Psaltaren 107
107
FEMTE BOKEN (Psalm 107-150)
[Den femte boken i Psaltaren består av 44 psalmer, Psalm 107-150.]
Psalm 107 – Guds godhet 1
[Psalmen är en av de längre i Psaltaren. Den innehåller upprepade uppmaningar till tacksägelse över att Gud i sin godhet och nåd samlat sitt folk som varit långt borta. Psalmisten lär oss att bön fungerar i alla situationer: i den torraste öken, i fångenskap, på sjukbädden eller mitt på ett stormande hav.
Författare: Okänd
Struktur: Centralt finns fyra sektioner med flera gemensamma återkommande fraser. Vers 6 återges snarlikt i vers 13, 19 och 28. Vers 8 återges exakt i vers 15, 21 och 31. De fyra delarna följer ett liknande mönster med introduktion, bön, beskrivning av befrielsen och avslutande tacksägelse.
Inledande uppmaning till tacksägelse, vers 1-3
1 – Vilsna ökenvandrare, vers 4-9
2 – Fångar som blivit fria, vers 10-16
3 – Sjuka som blivit helade, vers 17-22
4 – Sjömän som räddats, vers 23-32
Gud förser, vers 33-42
En sista uppmaning, vers 43
I den hebreiska texten finns ett inverterat nun (׆) i marginalen på sju verser, se vers 21-26 och vers 40. Det var något med dessa verser som gjorde att skrivarna som kopierade texten markerade dessa verser. Bara på ett ställe till i Bibeln används detta tecken och det är i 4 Mos 10:34-35. Där tolkar många rabbiner att det stycket (där arken går före folket) kommer att få sin uppfyllelse när Messias kommer tillbaka. Applicerar vi denna messianska tolkning även här, är det intressant att just vers 23-26 anspelar på Jona, och hur Jesus nämner om sin död och uppståndelse som just Jona tecken, se Matt 12:39.]
Inledande uppmaning
Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh),
för han är god [Gud har den bästa välviljan och är riklig på allt gott],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed).
[Psalmen inleds med ett verb (hebr. jada) som härrör från det hebreiska ordet för en öppen hand, här finns betydelsen att lyfta händerna i lovprisning, men även att bekänna. Hebreiskans ord för god, tóv, beskriver adjektivet i dess vidaste bemärkelse.]
2Så ska de återlösta (befriade) säga,
de som Herren (Jahveh) har återlöst (befriat) från fiendens hand,
3och samlat från [avlägsna] länder:
från öster (där solen går upp),
från väster (där solen går ner),
från norr (hebr. tsafon) [Ps 48:3]
och från havet.
[Här förväntar man sig de fyra väderstrecken, men det sista ordet är havet som i vanliga fall brukar syfta på väst. Det kan vara en referens till Röda havet och uttåget ur Egypten, och då är det syd som avses. Oavsett tolkning av havet, så leder dessa fyra ord här upp till de fyra sektioner som nu följer: Öknen öster om Israel, se vers 4-9; fångenskapen (också bildligt för mörker) motsvaras av väst där solen går ner, se vers 10-16; sjuka som blivit helade i norr (kan syfta på gudaberget Tsafon i norr och avgudadyrkan), se vers 17-22 och till sist havet och sjömännen, se vers 23-32.]
1. Vilsna ökenvandrare tackar
4De vandrade genom öknen på en öde väg,
de fann ingen stad att bo i.
5De var hungriga och törstiga,
deras själ försmäktade (de gick under av utmattning).
6 [Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
och han räddade (ryckte upp; förde ut) dem från deras svårigheter (trångmål).
[Frasen återkommer snarlikt i vers 13, 19 och 28.]
7 [Befrielse:]
Han ledde dem på en jämn väg,
så att de kunde hitta en stad där de kunde bo.
8 [Tacksägelse:]
Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
[Exakt samma fras återkommer i vers 15, 21 och 31.]
9För han har överflödande gett vatten till den själ (person; även ”strupe”) som törstat,
och mättat den själ som hungrar med sitt goda. [Jes 58:10-11; Jer 31:25; Luk 1:53]
2. Fångar som blivit fria tackar
10Som den som sitter i mörkret och i dödens skugga,
som är bunden i lidande och järnkedjor.
11Eftersom de gjorde uppror mot Guds ord,
och föraktade den Högstes (Elions) råd.
