket balanseras med berättelsen om hur israeliterna korsar Röda havet och räddas, se vers 29.]

I tro [med trons ögon] förstår vi hur olika tidsperioder (generationer, epoker) har blivit förändrade (återuppbyggda, helt förvandlade till något bättre) genom ett ord från Gud. Det vi nu ser med våra fysiska ögon blev till genom det som inte kunde ses. [I kiasmen balanseras detta stycke mot exemplen på de människor som lidit och dött i tro, se vers 36-38.]

I tro lydde Abraham när han blev kallad att dra ut till ett land som han skulle få i arv, och han gav sig i väg utan att veta vart han skulle gå [1 Mos 12:1-4]. I tro bosatte han sig i löfteslandet som i ett främmande land. Han bodde i tält med Isak och Jakob som var medarvingar till samma löfte

I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda sin familj, sedan han fått en gudomlig varning om det som ännu inte kunde ses [1 Mos 6:13-22]. Genom denna tro dömde han världen [för dess otro] och fick själv ta del av (ärva) rättfärdigheten som kommer från tro (att vara trofast). [Abraham lämnade staden Ur i Mesopotamien. Stycket balanseras av hans ättlingars uttåg ur Egypten, se vers 20-28.]

I tro [som behagade Gud] blev Henok förflyttad (gr. metatithemi) [från jorden till himlen] utan att se döden. Man hittade honom inte, för Gud hade förflyttat honom. [Citat från 1 Mos 5:24.] Redan innan förflyttningen (gr. metathesis) fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. [Henok och Elia är de två personer som förts till himlen på detta sätt, se 2 Kung 2:11. Ordet förflytta/förflyttning beskriver en förändrad position. I Apg 7:16 förflyttas Jakobs och hans söners kvarlevor till Sikem. I Gal 1:6 används ordet för att beskriva hur galaterna hastigt ändrar ståndpunkt.]

I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och blev rättfärdig genom att Gud själv intygade (tog emot) hans offergåvor [1 Mos 4:4-8]. Trots att han [Abel] nu är död talar hans tro ännu. [Abels exempel på tro och offer som inte kom från egen prestation och egna gärningar talar ännu i dag till oss, se 1 Mos 4:10.] [Detta stycke balanseras med exemplet på de människor som segrat i tron, se vers 32-35. Henok (hebr. Chanoch) var den sjunde generationen i Sets släktled. Han vandrade i gemenskap med Gud, se 1 Mos 5:21-24.]

I tro fick också Sarah, som var ofruktsam, kraft att bli mor [gr. katabole sperma lambano – ordagrant: ”ta emot ett utkastat frö”] till en ätt fast hon var överårig. Hon tänkte att den som hade gett löftet var trofast (trogen – gr. pistos).

för han väntade på staden med de fasta grundvalarna vars byggmästare och skapare är Gud. [Sarahs tro gjorde att hon blev mor till Isak trots sin höga ålder. Både Abram och Saraj får nya namn av Gud, se 1 Mos 17:515. I båda namnen läggs bokstaven h (hebr. he), som uttalas som en utandning till. Gud blåser in sitt liv i namnen Abra ham och Sara h. Styckets tema är löftessonen Isak, som är en förebild till Jesus, och balanseras med stycket om hur Abraham i tro var villig att offra sin son, se vers 17-19.]

I tro vägrade Mose som vuxen att kallas son till faraos dotter. Han valde att dela lidandet (vara delaktig i förtrycket) tillsammans med Guds folk, i stället för att njuta av den temporära glädje synden ger. Han ansåg (efter att noga ha övervägt alla fakta) att hånet (förolämpningarna, smäleken) som han fick utstå för den Smorde (Messias, Kristus) [som skulle komma] var en större rikedom än alla Egyptens skatter, för han hade sin blick riktad på lönen. I tro lämnade han Egypten bakom sig utan att bli rädd för kungens [faraos] vrede, han höll troget fast som en som såg den Osynlige.

I tron bar Abraham fram Isak som offer när han blev satt på prov [1 Mos 22:1-10]. Sin ende son bar han fram, trots att han hade fått löftena

I tro undkom den prostituerade Rahab (gr. Raav) att dödas tillsammans med dem som vägrade att tro (lyda), eftersom hon hade välkomnat spejarna (varit gästfri, inte varit fientligt inställd mot dem).

I tro korsade de [Mose och israeliterna] Röda havet som om det vore torrt land, men när egyptierna försökte göra samma sak dränktes de.

I tro föll Jerikos murar, efter att de [israeliterna] hade marscherat runt (omringat) dem i sju dagar.

I tro firade han påsken och strök blodet på dörrposterna för att fördärvaren inte skulle röra deras förstfödda [2 Mos 12:23].

I tro nämnde (erinrade sig) Josef – när han låg för döden – om Israels söners uttåg [om Guds löften till sitt folk angående Kanaans land, se 1 Mos 12:713:1515:7, och att de efter fångenskapen skulle återvända, se 1 Mos 15:13-16] och gav befallning om vad som skulle ske med hans ben (kvarlevor) [1 Mos 50:24-252 Mos 13:19].

I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner [1 Mos 48]. Sedan tillbad han böjd mot änden av sin stav [1 Mos 47:31].

I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau för kommande tider [1 Mos 27].