Markusevangeliet 5:1-43
Markusevangeliet 5:1-43 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande och bodde bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. Flera gånger hade han blivit bunden med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen och skrek och sargade sig själv med stenar. När han nu fick se Jesus på långt håll, kom han springande och föll ner för honom och skrek högt: "Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Lova mig inför Gud att du inte plågar mig!" Jesus hade nämligen just sagt till honom: "Du orena ande, far ut ur mannen!" Nu frågade han honom: "Vad är ditt namn?" Mannen svarade: "Mitt namn är Legion, för vi är många." Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området. Där gick en stor svinhjord och betade vid berget. Andarna bad honom: "Skicka oss till svinen, så att vi kan fara in i dem!" Det tillät han. De orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön. Det var ungefär två tusen svin som drunknade i sjön. De som vaktade dem flydde och berättade om det i staden och ute på landet, och man gick för att se vad som hade hänt. När de kom till Jesus och såg den besatte som hade haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda. De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och med svinen. Då bad de att Jesus skulle lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt om att få följa med honom. Men Jesus lät honom inte göra det utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig och hur han förbarmat sig över dig." Då gick mannen och började ropa ut över hela Dekapolis allt som Jesus hade gjort med honom. Och alla var förundrade. När Jesus var tillbaka med båten på andra sidan samlades en stor folkskara hos honom där han var vid sjön. En synagogföreståndare som hette Jairus kom dit, och när han fick se Jesus föll han ner för hans fötter och bad honom enträget: "Min dotter är döende. Kom och lägg händerna på henne så att hon blir frisk och får leva." Då gick Jesus med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. Hon hade fått lida mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, men inget hade hjälpt, hon blev bara sämre. Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel, för hon tänkte: "Om jag så bara får röra vid hans kläder blir jag frisk." Genast stannade hennes blödning, och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga. Jesus märkte genast inom sig att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om i folkmassan och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?" Hans lärjungar sade till honom: "Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och så frågar du: Vem rörde vid mig?" Men han fortsatte att se sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och berättade hela sanningen för honom. Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga." Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Varför besvära Mästaren mer?" Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sade till föreståndaren: "Var inte rädd. Bara tro." Han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes, och de kom till föreståndarens hus. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in och sade till dem: "Varför är ni upprörda och gråter? Flickan är inte död. Hon sover." Då hånskrattade de åt honom. Men han skickade ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina lärjungar och gick in dit där barnet låg. Och han tog barnets hand och sade till henne: " Talitha koum! " Det betyder: "Flicka, jag säger dig, stå upp!" Genast reste sig flickan och började gå omkring – hon var tolv år – och de blev helt utom sig av häpnad. Men han befallde dem strängt att inte låta någon få veta det. Sedan sade han åt dem att ge henne något att äta.
Markusevangeliet 5:1-43 Bibel 2000 (B2000)
De kom över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna, och ingen kunde få bukt med honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar. När han nu på långt håll fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom och ropade högt: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!« Jesus hade nämligen just sagt åt honom: »Far ut ur mannen, du orena ande!« Nu frågade han: »Vad heter du?« Mannen svarade: »Legion heter jag, för vi är många.« Och han bad honom enträget att inte driva dem från trakten. Nu gick där en stor svinhjord och betade på bergssluttningen. Andarna bad honom: »Skicka bort oss till svinen, så kan vi fara in i dem!« Det lät han dem göra. Och de orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön. Omkring två tusen djur var det, och de drunknade i sjön. Svinvaktarna sprang därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet, och folk gick för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och såg den besatte, han som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen, och de blev förskräckta. Och ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatte, och om svinen. Då uppmanade de Jesus att lämna deras område. När han steg i båten bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. Men han lät honom inte göra det utan sade: »Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig, hur han förbarmade sig över dig.« Då gick mannen sin väg och lät alla i Dekapolis höra vad Jesus hade gjort med honom, och överallt häpnade man. När Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: »Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.« Och Jesus gick med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?« Lärjungarna sade: »Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!« Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.« Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.« Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.« Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: »Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.« Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.
