Nehemja 4:1-13
Nehemja 4:1-13 Svenska Folkbibeln (SFB98)
När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han förbittrad och mycket rasande. Han hånade judarna och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: "Vad är det dessa eländiga judar gör? Skall de få hålla på så där? Skall de få offra? Skall de en dag få arbetet färdigt? Skall de kunna ge liv åt stenarna i grushögarna där de ligger förbrända?" Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, sade: "Låt dem bygga. Om det så bara är en räv som hoppar upp på deras stenmur kommer han att riva ner den." Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån falla tillbaka på deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade i ett land dit de förs som fångar. Täck inte över deras missgärning och låt inte deras synd utplånas inför dig, ty de har uppträtt kränkande inför dem som bygger. Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, ty folket arbetade helhjärtat. Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man fortfarande höll på att bygga upp Jerusalems murar och att sprickorna började tätas, blev de mycket förbittrade. De gaddade sig alla samman för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem. Men Juda sade: "Bärarnas krafter sviker, för tyngden av sten och grus. Vi orkar ej mer på muren bygga." Våra motståndare sade: "Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!" De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att dra oss tillbaka till dem. Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning, med svärd, spjut och bågar.
Nehemja 4:1-13 Svenska 1917 (SVEN)
När nu Sanballat hörde att vi höllo på att bygga upp muren, vredgades han och blev högeligen förtörnad. Och han bespottade judarna och talade så inför sina bröder och inför Samariens krigsfolk: »Vad är det dessa vanmäktiga judar göra? Skall man låta dem hållas? Skola de få offra? Skola de kanhända i sinom tid fullborda sitt verk? Skola de kunna giva liv åt stenarna i grushögarna, där de ligga förbrända?» Och ammoniten Tobia, som stod bredvid honom sade: »Huru de än bygga, skall dock en räv komma deras stenmur att rämna, blott han hoppar upp på den.» Hör, vår Gud, huru föraktade vi äro. Låt deras smädelser falla tillbaka på deras egna huvuden. Ja, låt dem bliva utplundrade i ett land dit de föras såsom fångar. Överskyl icke deras missgärningar, och låt deras synd icke varda utplånad ur din åsyn, eftersom de hava varit de byggande till förargelse. Och vi byggde på muren, och hela muren blev hopfogad till sin halva höjd; och folket arbetade med gott mod. Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och asdoditerna hörde att man alltjämt höll på med att laga upp Jerusalems murar, och att rämnorna begynte igentäppas, då blevo de mycket vreda. Och de sammansvuro sig allasammans att gå åstad och angripa Jerusalem och störa folket i deras arbete. Då bådo vi till vår Gud; och vi läto hålla vakt mot dem både dag och natt för att skydda oss mot dem. Men judarna sade: »Bärarnas kraft sviker, och gruset är alltför mycket; vi förmå icke mer att bygga på muren.» Våra ovänner åter sade: »Innan de få veta eller se något, skola vi stå mitt ibland dem och dräpa dem; så skola vi göra slut på arbetet.» När nu de judar som bodde i deras grannskap kommo och från alla håll uppmanade oss, väl tio gånger, att vi skulle draga oss tillbaka till dem, då ställde jag upp folket i de lägsta och mest öppna delarna av staden bakom muren; jag ställde upp dem efter släkter, med sina svärd, spjut och bågar.
Nehemja 4:1-13 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
När Sanballat hörde att vi höll på att bygga upp muren blev han rasande och mycket arg. Han hånade judarna och sade till sina bröder och till Samariens krigsfolk: ”Vad är det de eländiga judarna gör? Ska de få hålla på? Ska de få offra? Ska de en dag få arbetet klart? Kan de ge liv åt de brända stenarna i grushögarna?” Ammoniten Tobia som stod bredvid honom sade: ”Låt dem bygga! Om så bara en räv hoppar upp på deras stenmur river han den.” Hör, vår Gud, hur föraktade vi är! Låt deras hån slå tillbaka mot deras egna huvuden. Låt dem bli plundrade som fångar i ett främmande land. Täck inte över deras skuld och låt inte deras synd bli utplånad inför dig, för de har uppträtt kränkande inför dem som bygger. Vi byggde på muren, och hela muren fogades samman till sin halva höjd, för folket arbetade helhjärtat. Men när Sanballat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna hörde att Jerusalems murar höll på att repareras och att hålen började tätas, blev de mycket arga. De gaddade alla ihop sig för att anfalla Jerusalem och skapa förvirring där. Då bad vi till vår Gud och satte ut vakt mot dem dag och natt för att skydda oss mot dem. Men Juda sade: ”Bärarnas kraft är slut, mycket grus är kvar. Vi orkar inte mer att bygga denna mur.” Våra motståndare sade: ”Innan de vet ordet av är vi mitt ibland dem och dödar dem och stoppar arbetet!” De judar som bodde nära dem kom från alla håll och sade till oss, säkert tio gånger, att vi borde dra oss tillbaka till dem. Då ställde jag upp folket bakom muren på de lägsta och mest öppna platserna. Jag ställde upp dem i släktordning med svärd, spjut och bågar.
Nehemja 4:1-13 nuBibeln (NUB)
När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?” Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.” ”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.” Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat. Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem. Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.” Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.” Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.
Nehemja 4:1-13 Bibel 2000 (B2000)
När Sanvallat fick höra att vi höll på att bygga upp muren blev han ursinnig, och i sin vrede hånade han judarna inför sina medarbetare och den samariska truppstyrkan: »Vad sysslar de eländiga judarna med? Tror de att de kan lämna sin sak åt Gud och offra och bli klara på en enda dag? Tror de att de här brända stenarna i grushögarna kan bli som nya igen?« Ammoniten Tobia, som stod bredvid honom, fortsatte: »Låt dem bygga! Deras stenmur rasar nog, bara en räv skuttar upp på den.« Vår Gud, hör hur vi blir föraktade! Låt deras hån falla tillbaka på dem själva. Låt dem föras bort som fångar till ett främmande land och bli utplundrade. Glöm aldrig deras brott och utplåna inte deras synd, ty de har kränkt dem som bygger. Vi fortsatte att bygga upp muren, och snart var den färdig till hälften, ty folket lade ner sin själ i arbetet. När Sanvallat och Tobia och araber, ammoniter och ashdoditer fick höra att Jerusalems sargade murar helades, att bräscherna börjat fyllas igen, blev de utom sig av vrede. De gaddade sig samman för att angripa Jerusalem och skapa förvirring bland oss. Vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter till skydd mot dem. Men folket i Juda klagade: Bärarnas kraft rinner ut, mycket grus är kvar. All vår ork är slut, muren blir aldrig klar. Och våra fiender sade: »Innan de vet ordet av skall vi vara över dem och slå ihjäl dem och sätta stopp för arbetet.« De judar som bodde i närheten av dem kom till oss och varnade oss gång efter annan för deras planer. Jag satte ut posteringar vid de lägsta ställena, innanför blottorna i muren; jag placerade ut folket släktvis med svärd, spjut och bågar.