Johannes 8
8
1Men Jesus gick till Olivberget [som låg tre kilometer öster om Jerusalem där han övernattade, se Luk 21:37].
Kasta första stenen
2Tidigt på morgonen (vid gryningen) kom han tillbaka till templet. Allt folket kom till honom, och sedan han satt sig ner började han undervisa dem.
[Det är nu den nionde dagen i lövhyddohögtiden, se Joh 7:37. Han var på kvinnornas förgård, se vers 20.]
3Då förde de skriftlärda [översteprästerna] och fariséerna fram en kvinna till honom som [just] blivit gripen för äktenskapsbrott, och när de ställt henne i mitten, 4säger de till honom: ”Lärare, denna kvinna blev gripen just då hon begick äktenskapsbrott. 5I lagen [5 Mos 22:22] befaller Mose att en sådan kvinna ska stenas. [Där står även att mannen ska straffas, vilket de skriftlärda verkar ha glömt.] Vad säger du?” 6Detta sa de för att pröva (snärja) honom för att kunna få något att anklaga honom för. Men Jesus som böjt sig ner, började skriva (rita) på marken med sitt finger.
[Golvet i kvinnornas förgård var stenbelagt. Kanske skrev Jesus verkliga bokstäver i dammet på golvet, eller bara ritade i luften och anspelade på Jer 17:13 där ”De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden.” Kanske skrev han på två golvstenar, och fick de närvarande att tänka på hur Gud skrev lagen på två stentavlor, se 2 Mos 31:18.]
7Men när de envisades med sin fråga och han nu ställt sig upp (rätat på sig) sa han till dem: ”Låt den av er som är syndfri (utan skuld) kasta första stenen på henne.” 8Sedan böjde han sig ner igen och fortsatte att skriva på marken.
[Jesus hade nyligen undervisat om hur Mose gett dem budorden, men de höll dem inte, se Joh 7:19. Att Jesus nu på nytt skriver på stenplattorna kan vara för att få de som anklagade kvinnan att tänka tillbaka på hur Gud visade israeliterna nåd och skrev en ny uppsättning stentavlor, se 2 Mos 34:1.]
9När de hörde detta lämnade de platsen en efter en [vissa manuskript har här tillägget: överbevisade av samvetet], de äldste (äldsta) först [vissa handskrifter lägger till: först de äldste – ända till den siste] och Jesus blev lämnad ensam kvar med kvinnan som [fortfarande] stod kvar framför [honom]. 10När Jesus ställt sig upp sa han till henne: ”Kvinna, var är de [de som är dina anklagare]? Har ingen dömt dig?”
11Hon svarade: ”Nej, Herre.”
Jesus sa till henne: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” [Vissa handskrifter lägger till: från och med nu.]
Jesus är världens ljus
12Då (därför) talade Jesus till dem igen och sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig [den som alltid är med mig på vägen] ska aldrig (skulle inte heller) [behöva] vandra (leva) i mörkret, utan ska (kommer att) ha livets ljus.” [1 Joh 1:5]
[Meningen börjar ordagrant med åter, på nytt eller igen (gr. palin) och knyter an till undervisningen från föregående dag (Joh 7:37-39), eller från morgonen (vers 2 – innan händelsen med kvinnan som de skriftlärda och fariséerna släpat fram, se vers 3–11). Jesus undervisar på den del av tempelområdet som kallades ”kvinnornas förgård” (se vers 20; här fick även männen vistas – kvinnorna fick dock inte gå in i själva templet). På förgården fanns fyra stora kandelabrar, tretton offerkistor och flera förrådsrum. Anledningen till att Jesus uttalar dessa profetiska ord om sig själv just här, kan vara att dessa fyra ljuskandelabrar hade en speciell roll under lövhyddohögtiden. De tändes första kvällen, och sedan alla följande kvällar i högtiden, utom på sabbaten. Ljuset påminde om hur Gud hade lett israeliterna genom öknen med en eldstod. Ljuständningen åtföljdes av musik, sång och dans. Jesus bekräftade där och då – just på denna dag och just på denna plats – att han är världens ljus, se Jes 42:6!]
13Då sa fariséerna till honom: ”Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är ogiltigt.”
