Fjärde Moseboken 11:4-35
Fjärde Moseboken 11:4-35 Bibel 2000 (B2000)
Hopen av löst folk som följde med blev alltmer lysten på mat, och även israeliterna började klaga igen: »Om vi bara hade kött att äta! Minns ni fisken vi åt i Egypten, så mycket vi ville! Och gurkor och meloner, purjolök och rödlök och vitlök. Här får vi gå och sukta, här finns ju ingenting. Man ser inget annat än manna.« — Mannat liknade korianderfrö och glänste som harts. Folket gick runt och samlade upp det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. Sedan kokade man det i gryta eller bakade bröd av det; det smakade som kakor bakade med olja. När daggen föll över lägret om natten föll också manna. Mose hörde folkets klagan från varje släkt och ur varje tältöppning. Herren greps av häftig vrede, och Mose blev upprörd och sade till Herren: »Varför handlar du så illa mot din tjänare? Varför har jag råkat i onåd, varför har du gett mig hela detta folk att bära? Är det jag som är deras mor, är det jag som har fött dem? Du säger ju att jag skall bära dem i min famn, som om jag vore amma åt ett dibarn, ända fram till det land som du med ed har lovat deras fäder. Var skall jag få kött till hela detta folk, som ligger över mig med sitt klagande och sitt ständiga ’Ge oss kött att äta’? Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig. Om du skall behandla mig så, döda mig då hellre. Visa mig den nåden, så att jag slipper det onda du gör mig.« Då sade Herren till Mose: »Samla sjuttio av Israels äldste åt mig, sådana som du vet hör till folkets äldste och förmän. För dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där bredvid dig. Jag skall stiga ner och tala med dig där, och jag skall ta av den ande som vilar över dig och lägga på dem. De skall hjälpa dig att bära den börda som folket är, så att du slipper bära den ensam. Och till folket skall du säga: Rena er inför morgondagen, ty då skall ni få äta kött. Herren har hört er klagan, ert ständiga ’Om vi bara hade kött att äta! I Egypten hade vi det bra!’ Ja, Herren skall ge er kött, och ni skall få äta. Inte bara en dag eller två skall ni äta det, inte bara fem eller tio eller tjugo dagar utan en hel månad, ända tills det står er upp i halsen och ni äcklas av det. Och detta därför att ni har förkastat Herren, som finns mitt ibland er, och klagat inför honom: Vi skulle aldrig ha lämnat Egypten!« Mose svarade: »Folket som är med mig räknar 600 000 man, och du säger att du skall ge dem kött att äta i en hel månad. Kan vi slakta får och kor, så att de får tillräckligt? Eller fånga all fisk i havet, så att de får tillräckligt?« Herren svarade Mose: »Är Herrens arm inte stark nog? Du skall strax få se om mina ord besannas eller ej.« Mose gick ut och talade om för folket vad Herren hade sagt. Han samlade sjuttio av folkets äldste och lät dem ställa sig kring tältet. Då steg Herren ner i molnet och talade till honom. Han tog av anden som vilade över Mose och gav åt de sjuttio äldste. När anden kom över dem greps de av profetisk hänryckning, för första och enda gången. Två män — den ene hette Eldad, den andre Medad — hade stannat kvar i lägret. Anden kom också över dem, ty de hörde till de utvalda men hade inte gått ut till tältet, och nu greps de av profetisk hänryckning inne i lägret. En pojke sprang bort till Mose och talade om att Eldad och Medad profeterade i lägret. Josua, Nuns son, som hade tjänat Mose från ungdomen, vände sig då till honom och sade: »Hejda dem, herre!« Men Mose svarade: »Blir du kränkt på mina vägnar? Om ändå hela Herrens folk vore profeter! Om Herren ändå ville låta sin ande komma över dem alla!« Sedan återvände Mose till lägret tillsammans med Israels äldste. Nu for en vind ut från Herren och drev med sig vaktlar från havet. De flaxade på en meters höjd runt hela lägret ända upp till en dagsmarsch därifrån. Folket började fånga vaktlar och höll på hela dagen och hela natten och hela nästa dag, och ingen fick ihop mindre än tio homer. Man bredde ut vaktlarna runt omkring lägret. De hade just satt tänderna i köttet men ännu inte hunnit tugga när Herrens vrede mot folket flammade upp igen. Herren dödade i ett slag en stor mängd av dem. Platsen fick namnet Kivrot Hattaava, eftersom de som varit lystna fick sina gravar där. Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och tågade till Haserot. Medan de var där
