Psaltaren 139:1-16
Psaltaren 139:1-16 Svenska Folkbibeln (SFB98)
För sångmästaren, en psalm av David. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger, utforskar du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Innan ett ord är på min tunga, vet du, HERRE, allt om det. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar, den är så hög att jag ej kan förstå den. Vart skall jag gå för din Ande, vart skall jag fly för ditt ansikte? Om jag far upp till himlen, är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, skall också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Om jag säger: "Må mörker falla över mig och ljuset bli natt omkring mig", så är inte mörkret mörkt för dig, natten skall lysa som dagen och mörkret vara som ljuset. Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var ej osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit.
Psaltaren 139:1-16 Svenska 1917 (SVEN)
För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån. Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den. Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig», så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset. Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv. Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl. Benen i min kropp voro icke förborgade för dig, när jag bereddes i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad; alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok, de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.
Psaltaren 139:1-16 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
HERRE, du rannsakar mig och känner mig. Om jag sitter eller står vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Om jag går eller ligger ser du det, med alla mina vägar är du förtrogen. Innan ordet är på min tunga vet du, HERRE, allt om det. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. Den kunskapen är för underbar för mig, den är så hög att jag inte kan fatta den. Vart kan jag gå för din Ande, vart kan jag fly för ditt ansikte? Stiger jag upp till himlen är du där, bäddar jag åt mig i dödsriket är du där. Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig. Säger jag: "Låt mörker täcka mig och ljuset bli natt omkring mig", så är inte mörkret mörkt för dig. Natten lyser som dagen, mörkret är som ljuset. Du har skapat mina njurar, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var inte osynliga för dig när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag bara var ett foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, formade innan någon av dem hade kommit.
Psaltaren 139:1-16 nuBibeln (NUB)
HERRE, du rannsakar mig och vet allt om mig. Du vet om jag sitter eller står. Även om du är långt borta från mig vet du vad jag tänker. Du granskar mig vare sig jag går eller ligger. Du vet om allt som jag företar mig. Redan innan jag har ett ord på min tunga vet du, HERRE, vad jag tänker säga. Du omsluter mig på alla sidor, och du håller din hand över mig. Att veta detta är förunderligt för mig, mycket större än vad jag någonsin kan förstå. Vart skulle jag kunna gå för din Ande? Vart skulle jag kunna fly för din närvaro? Om jag far upp till himlen är du där, och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där. Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar, eller gömma mig vid havets yttersta gräns, kommer din hand att leda mig, din starka hand att gripa mig. Om jag bad mörkret att gömma mig och ljuset omkring mig att bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus. Du skapade organen inne i min kropp, du vävde samman mig i min mors livmoder. Jag prisar dig för det förunderliga, att jag är så underbart skapad! Dina verk är förunderliga, det vet jag väl. Mitt skelett var inte dolt för dig när jag formades i det tysta, när jag vävdes samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes. I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven innan någon av dem började.
Psaltaren 139:1-16 Bibel 2000 (B2000)
För körledaren. Av David, en psalm. Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd. Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus. Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under, förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig, när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.