14Jesus svarade dem: ”Även om jag vittnar om mig själv så är mitt vittnesbörd sant, för jag vet varifrån jag har kommit och vart jag är på väg, men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag är på väg. 15Ni dömer efter det yttre (efter köttet, mänskligt), jag dömer ingen [på det sättet]. 16Även om jag skulle döma är min dom sann, för jag är inte ensam, utan med mig är Fadern som har sänt mig. 17I er lag står det att vittnesbörden från två personer är sant [5 Mos 17:6]. 18Jag är en som vittnar om mig, och min Fader som har sänt mig vittnar också om mig.”
19Då började de fråga honom: ”Var är din fader?”
Jesus svarade: ”Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände (hade en klar förståelse av) mig, så skulle ni också känna min Fader.”
20Dessa ord talade Jesus vid tempelkistan [på det tempelområde där även kvinnorna vistades och där frivilliga offer togs upp], när han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep (lade sin hand på) honom, eftersom hans stund inte var inne.
Vem är du?
21Igen sa han till dem: ”Jag går bort och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. [Synd i singular, primärt deras otro, se vers 24.] Dit jag går är det omöjligt för er att komma.”
22Då började de judiska ledarna säga: Han tänker väl inte begå självmord? ”Är det därför han säger: Dit jag går är det omöjligt för er att komma?”
23Men han svarade: ”Ni är nerifrån, jag är från ovan. Ni är från denna världen (av denna världens ordnade samhällssystem med föränderlig etik och moral), jag tillhör inte den här världen. 24Därför sa jag till er att ni kommer att dö i era synder. Ja, ni ska dö i era synder eftersom ni inte tror att Jag Är.” [Uttrycket ”Jag Är” anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14. Uttrycket återkommer även i vers 28 och 58.]
25Då frågade de honom: ”Vem är du?”
Jesus svarade: ”Precis den jag från början sagt mig vara. 26Det finns mycket jag kunde tala till er och döma er för, men han som sänt mig är sann. Jag talar [bara] det jag hört från (intill, bredvid) honom till världen.”
27De förstod inte (hade ingen kunskap baserad på personlig erfarenhet) att han talade om Fadern. 28Då sa Jesus: ”När ni har valt att lyfta upp Människosonen [på ett kors] kommer ni att förstå att det är jag (Jag Är), och att jag inte gör något av mig själv, utan jag talar [bara] det min Fader lärt mig. 29Han som har sänt mig är alltid med mig. Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som behagar honom.”
30Under tiden han talade dessa ord kom många till tro på honom.
Förbli i mitt ord
31Då sa Jesus till de judar [invånare i Judéen] som hade kommit till tro på honom [se vers 30]: ”Om ni förblir i mitt ord (gr. logos) [om ni skulle stanna kvar i ordet, mitt ord, genom att aktivt leva efter det] är ni verkligen (sannerligen) mina lärjungar. 32Då ska ni förstå [personligen lära känna] sanningen, och sanningen ska göra er fria (befria er).” [Jesus är vägen, sanningen och livet, se Joh 14:6.]
33De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn (säd, ättlingar) och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du med att säga: ’ni ska bli fria’?”
34Jesus svarade dem: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Alla som vanemässigt praktiserar att göra synd (bryter mot Guds bud, missar målet) är syndens slavar. 35Slaven blir inte kvar i familjen [ordagrant huset, som inkluderar barn, barnbarn, tjänare och slavar] för evigt (alltid), men sonen är kvar i evighet (alltid). 36Om nu Sonen gör er fria, då är ni verkligen fria. 37Jag vet att ni är Abrahams barn (säd, ättlingar), men ändå planerar ni att döda mig, eftersom mitt ord (min undervisning) inte har någon ingång (har ingen plats) i er. 38Jag talar de saker jag sett (lärt mig) vid min Faders sida, och ni gör [era handlingar reflekterar] vad ni har sett (lärt er) av er fader.”
39De svarade honom: ”Vår fader är Abraham.”
Jesus svarade: ”Om ni verkligen är Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar [följa hans exempel]. 40Men nu försöker ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham. 41Ni gör er faders gärningar.”
De sa till honom: ”Vi är inte födda utanför äktenskapet (i otukt – gr. porneia) [som du är]. Vi har en Fader, Gud.”