12Därför har han ödmjukat deras hjärtan med födslovåndor,
de snubblade och där fanns ingen som kom till hjälp.
13 [Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
och han räddade (frälste) dem från deras svårigheter (trångmål).
[Se vers 6, 19 och 28.]
14 [Befrielse:]
Han förde dem ut
ur mörkret och dödens skugga;
ja, deras bojor
slet han loss.
15 [Tacksägelse:]
Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
[Jfr vers 8, 21 och 31.]
16För han har brutit sönder portarna av brons,
och huggit sönder bommarna av järn.
3. Sjuka som blivit helade tackar
17Dårar [moraliskt fördärvade var de], eftersom de vandrar på överträdelsens väg
och olyckliga på grund av sina synder.
18De tappade aptiten för all mat,
och drogs nära dödens portar.
19 [Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
och han räddade (frälste) dem från deras svårigheter (trångmål).
[Se vers 6, 13 och 28.]
20 [Befrielse:]
Han sände sitt ord och helade dem,
och räddade dem från fällan (gropen, graven) de var fångade i.
21 [Tacksägelse:]
Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och allt han gör för människosläktet (Adams barn). [Jfr vers 8, 15 och 31.]
22Låt dem bära fram tackoffer
och med starkt jubel återge [ropa ut] vad han gjort.
4. Sjömän som räddats tackar
[I marginalen till följande sex verser (vers 23-28) finns ett inverterat nun (׆), se inledningen.]
23De som går ner till havet i skepp,
som gör affärer (sjömännen) på de stora vattnen,
24de såg Herrens (Jahvehs) verk
och hans under i djupen.
25Han talade och frambringade stormvinden,
som lyfte upp dess (havets) vågor,
26de reste sig mot himlen, de kom ner i djupen.
Deras själ smälte bort på grund av skräck.
27De vinglade (rörde sig i cirklar, dansade) och raglade som en berusad (drucken man),
all deras vishet var uppslukad.
[Ordet för att smälta i vers 26 betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen. Hebreiskan växlar ofta mellan plural och singular. Genom att beskriva hur ”de” betedde sig som ”en berusad man” målas en inre detaljrik bild upp för läsaren av en berusad man som vinglar fram på en gata, inte en grupp berusade på avstånd.]
28 [Bön:]
Då ropade de till Herren (Jahveh) i sin svåra situation (nöd, smala passage),
och han förde ut (befriade) dem från deras svårigheter (trångmål).
[Se vers 6, 13 och 19.]
29 [Befrielse:]
Han tystade stormen,
och stillade vågorna. [Jesus stillade stormen, se Matt 8:26]
30 [Tacksägelse:]
Sedan blev de glada när sjön blev lugn,
och han förde dem säkert till den hamn dit de ville. [Jona 1:11-12; Joh 6:21]
31Må de tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh)
för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och allt han gör för människosläktet (Adams barn).
[Jfr vers 8, 15 och 21.]
32Må de upphöja honom i församlingen,
och prisa (lova) honom inför folkets ledare (de äldste).
Gud förser
33Han gjorde floder till öken
och vattenkällor till törstig mark.
34Ett fruktbärande land till saltavfall,
på grund av ondskan hos dem som bodde där. [1 Mos 19]
35Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till vattenkällor.
36Där lät han de hungriga bo
och de gjorde en stad där man bor,
37de besådde fälten och planterade vingårdar,
som bar riklig frukt.
38Han välsignade dem så att de förökades rikligt
och deras boskap led inte av att bli färre (förminskades inte).
39Åter blev de svaga och krympte ihop
genom förtryck och ondska och sorg.
40Han utgöt förakt över furstar och lät dem vandra i meningslöshet,
där det inte fanns någon väg. [I marginalen finns ett inverterat nun (׆), se inledningen.]
41Han sätter de behövande högt över (långt ifrån) lidande,
och gör sin familj till en fårhjord (flock av småboskap).
42De med uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant ”rakhjärtade”) ser det och är glada,
och all missgärning upphör (ordagrant: stoppar hennes mun).
En sista uppmaning
43Den som är vis, låt honom lägga märke till (bevara, skydda) dessa ting,
och låt dem förstå (uppfatta, se) Herrens (Jahvehs) nåd (omsorgsfulla kärlek). [Hos 14:9]
Currently Selected:
Psaltaren 107: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
