Hebreerbrevet 12
12
Uthållighet
Löp loppet
[Följande kapitel handlar om uthållighet och inleds med en liknelse från de grekiska löpartävlingarna. Spelen i Olympia var de största och mest prestigefyllda, men liknande tävlingar anordnades även i andra städer såsom Korint, Delfi och Nemea. I de olympiska spelen, som under nära 1 300 år hölls på samma plats, fick endast fria grekiska män tävla, vilket år 146 f. Kr. även kom att innefatta de män som hade romerskt medborgarskap. Det finns en koppling till den himmelska staden som Abraham och Sarah såg fram emot i föregående kapitel, se Heb 11:10, 16. En troende har himmelskt medborgarskap, se Fil 3:20.]
1Just därför, eftersom vi [nu] är omgivna (har omgärdats) av en så stor sky av vittnen [några exempel gavs i förra kapitlet, se Heb 11] och har lagt av (kastat bort) varje [onödig och hindrande] vikt – även synden som så lätt tynger ner oss [författaren inkluderar sig själv] – borde vi uthålligt [i jämn takt] löpa det lopp som ligger framför oss, 2samtidigt som vi uteslutande [ända fram] fixerar blicken på trons upphovsman (pionjär) och fullkomnare, Jesus, som för (alt. översättning: som i stället för) [att möta] den glädje som låg framför honom uthärdade ett kors utan att bry sig om dess skam – han som också har satt sig på höger sida om Guds tron: 3Tänk därför [analyserande och reflekterande] på honom som har uthärdat (stannat kvar uthålligt under) sådan rebelliskhet (motsägelse – gr. antilogia) [fiendskap som opponerar sig och avsiktligt kommer fram till motsatt slutsats] mot (in i) sig själv från (under) syndare, [begrunda detta] så att ni inte tröttnar [skulle slita ut er och blir helt utmattade] och tappar modet (ger upp; blir själsligt utmattade).
[Bilden som målas upp är inte ett sprinterlopp utan ett längre distanslopp som kräver uthållighet. Författaren kan också ha ett stafettlopp i åtanke, där vi nu löper vår delsträcka med stafettpinnen som var en brinnande fackla. Åskådarna är de som gått före och redan löpt sina lopp. Dessa har vittnat om vad de hört och sett, ofta med livet som insats och de sitter nu på idrottsarenan, som är fullsatt från nedersta läktaren ända upp till översta balkongerna (som man på den tiden just benämnde ”skyn”). Under den förberedande träningen användes vikter för att öka belastningen, men ingen atlet skulle komma på tanken att tävla med dessa vikter på sig – dessa lade man av sig. Innan deltagarna klev in på stadion klädde de av sig eftersom man tävlade helt naken.]
Guds fostran
[I följande stycke fortsätter brevskrivaren undervisa med hjälp av termer från sportens värld. För att kunna löpa uthålligt krävs förberedelse och träning. I vers 11 används det grekiska verbet gymnazo för att tränas och i vers 5, 7, 8 och 11 talas det om paideia – fostran. Här görs associationer till antikens gymnasium. Gymnastik härstammar från gymnazo, som i sin tur kommer från ordet för naken (gr. gymnos). Ett gymnasium var antikens institution för kroppslig träning, men även för utbildning och litterär skolning. Brevets mottagare hade fått lida för sin tro.]
4Än har ni inte gjort motstånd ända till blods [de hade förlöjligats, misshandlats och deras tillgångar hade konfiskerats, se Heb 10:32-34, dock hade de ännu inte lidit martyrdöden] när ni kämpar mot synden, 5och ni har helt (fullständigt) glömt den uppmaning (uppmuntran) som riktas till er som söner [som kommer till er på samma sätt som en far argumenterar, resonerar och för en dialog – gr. dialegomai – med sina söner/barn]:
Min son, förakta inte (ta inte lätt på) Herrens fostran (disciplinering, tuktan),
tappa inte heller modet (duka inte under) när han tillrättavisar dig,
6för den Herren älskar fostrar (disciplinerar, tuktar) han,
han pryglar (straffar, agar) ju var (varje) son som han tar emot [välkomnar nära sitt hjärta och har kär].
[Citat från Ords 3:11-12, se även Job 5:17; Ps 89:31-33; Ps 118:18; Ords 15:10; Jak 1:2.]
7När [andra handskrifter: om – i grekiskan skiljer bara en bokstav] ni håller ut [ända fram till slutmålet] under fostran (disciplinering, tuktan) – [tänk på att] Gud behandlar er som söner. För vilken son blir inte fostrad av sin far? 8Får ni inte fostran (disciplinering, tuktan) – något som alla de andra har fått [sin] del av – då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. 9Dessutom så hade vi våra jordiska (köttsliga) fäder som uppfostrare, och vi respekterade (vördade) dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? 10För det var verkligen så att de [våra fäder här på jorden] fostrade oss en kort tid (ordagrant: några korta dagar) så som de ansåg lämpligt (efter det som enligt dem verkade bra).
[Mänsklig fostran baseras på ofullständiga bedömningar och tillfälligt temperament. Ibland orättvist, ibland för hårt, andra gånger för släpphänt.]
