FJÄRDE MOSEBOK 11
11
Folket klagar och Gud förser med mat
1Folket började klaga inför Herren om hur hemskt de hade det. När Herren hörde det tändes hans vrede och hans eld började brinna ibland dem och förtärde lägrets utkanter. 2Folket ropade då till Mose, som bad till Herren. Då slocknade elden. 3Platsen fick namnet Tabera eftersom Herrens eld hade brunnit bland dem.
4Allt löst folk som följde dem greps av starkt begär. Även Israels söner började gråta igen och sa: ”Vem kan ge oss kött att äta? 5Vi minns fisken som vi fritt kunde äta i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. 6Men nu står vi inte ut längre, för här ser vi ju inget annat än detta manna!”
7Mannat liknade korianderfrö och såg ut som harts. 8Folket gick omkring och samlade det. De malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade bröd av det. Det smakade som kakor bakade med olja. 9När daggen föll över lägret om natten föll även mannat.
10Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät vid ingången till sina tält. Då blev Herren våldsamt vred, och Moses blick mörknade. 11Mose sa till Herren: ”Varför behandlar du din tjänare så illa? Varför finner jag ingen välvilja hos dig? Du lägger ju bördan av hela detta folk på mig! 12Är det jag som varit med barn och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig att jag ska bära dem vid bröstet så som vårdaren bär spädbarnet, in i landet du med ed lovat deras fäder? 13Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? Gråtande säger de åt mig att ge dem kött att äta! 14Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. 15Är det så här du tänker behandla mig, var då god och genast döda mig! Låt mig slippa se mitt elände!”
16Då sa Herren till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av Israels äldste, sådana som du vet är folkets äldste och förmän. För dem till mötestältet och ställ dem där hos dig. 17Jag ska stiga ner och tala med dig där. Jag ska ta av den Ande som är över dig och lägga på dem. Ni ska tillsammans bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. 18Säg till folket: Helga er till i morgon. Ni ska få kött att äta, för Herren har hört hur ni gråtande sagt: ’Vem ska ge oss kött att äta? Vi hade det så bra i Egypten.’ Därför ska Herren ge er kött att äta. 19Ni ska få äta, inte bara en eller två dagar, inte fem eller tio eller tjugo dagar, 20utan en hel månad, ända tills köttet rinner ur näsan på er och ni äcklas av det. För ni har förkastat Herren, som är mitt ibland er, och gråtit inför honom och sagt: Varför drog vi alls ut från Egypten?”
21Mose sa: ”600000 fotsoldater har jag omkring mig, och du säger: ’Jag ska ge dem kött för en hel månad!’ 22Finns det tillräckligt med får och kor att slakta åt dem? Eller ska alla havets fiskar fångas så att de får nog?” 23Herren svarade Mose: ”Är Herrens arm för svag? Du ska få se om mina ord till dig uppfylls eller inte.”
24Mose gick ut och förmedlade till folket Herrens ord. Han samlade sjuttio män av de äldste i folket och lät dem stå omkring tältet. 25Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Herren tog av den Ande som var över Mose och lade på de sjuttio äldste. När Anden vilade över dem profeterade de, något de sedan inte gjorde mer.
26Två män - Eldad och Medad - hade stannat kvar i lägret. Även över dem vilade Anden, för de stod på listan men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. 27Då sprang en ung man och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” 28Josua, Nuns son, som assisterat Mose från sin ungdom, sa: ”Mose, min herre, förbjud dem!” 29Men Mose svarade: ”Är du svartsjuk för min skull? Jag skulle önska att allt Herrens folk blev profeter och att Herren lät sin Ande komma över dem!” 30Sedan återvände Mose till lägret med Israels äldste.
31Och en vind sänd av Herren kom och drev med sig vaktlar från havet och förde dem intill lägret. De flög en meter över marken, omkring en dagsresa i varje riktning. 32Folket gick då och samlade vaktlar hela den dagen och natten och nästa dag. Ingen samlade mindre än tio stora korgar. De bredde ut vaktlarna runt om lägret. 33Medan köttet var otuggat mellan deras tänder flammade Herrens vrede mot folket och Herren slog dem med en mycket svår plåga. 34Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, för där begravde man dem av folket som hade gripits av begär. 35Från Kibrot-Hattaava drog folket till Haserot, och där stannade de.
Currently Selected:
FJÄRDE MOSEBOK 11: SB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
Copyright © svenskbibel, 2012, 2013, 2016, 2023 Ragnar Blomfelt
Learn More About Svenskbibel