Fjärde Moseboken 11:4-35 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Den blandade hop som följde dem greps av stort begär. Också Israels barn började att gråta igen och sade: "Vem skall ge oss kött att äta? Vi kommer ihåg fisken som vi åt fritt och för intet i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna." Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts. Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det. Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes HERRENS vrede, och Mose blev illa till mods. Och Mose sade till HERREN: "Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! Har då jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: 'Bär dem i din famn, så som spädbarnet bärs av sin vårdare' in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? Varifrån skall jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! Jag orkar inte ensam bära hela detta folk, det är för tungt för mig. Om det är så här du vill handla mot mig, döda mig då genast, om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se detta elände" Då sade HERREN till Mose: "Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och dess tillsyningsmän bland folket. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. Där skall jag då stiga ner och tala med dig, och jag skall ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De skall tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. Säg till folket: Helga er till i morgon, så skall ni få kött att äta. Ni har gråtit inför HERREN och sagt: Vem skall ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför skall nu HERREN ge er kött att äta. Ni skall få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ty ni har förkastat HERREN som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?" Mose sade: "Sexhundratusen man fotfolk har jag omkring mig, och du säger: Jag skall ge dem kött att äta under en månad! Finns det då tillräckligt med får och nötboskap att slakta, så att det räcker till åt dem? Eller skall alla fiskar i havet fångas, så att det räcker till åt dem?" HERREN svarade Mose: "Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få se om det jag sagt skall hända dig eller inte." Mose gick ut och talade om för folket vad HERREN hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. Då steg HERREN ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. Då nu Anden vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer. Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Också över dem vilade Anden, ty de var bland de uppskrivna, men de hade ändå inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: "Eldad och Medad profeterar i lägret." Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: "Mose, min herre, förbjud dem!" Men Mose sade till honom: "Nitälskar du för mig? Om ändå allt HERRENS folk blev profeter genom att HERREN lät sin Ande komma över dem!" Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel. Och en stormvind for ut från HERREN. Den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar över marken. Folket gick då hela den dagen och natten och följande dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret. Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN slog dem med en mycket svår plåga. Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begravde man dem av folket som hade gripits av begär. Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.
Fjärde Moseboken 11:4-35 Svenska 1917 (SVEN)
Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad; Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack om vi hade kött att äta! Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få intet annat se än manna. Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som bdelliumharts. Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint bakverk med olja. När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där. Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes storligen, och Mose själv blev misslynt. Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon, att du har lagt på mig bördan av hela detta folk? Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få äta.' Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig för tungt. Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.» Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott att vara!' Så skall nu HERREN giva eder kött att äta. Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar, utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur Egypten?'» Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva dem, så att de hava att äta en månads tid!' Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?» HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.» Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt. Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket de sedan icke mer gjorde. Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de profeterade i lägret. Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.» Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem det.» Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig? Ack att fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN läte sin Ande komma över dem!» Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel. Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt över marken. Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring lägret. Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN anställde ett mycket stort nederlag bland folket. Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man dem av folket, som hade gripits av lystnad. Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot; och i Haserot stannade de.