Han [Gud], däremot [som vår himmelske Fader som känner allas hjärtan, se Matt 6:9; 1 Kung 8:39; 1 Sam 16:7], gör det för vårt bästa [på ett kombinerat sätt som ger oss fördelar på alla områden], för att vi ska få del av hans helighet. 11För stunden (gr. paron) verkar ju ingen fostran (disciplinering, tuktan) vara till glädje utan [snarare] till sorg (bedrövelse, smärta), men efteråt ger den – för dem som har tränats (gr. gymnazo) genom den – [avkastning i form av] rättfärdighetens fridsamma (rofyllda, välgörande) frukt. [Frukt står liksom i Gal 5:22 och Jak 3:18 i singular.] 12Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän [Jes 35:3].
13Gör stigarna raka för era fötter [Ords 4:26], så att det som haltar inte går (skulle gå) ur led, utan istället (ännu hellre) blir (skulle bli) botat (helat).
[I många beskrivningar av antikens tävlingar, särskilt i pankration som var en kombination av brottning och boxning – beskrivs hur fötter vrids ur led.]
Sök frid med alla och helgelse
14Sträva (sök ivrigt; jaga hängivet) efter frid med alla och [efter] helgelsen
– utan den kommer ingen (utan vilken inte någon alls kommer) att se Herren.
15Se till (gr. episkopeo, jfr 1 Tim 3:1) [vaka över ditt hjärta (Ords 4:23) så]
att ingen går miste om Guds nåd,
att ingen bitter rot får växa upp
och skada och smitta många,
16att ingen är sexuellt omoralisk [som bryter förtroende och förbund] eller oandlig som Esau [Jakobs bror, se 1 Mos 25:33-34], som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. 17Ni vet att när han sedan ändå ville ärva välsignelsen blev han avvisad. Han fann ingen möjlighet att ändra sig, trots att han sökte välsignelsen under tårar.
Ett rike som inte kan skakas
[Nu följer en jämförelse mellan det gamla och det nya förbundet. De två bergen Sinai och Sion används i liknelsen. På berget Sinai fick israeliterna lagen under fruktan, se 2 Mos 19:10-20:26. I kontrast finns nu ett himmelskt Jerusalem på berget Sion genom Jesu blod.]
18Ni har inte kommit till (närmat er) något [ett fysiskt Sinai berg] som man kan röra vid [2 Mos 19:12-13],
ett berg täckt av eld [2 Mos 19:18],
töcken,
mörker,
storm (oväder, åska),
19till basunljud
och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. [Folket fruktade Gud, se 2 Mos 19:16, och bad Mose fungera som medlare, se 2 Mos 20:19.] 20De stod inte ut med det som befalldes: ”Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas.” [2 Mos 19:12-13] 21Så skräckinjagande var synen att Mose sa: Jag är skräckslagen och darrar. [5 Mos 9:19]
22Nej, ni har i stället (närmat er) kommit till Sions berg,
den levande Gudens stad,
det himmelska Jerusalem [i kontrast till Sinai berg som israeliterna kom till efter uttåget ur Egypten, se vers 18],
till myriader (ordagrant ”tiotusentals”, beskriver också ett oräkneligt antal)
av änglar samlade till fest (festival, gr. panegyris – ordet användes om de olympiska spelen) [i kontrast till förskräckelsen då Gud visade sig på Sinai],
23till en samling av alla förstfödda [en förstlingsfrukt, se Jak 1:18]
som har sitt namn i himlarna,
till Gud
som är allas domare,
till andarna av de rättfärdiga
som har fullkomnats [troende genom tiderna som har insomnat, och som väntar på att stå upp tillsammans med Jesus och ikläs en förhärligad uppståndelsekropp, se 1 Kor 15:35-54],
24till Jesus, förmedlaren av ett förnyat förbund [det första förbundets medlare var Mose],
och det renande blod som talar starkare än Abels blod.
[Det första förbundets blod var det offerblod som Mose vid Sinai stänkte på Israels folk. Förbundet med de återkommande syndoffren kunde aldrig rena från synd på det sätt som Jesu blod gör, se Heb 9:24-25. Abels blod ropar från marken efter hämnd, i kontrast till Jesu blod som ropar efter nåd och förlåtelse för våra synder, se 1 Mos 4:10. Abels offer av ett djur, till skillnad från Kains offer av grödor, är också en första svag skuggbild av Jesu blodsoffer, där Jesu blod talar mycket starkare, se 1 Mos 9:12-14.]
Varning – vänd inte Jesus ryggen
[Detta är den femte och sista varningen i detta brev. För de andra se Heb 2:1-4; 3-4; 5:11-6:20; 10:19-39.]
25Se till (var ständigt vaksamma så) att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de [israeliterna under ökenvandringen] kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som från himlen varnar oss?
Ett rike som inte kan skakas
26Den gången fick hans röst jorden att skaka [när Gud talade med Mose på berget Sinai, se 2 Mos 19:18], men nu har han lovat och sagt:
Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen.
[Citatet är från Hag 2:6 och handlar om när Herren ska komma tillbaka och uppfylla sitt hus med sin härlighet. Stycket avslutas i vers 10 med att den kommande härligheten ska bli större än den förra. Gud förbereder nya himlar och en ny jord, se Jes 65:17; 66:22; 2 Pet 3:13; Upp 21:1.]
27Frasen ”än en gång” visar att det som skakas ska försvinna (förändras, bytas ut), eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå. 28När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss ha nåd [Guds favör och kraft]. På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan, 29för ”vår Gud är en förtärande eld.” [3 Mos 10:2-3; 5 Mos 4:24]
Currently Selected:
Hebreerbrevet 12: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
