1 Samuel 20
20
David och Jonatan
1Och David flydde från Najot i Rama [eftersom Saul var där, se 1 Sam 19:24] och kom och sa inför Jonatan [i Giva]: ”Vad har jag gjort? Vad är min överträdelse? Vad är min synd inför din far [Saul], eftersom han söker mitt liv (min själ)?”
2Och han sa till honom. ”Långt därifrån (vare det fjärran), du ska inte dö. Se, min far gör ingenting, stort eller litet, utan att han avslöjar det för mig, och varför skulle min far gömma dessa ting från mig? Det är inte så.”
3Men David gav sin ed igen och sa: ”Din far vet mycket väl att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon. Han säger: Låt inte Jonatan veta detta, så han blir ledsen, och så sant Herren (Jahveh) lever och som du själv (din själ) lever, det är bara ett steg mellan mig och döden.”
4Och Jonatan sa till David: ”Vad önskar din själ så att jag kan göra det för dig?”
5Och David sa till Jonatan: ”Se, i morgon är det nymånad, när jag ska sitta hos kungen och äta, låt mig gå så att jag kan gömma mig själv på fältet till den tredje dagen på kvällen. 6Om din far alls saknar mig, säg: ’David frågade mig om han fick lämna så att han kunde springa till sin stad Betlehem, för det är ett årligt offer där för deras familj.’ 7Om han säger: ’Det är gott,’ ska din tjänare ha frid, men om han blir vred då vet du att ont är bestämt av honom. 8Handla därför välvilligt med din tjänare för du har ett Herrens (Jahvehs) förbund med din tjänare, men om det finns någon överträdelse i mig så döda mig du själv, för varför skulle du ta mig till din far?”
[Varje nymånad firades med speciella offer, följt av en middag. Det förväntades att David skulle vara med. Eftersom det var allmänt känt att han hade kommit tillbaka från Rama, var hans närvaro förväntad vid kungens bord. Detta tillfälle blir nu en test om Saul verkligen hade förändrats efter sina upplevelser i Rama. Jonatan verkar leva i en illusion, trots flera uppenbara mordförsök från Sauls sida mot David tror han inte att Saul ska döda David.]
9Och Jonatan sa: ”Vare det långt bort från mig, om jag alls visste att ont var bestämt över dig av min far, skulle jag då inte berätta det för dig?”
10Och David sa till Jonatan: ”Vem ska berätta för mig om din fars svar är hårt (tungt, bindande som ett ok)?”
11Och Jonatan sa till David: ”Kom och låt oss gå ut på fältet.”
Så de gick ut båda två på fältet. [1 Sam 19:3] 12Där sa Jonatan till David: ”Herren (Jahveh) är Israels Gud (Elohim) [han är mitt vittne] – när jag hör min far vid denna tid i morgon eller dagen efter [tredje dagen], se, om det är gott gentemot David, ska jag då inte sända till dig och avslöja det för dig? 13– Herren (Jahveh) gör så mot Jonatan. Och mer därtill: Om det skulle behaga min far att göra dig ont, ska jag avslöja det för dig och sända iväg dig så att du kan gå i frid (shalom); och Herren (Jahveh) ska vara med dig, som han varit med min far. 14Medan jag fortfarande lever, visa mig Herrens (Jahvehs) nåd (omsorgsfulla kärlek, trofasthet – hebr. chesed), om jag fortfarande lever… [Den hebreiska texten är inte helt tydlig, men troligt är Jonatan inser att han äventyrar sitt eget liv genom att hjälpa David.] 15Men hugg aldrig av din nåd (hebr. chesed) från mitt hus, inte ens om Herren (Jahveh) har huggit av varenda en av Davids fiender från jordens ansikte.” [David håller detta löfte och ärar Jonatans son Mefivoshet, se 2 Sam 9:1-12.]
16Och Jonatan skar ett förbund med Davids hus: ”Och Herren (Jahveh) utkräver det från Davids fienders hand.” 17Och Jonatan fick David att avlägga en ed igen, för kärleken som han hade till honom, för han älskade honom som han älskade sitt eget liv (sin egen själ).