Fjärde Moseboken 11:4-35 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Den blandade hopen som följde dem greps av stort begär, och även Israels barn började gråta igen och sade: ”Vem kan ge oss kött att äta? Vi minns fisken som vi åt gratis i Egypten, och gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken. Men nu försmäktar vår själ, för här finns inget att se utom detta manna.” Mannat liknade korianderfrö och såg ut som bdelliumharts. Folket gick omkring och samlade det och malde det på handkvarn eller stötte det i mortel. De kokade det i gryta eller bakade kakor av det. Och det smakade som fint bakverk med olja. När daggen föll över lägret om natten, föll också mannat över det. Mose hörde hur folket i de olika familjerna grät, var och en vid ingången till sitt tält. Då upptändes HERRENS vrede, och Mose blev illa till mods. Och Mose sade till HERREN: ”Varför har du gjort så illa mot din tjänare? Varför har jag inte funnit nåd inför dina ögon? Du har ju lagt bördan av hela detta folk på mig! Har jag burit och fött hela detta folk, eftersom du säger till mig: ’Bär dem i din famn så som vårdaren bär spädbarnet’, in i det land som du med ed har lovat åt deras fäder? Var ska jag få kött att ge åt hela detta folk? De kommer gråtande till mig och säger: Ge oss kött, så att vi får äta! Jag orkar inte bära hela folket själv, det är för tungt för mig. Om det är så här du vill göra mot mig, döda mig då direkt om jag funnit nåd inför dina ögon, och låt mig slippa se mitt elände!” Då sade HERREN till Mose: ”Kalla samman sjuttio män av de äldste i Israel, sådana som du vet är folkets äldste och deras förmän. För fram dem till uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig. Där ska jag då stiga ner och tala med dig, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma över dem. De ska tillsammans med dig bära bördan av folket, så att du slipper bära den ensam. Säg till folket: Helga er till i morgon, så ska ni få kött att äta. Ni har gråtit inför HERREN och sagt: Vem ska ge oss kött att äta? I Egypten hade vi det så bra. Därför ska nu HERREN ge er kött att äta. Ni ska få äta, inte bara en dag, inte två dagar, inte fem dagar, inte tio dagar, inte tjugo dagar, utan en hel månad, ända tills köttet kommer ut genom näsan på er och det äcklar er. Ni har förkastat HERREN, som är mitt ibland er, och gråtit inför hans ansikte och sagt: Varför drog vi alls ut ur Egypten?” Mose sade: ”Sexhundratusen man till fots har jag omkring mig, och du säger: Jag ska ge dem kött att äta under en månad! Finns det får och kor att slakta så att det räcker åt dem? Eller ska alla fiskar i havet fångas så att det räcker åt dem?” HERREN svarade Mose: ”Är HERRENS arm för kort? Nu ska du få se om det jag har sagt ska hända dig eller inte.” Mose gick ut och talade om för folket vad HERREN hade sagt. Och han kallade samman sjuttio män av de äldste i folket och lät dem ställa sig runt omkring tältet. Då steg HERREN ner i molnskyn och talade till honom, och tog av den Ande som var över honom och lät den komma över de sjuttio äldste. När Anden nu vilade över dem började de profetera, men det gjorde de sedan inte mer. Två män hade stannat kvar i lägret. Den ene hette Eldad och den andre Medad. Även över dem vilade Anden, för de var bland de uppskrivna men hade inte gått ut till tältet. Och de profeterade i lägret. Då skyndade en ung man bort och berättade för Mose: ”Eldad och Medad profeterar i lägret.” Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare från sin ungdom, sade då: ”Mose, min herre, förbjud dem!” Men Mose sade till honom: ”Ivrar du för mig? Om ändå hela HERRENS folk blev profeter genom att HERREN lät sin Ande komma över dem!” Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel. Och en stormvind gick ut från HERREN. Den förde med sig vaktlar från havet och drev dem över lägret, omkring en dagsresa i varje riktning från lägret och två alnar över marken. Folket gick då hela den dagen och natten och nästa dag och samlade vaktlar. Det minsta någon samlade var tio homer, och de bredde ut dem åt sig runt omkring lägret. Men medan de ännu hade köttet mellan tänderna och det ännu var otuggat, upptändes HERRENS vrede mot folket och HERREN slog dem med en mycket svår plåga. Platsen fick namnet Kibrot-Hattaava, eftersom man där begravde dem av folket som hade gripits av begär. Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och drog till Haserot, och där stannade de.
