Psaltaren 69:1-12
Psaltaren 69:1-12 Bibel 2000 (B2000)
För körledaren. Av David. Rädda mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon värker, jag har väntat länge på min Gud. Flera än håren på mitt huvud är de som hatar mig utan grund. Många är de som vill förgöra mig, som är mina fiender utan skäl. Jag tvingas lämna tillbaka det som jag aldrig stulit. Du känner min dårskap, Gud, min skuld är inte dold för dig. Låt mig inte dra skam över dem som hoppas på dig, Herre Gud Sebaot. Låt mig inte dra vanära över dem som söker sig till dig, du Israels Gud. Det är ju för din skull man hånar mig och mitt ansikte rodnar av skam. Jag har blivit en utstött bland mina bröder, en främling för min moders barn. Lidelsen för ditt hus har förtärt mig, jag smädas av dem som smädar dig. Jag grät och fastade, då blev jag hånad. Jag klädde mig i säckväv, då blev jag en visa för dem.
Psaltaren 69:1-12 Svenska Folkbibeln (SFB98)
För sångmästaren, efter "Liljor", av David. Fräls mig, Gud, ty vattnen kommer mig inpå livet. Jag har sjunkit ner i djup dy och saknar fotfäste, jag har kommit ut på djupt vatten, och vågorna slår över mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Min blick blir matt i min väntan på Gud. De som hatar mig utan anledning är fler än håren på mitt huvud. Många är de som vill förgöra mig, de som är mina fiender utan orsak. Vad jag inte har stulit, måste jag ersätta. Gud, du känner min dårskap, och min syndaskuld är uppenbar för dig. O Herre, HERRE Sebaot, låt ej dem som väntar på dig komma på skam för min skull. Du, Israels Gud, låt inte dem som söker dig drabbas av vanära för min skull. Ty för din skull utsätts jag för hån, blygsel täcker mitt ansikte. Främmande har jag blivit för mina bröder, en främling för min moders barn. Ty brinnande iver för ditt hus har förtärt mig, dina smädares smädelser har fallit över mig. Jag grät och fastade, men det drog vanära över mig. Jag klädde mig i säcktyg, men jag blev ett ordspråk för dem.
Psaltaren 69:1-12 Svenska 1917 (SVEN)
För sångmästaren, efter »Liljor»; av David. Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet. Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud. Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda. Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig. Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud. Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte; främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn. Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig. Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek. Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
Psaltaren 69:1-12 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Fräls mig, Gud! Vattnet når mig till halsen. Jag har sjunkit i djupaste dy utan fotfäste, jag är ute på djupt vatten och strömmen sköljer över mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes, min blick är matt av väntan på Gud. De som hatar mig utan anledning är fler än håren på mitt huvud. Många vill förgöra mig, de är mina fiender utan orsak. Vad jag inte har stulit måste jag ersätta. Gud, du känner min dårskap, min skuld är inte dold för dig. Herre, GUD Sebaot, låt inte dem som hoppas på dig få skämmas för min skull, låt inte dem som söker dig få vanära för min skull, du Israels Gud. För din skull får jag utstå hån, vanära täcker mitt ansikte. Jag har blivit en främling för mina bröder, främmande för min mors barn. Brinnande iver för ditt hus har förtärt mig, dina smädares smädelser föll över mig. Jag grät i min själ och fastade, men det blev jag hånad för. Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev ett ordspråk för dem.
Psaltaren 69:1-12 nuBibeln (NUB)
Rädda mig, Gud, för vattnet står mig upp till halsen! Djupare och djupare sjunker jag i dyn, jag saknar fotfäste. Jag har kommit ut på djupt vatten, floden sveper över mig. Jag har ropat mig trött, min strupe är hes. Mina ögon är matta och ser med väntan på dig, min Gud. De som har hatat mig utan anledning är flera än hårstråna på mitt huvud. Det är många som vill förgöra mig och som utan orsak är mina fiender, Jag måste ersätta vad jag inte har stulit. Du känner min dumhet, Gud, min skuld är inte gömd för dig. Låt dem som hoppas på dig inte komma på skam för min skull, härskarornas HERRE, låt inte dem som söker dig hamna i vanära för min skull, du Israels Gud. Det är för din skull som jag hånas och mitt ansikte täcks av skam. Jag har blivit främmande för mina egna bröder, en främling för min mors söner. Min iver för ditt tempel förtär mig, och dina förolämpares förolämpningar har fallit över mig. När jag sörjer och fastar hånar man mig. När jag klär mig i sorgkläder blir jag en visa för dem.