18Och Jonatan sa till honom: ”I morgon är det nymånad (nymåne) och du kommer att saknas, din stol ska vara tom. 19Men i övermorgon (på den tredje dagen) ska du gömma dig själv väl och komma till platsen där du brukar gömma dig själv de dagar du arbetar och ska stanna (hålla dig) vid Ezel-stenen. [Hebr. ezel betyder ”stenen på vägen”; troligtvis en milstolpe för vandrare.] 20Och jag ska skjuta tre pilar åt sidan som om jag skjuter mot ett mål (märke). 21Och se, jag ska sända pojken: ’Gå och leta efter pilen.’ Om jag säger till pojken: ’Se, pilen är på den här sidan om dig,’ ta dem och kom för då är det frid (shalom) till dig och inget (ont) ord, Herren (Jahveh) lever. 22Men om jag säger detta till pojken: ’Se, pilarna är längre bort,’ gå din väg för Herren (Jahveh) har sänt iväg dig. 23Och angående det som jag och du har talat om, se Herren (Jahveh) är mellan mig och mellan dig för evigt.”
24Och David gömde sig själv på fältet, och när nymånaden hade kommit satte sig kungen [Saul] ner för att äta måltiden. 25Och kungen satt på sin stol som de andra gångerna, på sin stol vid väggen, och Jonatan stod upp och Avner satt vid Sauls sida, men Davids plats var tom. 26Men Saul talade ingenting den dagen för han tänkte: ”Något har hänt honom så att han är oren, han är säkert oren.” 27Och det hände på morgonen efter nymånen, som var den andra dagen, att Davids plats var tom, och Saul sa till Jonatan: ”Varför kommer inte Jishajs son [David] till måltiden, varken igår eller idag?” 28Och Jonatan svarade Saul: ”David bad mig om lov att få lämna för att gå till Betlehem, 29Och han sa: ’Låt mig gå, jag ber dig, för vår familj har ett offer i staden, och min bror anbefallde mig, och om jag har funnit nåd i dina ögon, låt mig gå, jag ber dig, och se mina bröder.’ Därför har han inte kommit till kungens bord.”
30Och Sauls vrede upptändes mot Jonatan och han sa till honom: ”Du son till en motsträvig upprorsmakare, visste jag inte att du har valt Jishajs son till din egen skam och till din mors nakenhets skam? 31För så länge Jishajs son lever på jorden ska du inte bli upprättad, inte ditt kungarike. Skicka nu efter och hämta honom för han förtjänar döden.” [Saul förstår att Jonatan har varit mer lojal mot David än honom, se 1 Sam 19:2.]
32Och Jonatan svarade Saul sin far och sa: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?” 33Och Saul slungade (kastade) sitt spjut mot honom för att slå (döda) honom. Därför visste Jonatan att hans far hade bestämt att låta döda David.
34Och Jonatan steg upp från bordet i brinnande vrede och åt ingen mat den andra dagen i månaden, för han sörjde för David och eftersom hans far hade lagt skam på honom.
35Och det skedde på morgonen att Jonatan gick ut på fältet vid den tid som han och David bestämt, och en liten pojke var med honom. 36Och han sa till sin pojke: ”Spring och leta efter pilarna som jag skjuter.” Och när pojken sprang sköt han en pil bakom honom. 37Och när pojken hade kommit till platsen för pilen som Jonatan skjutit, ropade Jonatan efter pojken och sa: ”Är inte pilen framför dig?” 38Och Jonatan ropade efter pojken: ”Fortare, skynda dig, stanna inte.” Och Jonatans pojke tog upp pilen och kom till sin herre. 39Men pojken visste ingenting, bara Jonatan och David kände till ärendet. 40Och Jonatan gav sina vapen till sin pojke och sa till honom: ”Gå och bär in dem i staden.”
41Och så snart pojken hade gått steg David upp från sin plats åt söder och föll på sitt ansikte till marken och böjde sig ner tre gånger. Och de kysste varandra och grät tillsammans tills David inte kunde gråta mer.
42Och Jonatan sa till David: ”Gå i frid (shalom), eftersom vi båda har avlagt ed i Herrens (Jahvehs) namn och sagt: Herren (Jahveh) ska vara [vittne] mellan mig och dig och mellan våra efterkommande (mellan min säd och din säd) för evigt.” 43Och han [David] steg upp och gick och Jonatan gick in i staden.
Currently Selected:
1 Samuel 20: SKB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
© Svenska Kärnbibeln