Fjärde Moseboken 11:4-35 nuBibeln (NUB)
Då började hopen av löst folk bland dem att längta efter det goda som fanns i Egypten. Också bland Israels folk började man klaga: ”Om vi ändå hade lite kött att äta! Tänk om vi hade lite av den goda fisk som vi fick i Egypten så mycket vi önskade och gurkor och meloner, purjolök, rödlök och vitlök! Vi tappar matlusten av att inte se annat än manna varenda dag!” Mannat liknade korianderfrö och påminde om harts. Folket samlade det från marken och malde det till mjöl eller krossade det i mortlar. Sedan kokade de det eller gräddade kakor av det och det smakade som om det var tillagat med olivolja. Mannat föll om natten samtidigt med daggen. Mose hörde hur familjerna stod i sina tältöppningar och grät. HERRENS vrede blev allt större och Mose blev själv mycket illa till mods. Då sa Mose till HERREN: ”Varför har du gjort så här illa mot din tjänare? Varför ser du på mig med så lite välvilja att du har lagt bördan av hela detta folk på mig? Inte är de väl mina barn? Inte är det väl jag som är far till dem? Varför har du låtit mig bli som en dadda för dem tills vi kommer till det land du lovade deras förfäder? Var ska jag kunna få tag i kött åt alla dessa människor? De gråter ju och säger till mig: ’Ge oss kött!’ Jag kan inte själv bära allt detta! Bördan är alltför tung! Om du tänker behandla mig på det sättet, så visa mig välvilja och ta mitt liv nu på fläcken! Det skulle vara barmhärtigare! Låt mig få slippa det här eländet!” Då sa HERREN till Mose: ”Kalla samman sjuttio av Israels äldste, män som du känner som folkets ledare och tillsyningsmän, och för fram dem inför mig vid uppenbarelsetältet, så att de står där tillsammans med dig. Jag ska komma ner och tala med dig där, och jag ska ta av den Ande som är över dig och låta den komma också över dem. De ska dela bördan av folket med dig, så att inte du ensam behöver ha hela ansvaret. Säg också till folket att helga sig, för i morgon ska de få kött att äta. Säg till dem: ’HERREN har hört er gråt över att ni inte har kött att äta och er klagan över allt som ni varit tvungna att lämna bakom er i Egypten. Han tänker ge er kött. Ni ska äta det, inte bara en eller två dagar eller fem eller tio eller ens tjugo! I en hel månad ska ni få kött tills ni får avsmak för det och spyr ut det genom näsan, för ni har förkastat HERREN som finns här bland er och ni har gråtit av längtan efter Egypten.’ ” Men Mose sa: ”Här finns det 600 000 män, och ändå har du lovat dem kött i en hel månad. Om vi slaktade all vår boskap skulle det ändå inte räcka! Inte ens all fisk i havet är nog!” Då sa HERREN till Mose: ”När skulle HERREN ha blivit så maktlös? Nu ska du få se om mitt ord är sant eller inte!” Mose gick ut och berättade för folket vad HERREN hade sagt. Han samlade sjuttio män av Israels äldste runt tältet. HERREN kom ner i molnet och talade med Mose, och han tog av den Ande som var över Mose och lät den komma över de sjuttio. När Anden kom över dem profeterade de, men det hände bara vid det tillfället. Men två av de sjuttio, Eldad och Medad, hade blivit kvar i lägret, och Anden kom också över dem. De hörde till de utvalda men hade inte gått till tältet. Nu profeterade de där de stod. En ung man sprang till Mose och berättade att Eldad och Medad profeterade i lägret. Då sa Josua, Nuns son, Moses medhjälpare sedan sin ungdom: ”Du, min herre, måste försöka få dem att sluta!” Men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt HERRENS folk var profeter och att HERREN kunde sända sin Ande över dem alla!” Därefter återvände Mose och de äldste till lägret. Sedan sände HERREN en vind som förde med sig vaktlar in från havet till lägret och en dagsresa runt omkring det. De flög en meter ovanför marken. Folket fångade dem och slaktade dem hela den dagen och natten och även följande dag. Ingen samlade in mindre än ett par – tre tusen liter och det låg vaktlar överallt. Men när folket satte tänderna i köttet, hann de knappt börja tugga förrän HERRENS vrede upptändes mot dem och många dog i svåra plågor. Platsen kom att kallas Kivrot Hattaava, därför att det var där de människor begravdes som haft begär efter kött. Folket bröt upp från Kivrot Hattaava och vandrade vidare till Haserot där de stannade en tid.