Apostlagärningarna 26

1Då sade Agrippa till Paulum: Dig tillstädjes, att du talar för dig. Då räckte Paulus sina hand ut, och talade för sig: 2Jag håller mig nu lycksaligan, att jag skall försvara mig i dag inför dig, Konung Agrippa, i all de stycker, der jag öfver anklagad varder af Judomen; 3Aldramest medan jag vet, att du äst förståndig på de sedvänjor och spörsmål, som ibland Judarna äro; hvarföre beder jag dig, att du ville höra mig tåleliga. 4Mitt lefverne ifrån ungdomen, huru det af begynnelsen ibland detta folk i Jerusalem varit hafver, veta alle Judar, 5Som mig förr känt hafva, om de vilja best ät; ty jag hafver varit en Pharisee, hvilket är det strängesta parti uti vår Gudstjenst. 6Och nu står jag här för rätten, för hoppets skull till det löfte, som skedt är till våra fäder af Gudi; 7Till hvilket de tolf vår slägte förhoppas sig komma skola, tjenande Gudi stadeliga natt och dag; för detta hopps skull, Konung Agrippa, varder jag anklagad af Judomen. 8Hvi varder det hållet af eder otroligit, om Gud uppväcker de döda? 9Jag mente väl hos mig sjelf, att jag mycket göra skulle, stridandes emot Jesu Nazareni Namn; 10Som jag ock gjorde i Jerusalem; och många heliga kastade jag i fängelse, dertill jag magt tagit hade af de öfversta Presterna; och då de dräpne vordo, förde jag domen. 11Och i alla Synagogor pinade jag dem ofta, och nödgade dem till hädelse; och var dem så mycket ondsinnig, att jag förföljde dem ock uti de främmande städer. 12För hvilka sak, när jag for till Damascum, med öfversta Presternas magt och förlof; 13Vid middagstid, o Konung, såg jag i vägen ett sken af himmelen, klarare än solskenet, skinandes kringom mig, och dem som med mig foro. 14Och när vi alle föllo ned till jordena, hörde jag ena röst tala till mig, och säga på Ebreisko: Saul, Saul, hvi förföljer du mig? Dig är svårt att spjerna emot udden. 15Då sade jag: Ho äst du. Herre? Sade han: Jag är Jesus, den du förföljer. 16Men res dig upp, och statt på dina fötter; ty dertill hafver jag uppenbarat mig för dig, att jag skall skicka dig till en tjenare och vittne om det du sett hafver; och desslikes om det jag dig ännu uppenbara skall; 17Och vill frälsa dig för folket, och för Hedningarna, till hvilka jag nu sänder dig; 18Att du skall öppna deras ögon, att de skola omvändas ifrå mörkret till ljuset, och ifrå Satans magt till Gud; att de skola få syndernas förlåtelse, och lott ibland dem som helgade äro, genom trona till mig. 19Så var jag icke ohörig den himmelska synene, Konung Agrippa; 20Utan begynte förkunna först för dem som voro i Damasco och Jerusalem, och öfver allt Judiska landet, och sedan desslikes Hedningomen, att de skulle bättra sig, och omvända sig till Gud, görandes sådana gerningar som bättring tillhörde. 21För den sakens skull grepo Judarna mig i templet, och bödo till att dräpa mig. 22Dock hafver jag njutit Guds hjelp dertill, att jag ännu står i denna dag, betygandes både små och stora; intet annat sägandes, än det Propheterna sagt hafva att ske skulle, och Moses: 23Att Christus lida skulle, och vara den förste af de dödas uppståndelse, och förkunna ett ljus folkena och Hedningomen. 24Då han nu sådant för sig svarat hade, sade Festus med höga röst: Du äst rasande, Paule; mycken konst hafver gjort dig rasande. 25Och sade han: Min gode Feste, jag är intet rasande; utan talar sann och förnuftig ord. 26Ty Konungen vet detta väl, för hvilkom jag ock trösteliga talar; ty jag håller det så före, att intet deraf är honom fördoldt; ty det är icke skedt lönliga. 27Tror du Propheterna, Konung Agrippa? Jag vet, att du tror. 28Då sade Agrippa till Paulum: Fögo ting fattas, att du talar så för mig, att jag varder Christen. 29Och sade Paulus: Jag både väl af Gudi, ehvad der fattas fögo eller mycket uti, att ej allenast du, utan ock alle de, som mig höra i dag, vorde sådane som jag är, undantagne dessa banden. 30Och när han detta talat hade, stod Konungen upp, och landshöfdingen, och Bernice, och de som såto der med dem. 31Och vid de gingo afsides, talade de emellan sig, sägande: Denne mannen hafver intet gjort, det döden eller band värdt är. 32Och sade Agrippa till Festum: Denne mannen måtte väl vordit lösgifven, hade han icke skjutit sig till Kejsaren.

Currently Selected:

Apostlagärningarna 26: SK73

Highlight

Copy