1 Moseboken 37

1Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.

Jakobs fortsatta historia (kap 37-50)

[Här kommer en ny ”toledot-enhet” som formar den tolfte och sista litterära enheten i Första Moseboken.]

2Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).

[Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Moseboken. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster:

A Brödernas hat mot Josef (1 Mos 37:3-11)

B Josef tros vara död, Jakob sörjer (1 Mos 37:12-36)

C Mellanakt: Juda och Tamar (1 Mos 38:1-26)

D Oväntade omvända roller – Perets och Zerach (1 Mos 38:27-39:23)

E Josefs vishet (1 Mos 40:1-42:38)

F Bröderna till Egypten (1 Mos 43:1-46:7)

X Israels släkttavla (1 Mos 46:8-27)

F Flytten till Egypten (1 Mos 46:28-47:12)

E Josefs vishet (1 Mos 47:13-26)

D Oväntade omvända roller – Efraim och Manasse (1 Mos 48:1-22)

C Mellanakt: Jakob välsignar sina söner (1 Mos 49:1-28)

B Jakobs död, Josef begraver honom (1 Mos 49:29-50:14)

A Josef lugnar sina bröder (1 Mos 50:15-26)]

Josef, hans son, som nu var 17 år – fortfarande en yngling, vallade småboskapen tillsammans med sina [äldre] bröder, sönerna till Bilhah [Dan och Naftali, se 1 Mos 35:25] och sönerna till Zilpah [Gad och Asher, se 1 Mos 35:26], hans fars fruar. Josef lämnade (kom hem med) dåliga rapporter om dem till sin far.

[Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket ”en yngling” kan tolkas att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilhah (Rakels tjänstekvinna) och Zilpah (Leahs tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Leah och Rakel, se 1 Mos 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]

3Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Leah, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för ”speciell mantel” (hebr. ketonet passim) kan betyda långärmad eller mångfärgad. Troligvis hade den invävda trådar med andra färger eller mönster. Det var en vacker utsirad mantel som väckte uppmärksamhet.] 4När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.

[ Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste:

1. Ruben (Leah)

2. Simeon (Leah)

3. Levi (Leah)

4. Juda (Leah)

5. Dan (Bilhah, Rakels tjänstekvinna)

6. Naftali (Bilhah, Rakels tjänstekvinna)

7. Gad (Zilpah, Leahs tjänstekvinna)

8. Asher (Zilpah, Leahs tjänstekvinna)

9. Isaskar (Leah)

10. Sebulon (Leah)

11. Josef (Rakel)

12. Benjamin (Rakel)]

Josefs två drömmar

5Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.

6Han sa till dem: ”Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt. 7Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve.”

8Hans bröder sa till honom: ”Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?”

Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.

9Han drömde en annan dröm och återberättade (räknade upp alla detaljer i den – hebr. safar) den för sina bröder och sa: ”Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig.” 10Han återberättade den för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sa till honom: ”Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?” 11Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.

Bröderna vallar fåren norrut

12Hans bröder gick iväg för att valla sin fars hjord i Shechem (Sikem).

[Shechem, nuvarande Nablus, ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]

13Israel sa till Josef: ”Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem”, och han svarade: ”Här är jag.” [Hebr. hineni, har betydelsen ”jag står till förfogande” eller ”jag är beredd att ta ansvar”, se 1 Mos 22:1.]

14Han sa till honom: ”Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig.” Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).

15En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: ”Vad letar du efter?” 16”Mina bröder letar jag efter”, sa han, ”Jag ber er, berätta för mig var de vallar sin hjord.” [Den hebreiska ordföljden är ”mina bröder jag söker”. Att ”mina bröder” kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.] 17Mannen [i Shechem] sa: ”De har gått härifrån, jag hörde dem säga: Låt oss gå till Dotan.” Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan.

[Dotan betyder ”två källor” och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i söder, via Damaskus till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24-32.]

Josef såld som slav

18De [Josefs bröder] såg honom på långt håll [över de flacka gräsfälten – och även hans mantel måste ha utmärkt Josef] och innan han kom nära dem smidde de [onda] planer mot honom och bestämde sig för att döda honom. 19De sa till varandra: ”Se, där kommer den där ’drömmästaren’. 20Kom nu och låt oss döda honom och kasta honom i en av brunnarna, sedan säger vi att ett rovdjur slukade honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar.”

21Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sa: ”Låt oss inte ta hans liv.” 22Ruben fortsatte: ”Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte).” Han sa så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra tillbaka honom till hans far. 23När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella manteln [den vackra mångfärgade eller långärmade manteln som Jakob gett honom, se vers 3]. 24Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.

25Sedan satte de sig ner och åt.

[En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt 20 år senare kommer dock situationen bli omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.]

När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten. 26Juda sa till sina bröder: ”Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod? 27Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött.” Hans bröder lyssnade på honom. 28När de midjanitiska köpmännen [vers 25] gick förbi, drog de [bröderna] upp Josef från brunnen och sålde Josef till ismaeliterna för 20 shekel silver. [Priset för en ung manlig slav var 20 silver shekel, se 3 Mos 27:5. Priset finns även dokumenterat i Hammurabis lagar, se §116, §214 och §252.] Och de tog Josef till Egypten.

[Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers ”drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef” betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Keturah och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1-4]

29Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet]. 30Han återvände till sina bröder och sa: ”Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?”

[Det hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]

31De tog Josefs mantel och dödade en bock och doppade manteln i blodet. 32De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sa: ”Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?”

33Han kände igen den och sa: ”Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken.” 34Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar. 35Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sa: ”Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja.” Och hans far grät över honom.

36 [Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.

Currently Selected:

1 Moseboken 37: SKB

Highlight

Copy