42Jesus svarade dem: ”Om Gud verkligen är er far skulle ni älska (med glädje välkomna, respektera) mig, för jag har utgått från Gud. Jag har inte kommit hit själv (på eget initiativ), utan han har sänt mig. 43Varför förstår ni inte vad jag säger (mitt språk, min dialekt)? [Speciellt ord för uttal och dialekt, används om Petrus tal i Matt 26:73.] Jo, därför att ni inte kan lyssna till (ni står inte ut med, kan inte ta emot) mitt ord (min undervisning). 44Ni är från er fader, djävulen, och ni vill utföra er faders onda önskningar (begär, det som tillfredsställer honom). Han har varit en mördare (en som utstuderat utsläcker mänskligt liv) från början (från tidernas begynnelse, den som gjorde det för första gången) [1 Mos 3; Rom 5:12]. Han står inte fast i sanningen, för det finns ingen sanning i honom. När han talar en lögn, då talar han det som kommer naturligt för honom [hans modersmål, se vers 42], för han är en lögnare, och lögnens fader (upphovsmannen för falskhet). 45Men eftersom jag säger sanningen så tror (litar) ni inte på mig. 46Vem av er kan visa på någon synd (överträdelse) hos mig? Om jag talar sanning, varför tror (litar) ni inte på mig? 47Den som tillhör (är av) Gud lyssnar på Guds ord [gr. rhema, plural – riktade och levandegjorda ord – förkunnade i den helige Ande]. Anledningen att ni inte lyssnar [på dessa ord och på mig] är att ni inte tillhör (är av) Gud.”
48Judarna svarade honom: ”Uttrycker vi inte det rätt när vi säger att du är en samaritan (gr. samarites) och har (är under inflytande av) en ond ande?” [Hänvisningen kan vara till en samarier (från Samarien), men troligtvis även att han var en utövare av den illa ansedda samaritiska trosriktningen, se Joh 4:9.]
49Jesus svarade: ”Jag har inte en ond ande, jag ärar min Fader och ändå föraktar (vanärar, hånar) ni mig. 50Jag söker inte min egen ära (upphöjelse), men det finns en som söker (kräver) den, och han är den som dömer. 51Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som väljer att hålla (skydda, bevara, leva efter, följa) mitt ord (min undervisning), han ska aldrig i evighet se döden.”
52Judarna sa till honom: ”Nu förstår vi (har vi en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att du har en ond ande. Både Abraham och profeterna har dött, ändå säger du att vem som helst som väljer att hålla ditt ord, han ska aldrig i evighet se döden. 53Vår fader Abraham dog, du är väl inte större än honom, är du? Profeterna har också dött. Vem tror du att du är (utgör du dig för)?”
54Jesus svarade: ”Om jag ärar (upphöjer, förhärligar) mig själv, så är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar (upphöjer, förhärligar) mig, han som ni säger är er Gud. 55Ni har inte känt honom (haft en personlig erfarenhet av Gud), men jag känner (har en klar förståelse av) honom. Om jag sa att jag inte känner (förstår) honom skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och håller (skyddar, bevarar, lever efter, följer) hans ord (undervisning). 56Er fader (förfader) Abraham jublade över att få se min dag. Han såg (med sina hjärtans ögon, hade en klar förståelse av) den och gladde sig.”
57Då sa judarna till honom: ”Du är inte ens femtio år, och du har sett (stått framför, mött) Abraham?”
58Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen (amen, amen): Jag Är – redan innan Abraham ens fanns till (var född).”
[Jesus har alltid existerat, se Joh 1:1, 2; Kol 1:17. Att Jesus inte bara ”var” före Abraham utan ”är” före Abraham visar även hur Jesu nutid sträcker sig tillbaka i dåtid. Hans existens övergår tiden. Jesus jämställer sig med Gud, se 2 Mos 3:14; Ps 90:2. Något som åhörarna ser som en fruktansvärd hädelse som förtjänar döden, se 3 Mos 24:16.]
59Då tog de upp stenar för att kasta på honom [att kalla sig själv vid Guds namn ansåg de vara hädelse], men Jesus gömde sig (försvann, var gömd för dem) och gick ut från tempelområdet.
Currently Selected:
Johannes 8: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln