2 Moseboken 13

Allt förstfött tillhör Herren

1Herren (Jahveh) talade till Mose och sa: 2”Avskilj (helga) alla förstfödda åt mig, vad som än öppnar moderlivet bland Israels barn (söner), både bland människor och djur, det är mitt.”

3Mose sa till folket: ”Kom ihåg den här dagen, då ni kom ut ur Egypten, ut ur slavhuset (slaveriet), för med styrka förde Herrens (Jahvehs) hand er ut från denna plats. Inget syrat (hebr. chamets) [bröd eller mat som innehåller jäst] ska ätas. 4Denna dag i månaden aviv [det kanaaneiska namnet på den första månaden i den bibliska kalendern (motsvarar mars/april; kallas också nisan), se 2 Mos 12:2] drog ni ut. 5Och det ska ske när Herren (Jahveh) ska föra er in i kanaanéernas och hettiternas och amoréernas och hivéernas och jevusiternas land, som han har lovat med ed till era fäder att ge er [1 Mos 12:1-3], ett land som flyter av mjölk och honung, att ni ska betjäna, hålla denna gudstjänst i denna månad. 6I sju dagar ska du äta osyrat bröd, och den sjunde dagen ska bli en Herrens (Jahvehs) högtid. 7Alla de sju dagarna ska du äta bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig], ingenting syrat får finnas hos dig och ingen surdeg någonstans i ditt land.

8På den dagen ska du berätta för (upplysa) din son: ’Det är på grund av vad Herren (Jahveh) gjorde för mig när jag kom ut ur Egypten.’ 9Den [högtiden] ska vara som ett tecken på din hand och ett märke på din panna (mellan dina ögon) som ständigt påminner dig så att Herrens (Jahvehs) undervisning (hebr. Torah) alltid är i din mun, för det var med stark hand Herren förde dig ut ur Egypten. 10Därför ska du hålla denna högtid denna tid år efter år.

11Nu när Herren (Jahveh) för er in i kanaanéernas land, som han har lovat med ed till er och era fäder och ger det till er, 12då ska ni avskilja för Herren alla förstfödda från livmodern, och alla förstfödda handjur som ni får ska tillhöra Herren (Jahveh). 13Varje förstfödd åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte löser ut det ska du bryta av dess nacke. Men du måste lösa ut varje förstfödd son bland dina söner.

[När det handlar om djuren är det alltså valfritt att lösa ut ett förstfött djur eller inte, men när det gäller människorna finns inte den valmöjligheten. Jesus är den som löser ut oss alla om vi låter oss bli utlösta.]

14När din son i framtiden frågar dig: ’Vad är detta?’ Ska du svara honom: ’Med stark hand förde Herren (Jahveh) oss ut från Egypten, ut ur träldomshuset, 15och när farao vägrade att låta oss gå, slog Herren (Jahveh) allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap. Därför offrar jag allt förstfött av hankön till Herren (Jahveh) men jag löser ut alla förstfödda av mina söner.’

[Ceremonin kallas Pidjon haben, hebreiska för ”friköpandet av sonen”, se 4 Mos 8:16. Seden praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet, se 4 Mos 3:12.]

16Så ska det bli som ett tecken på din hand och mellan dina ögon (på din panna), för med stark hand förde Herren (Jahveh) ut oss från Egypten.”

Vägen ut ur Egypten

17Efter det att farao låtit folket gå, ledde Gud (Elohim) dem inte på vägen mot filistéernas land, även om den var närmast, kortast, för Gud (Elohim) sa: Folket kan ändra sig om de ser krig och vilja vända tillbaka till Egypten.

[Gud valde att inledningsvis skona folket från motgångar för att ge dem möjligheten att bli trygga i sin nya situation och lära sig förstå att Gud alltid är pålitlig. Men senare vill han lära oss att lita på honom även i motgång för det tillhör livet som frälst att kunna möta både med- och motgångar tillsammans med Gud. Denna vers lär oss att hjälpa nyfrälsta syskon så att vi skyddar dem från onödiga motgångar i början på sin vandring med Jesus.]

18Gud lät folket gå runt genom öknen mot Vasshavet (Röda havet). Israeliterna marscherade som en krigshär (ordnade i strukturerade grupper) ut genom Egypten.

[Bibeln använder det generella ordet Vasshavet (hebr. jam sof) och sedan bara havet (2 Mos 14:2, 9, 16, 21, 22, 23, 26, 27, 28, 30; 15:1). I 1 Kung 9:26 refererar det till Aqabaviken och Röda havet vid nuvarande Eilat. Den grekiska översättningen Septuaginta skriver Röda havet. Eftersom Röda havet har två armar på vardera sidan om Sinaihalvön, den västra är Suezviken och den östra är Aqabaviken, finns flera förslag på exakt var israeliterna korsade Röda havet.]

19Mose tog även med sig Josefs ben, eftersom han hade tagit en ed, ett löfte av Israels barn (söner), och sagt: Gud (Elohim) ska säkerligen komma ihåg er och då ska ni ta mina ben med er.

[Josef kände med säkerhet till det ord som Gud talat till Abraham när han sagt att de skulle vara slavar i Egypten under fyra generationer och sedan komma tillbaka till landet, se 1 Mos 15:13-16, därför tog han detta löfte av Israels söner som nu Mose uppfyller.]

20Israeliterna bröt upp från Sukkot och slog läger i Etam på gränsen till öknen.

[De tar inte den snabbaste havsvägen Via Maris (handelsvägen längs med havet mellan Egypten och Mesopotamien) som går genom filistéernas land, se vers 17, utan går i sydostlig riktning genom öknen Sinai.] 21Herren (Jahveh) gick framför dem. På dagen i en molnstod (pelare av rök/moln) för att visa dem vägen och på natten i en eldstod (pelare av eld) för att ge dem ljus. På så sätt kunde de vandra både dag och natt. 22Han tog inte bort molnstoden på dagen och inte heller eldstoden på natten.

Currently Selected:

2 Moseboken 13: SKB

Highlight

Copy