1 Moseboken 48

Manasse och Efraim

[På Abrahams, Isaks och Jakobs tid är traditionen att den förstfödde blir nästa familjehuvud. Som äldste son ärver han namn, status och sin fars egendom. Det är inte ovanligt att Gud överraskar, vilket vi redan sett flera exempel på i Första Moseboken. I detta stycke följer Josef traditionen och placerar Manasse, sin förstfödde, på den högra sidan för att ta emot den största välsignelsen. Jakob korsar då sina armar och välsignar Efraim med sin högra hand. Josef tar för givet att det är ett misstag, men Jakob vet exakt vad han gör.]

1Efter allt detta kom man till Josef och sa: ”Se, din far är sjuk.” Då tog han med sig sina två söner Manasse och Efraim. 2Och man berättade för Jakob och sa: ”Se, din son Josef kommer till dig.” Israel styrkte sig själv (samlade ihop sina krafter) och satt på sängen.

3Jakob sa till Josef: ”Gud den Allsmäktige (El Shaddaj) visade sig för mig i Loz [annat namn för Betel] i Kanaans land och välsignade mig [1 Mos 28:19; 35:9-15], 4och sa till mig: ’Se, jag ska göra dig fruktsam och föröka dig, och av dig ska jag göra ett helt kompani (en stor skara eller en hel armé) av människor, och jag ska ge detta land till din säd efter dig som en evig egendom.’

5 [Jakob fortsätter tala till Josef:] Nu är dina två söner mina, de som föddes till dig i Egyptens land innan jag kom till dig i Egyptens land, Efraim och Manasse, precis som Ruben och Simeon är och ska vara mina. 6Och deras ättlingar som du ska få efter dem, ska vara dina, de ska uppkallas efter dina bröder i deras arv. 7För mig, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land på vägen, när det fortfarande var ett stycke kvar till Efratah. Jag begravde henne där på vägen till Efratah.” Platsen heter idag Betlehem.

8När Israel [Jakob] fick se Josefs söner frågade han: ”Vilka är dessa?”

9Josef svarade sin far: ”De är mina söner, som Gud (Elohim) har gett mig här.”

Han sa: ”För fram dem, jag ber dig, till mig och jag ska välsigna dem.”

10Nu var Israels ögon grumliga på grund av hög ålder så att han inte kunde se. Han förde dem nära honom och han kysste dem och omfamnade dem.

11Israel sa till Josef: ”Jag trodde inte att jag skulle få se ditt ansikte och se, Gud har låtit mig se din säd (dina söner) också!”

12Josef tog ner dem från sina knän och föll ner (böjde sig) med sitt ansikte mot marken. 13Josef tog dem båda, Efraim i sin högra hand mot Israels vänstra hand, och Manasse i sin vänstra hand mot Israels högra hand, och förde dem nära honom. 14Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud – som var den yngre – och sin vänstra hand på Manasses huvud, så att han korsade sina händer, för Manasse var den förstfödde. 15Han välsignade Josef och sa:

”Den Gud (Elohim – i bestämd form: Guden) inför vilken mina fäder

Abraham och Isak vandrade,

den Gud (Elohim – i bestämd form: Guden) som har varit min herde (”har vallat mig”) [som har lett mig och fört mig på bete]

hela mitt långa liv [från min födelse ända] till denna dag,

16ängeln (budbäraren) [Herren själv] som återlöste (friköpte) mig från allt ont (all ondska)

– må han välsigna ynglingarna.

Och låt mitt namn nämnas i dem

och mina fäders namn – Abraham och Isak,

och låt dem växa till i stort antal (bli många) mitt i landet (över jorden).” [2 Mos 1:7]

[Här används det hebreiska verbet gaal (att återlösa) för första gången i Bibeln. Substantivet på samma rot – återlösare, är ett av namnen på Jesus. Hans uppdrag på korset var att återlösa, se Joh 1:29; Ef 1:7; Heb 9:12. Därför är det inte en slump att just uttrycket ”allt ont” finns med när gaal förekommer för första gången i Skrifterna. Det pekar profetiskt på vad som ligger i Guds frälsningsplan.]

17När Josef såg att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud, ogillade han det (det var något ont i hans ögon), så han tog tag i sin fars hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses huvud. 18Josef sa till sin far: ”Inte så min far, för detta är den förstfödde, lägg din högra hand över hans huvud”.

19Hans far vägrade och sa: ”Jag vet (känner mycket väl till) det min son. Jag vet det. Han ska också bli ett folk och även han ska bli stor. Likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) ska hans yngre bror bli större än han och hans säd (efterkommande) ska bli en myckenhet av folk (nationer).” 20Han välsignade dem den dagen och sa:

”Av dig ska Israel välsigna och säga:

’Gud (Elohim) ska göra dig som Efraim och som Manasse.’ ”

Så satte han Efraim före Manasse.

21Israel sa till Josef: ”Se, jag dör, men Gud (Elohim) ska vara med dig och föra dig tillbaka till dina fäders land. 22Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg (sluttning eller staden Shechem) som jag tagit från amoréerna med svärd och båge.”

[Hebr. shekhem kan syfta på en bergsrygg, sluttning eller även staden Shechem. Han kan referera till marken han köpte, se 1 Mos 33:18-19, men eftersom en strid nämns talar det för att det är händelserna i 1 Mos 34:25-29 som åsyftas. Josef begravdes senare i Shechem, se Jos 24:32.]

[ Tolv eller tretton stammar?

Josefs söner, Efraim och Manasse, adopteras av Jakob (vers 5), så totalt blir det som om Israel hade 14 söner! När landet senare fördelas får Josef inget landområde, istället är det Manasse och Efraim som tilldelas land, och Josef ersätts alltså av sina söner. Här finns en förebild på hur Jesus återlöser två folk (judar och hedningar) och låter dessa två folk ta hans plats som ett folk, men ändå två (vers 16).

Även om det är tretton stammar som går in i det nya landet är det bara tolv stammar som får landområden. Levi har inte ett eget område (Herren är deras arv, se 5 Mos 18:19-20). Det finns flera samband mellan talet 13 och talet 1. Det hebreiska ordet för räknetalet ett är echad. Ordet består av tre bokstäver alef (talvärde 1), chet (talvärde 8) och dalet (talvärde 4). Summan av talvärdena för dessa tre bokstäver är 13. Inom judendomen är 13 det nummer som krävs för att starta något nytt. Talet ett tillsammans med tretton förekommer på många områden. När en pojke når tretton års ålder (och firar Bar mitsvah) räknas han som en man och ”blir ett” med folket.]

Currently Selected:

1 Moseboken 48: SKB

Highlight

Copy