Markusevangeliet 5:1-43 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar. När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom och skrek: "Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!" Jesus hade just befallt honom: "Far ut ur mannen, du orene ande!" Nu frågade han honom: "Vad är ditt namn?" Mannen svarade: "Mitt namn är Legion, för vi är många." Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området. Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. De orena andarna bad honom: "Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem." Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade. De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden, och man gick för att se vad som hade hänt. Och när de kom till Jesus och såg den besatte som haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de förskräckta. De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. Då bad man att Jesus skulle lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom. Men Jesus tillät det inte utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig." Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis allt vad Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig. När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön, samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön. En synagogföreståndare som hette Jairus kom dit, och då han fick se Jesus, föll han ner för hans fötter och bad honom enträget: "Min dotter ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så blir hon frisk och får leva." Då gick Jesus med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där var en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. Fast hon hade lidit mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, hade hon inte fått någon hjälp. Det hade bara blivit sämre med henne. Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel. Hon tänkte: "Om jag så bara rör vid hans kläder blir jag frisk." På en gång upphörde hennes blödningar, och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom, vände han sig om i folkskaran och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?" Hans lärjungar sade till honom: "Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och du frågar: Vem rörde vid mig?" Han fortsatte att se sig omkring efter kvinnan som hade gjort detta. Hon visste vad som hade skett med henne och kom förskräckt och darrande och föll ner för honom och talade om hela sanningen för honom. Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga!" Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Varför besvärar du Mästaren längre?" Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sade till föreståndaren: "Var inte rädd. Tro endast." Och han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes, och de kom till föreståndarens hus. Där såg han en orolig skara människor som grät och klagade högt. Han gick in och sade till dem: "Varför skriker ni och gråter? Flickan är inte död. Hon sover." Då hånskrattade de åt honom. Men han drev ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina egna lärjungar och gick in där barnet låg. Och han tog barnets hand och sade till henne: "Talita koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!" Genast steg flickan upp och började gå omkring - hon var tolv år - och de blev utom sig av häpnad. Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta detta. Sedan sade han åt dem att ge henne något att äta.
Markusevangeliet 5:1-43 Nya Levande Bibeln (BSV)
Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa. Och när Jesus steg ur båten rusade en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en ond ande och levde bland gravarna.Han var så vild att det inte ens gick att binda honom med kedjor. Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller irrade omkring uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med vassa stenar. Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. "Lämna mig ifred, Jesus, du den högsta Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!" skrek han så högt han kunde, för Jesus hade just befallt: "Far ut ur mannen, du onda ande." Jesus frågade nu: "Vad heter du?" Mannen svarade då: "Jag heter legion, för vi är många." Och gång på gång bad de onda andarna att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området. Men samtidigt som detta hände gick en stor svinhjord och betade på berget ovanför sjön. De onda andarna tiggde därför och bad: "Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem", och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de onda andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2000 svin, störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön. Herdarna som vaktat svinen sprang till den närliggande staden och till byarna runt omkring och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. När de kom fram till Jesus fick de se mannen som haft de onda andarna i sig sitta där, påklädd och fullständigt normal. Skräckslagna hörde de sedan ögonvittnena berätta hur den besatta mannen hade blivit befriad och vad som hade hänt med svinen. Men då bad folket Jesus att lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. Men Jesus ville inte ta med honom. "Gå hem till din familj och dina vänner", sa han, "och berätta för dem vilket stort under Herren har gjort med dig, och hur han hade medlidande med dig och hjälpte dig." Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet om det stora under Jesus hade gjort med honom. Och folk blev alldeles häpna när de hörde hans berättelse. När Jesus hade åkt tillbaka till andra sidan sjön, samlades mycket folk omkring honom.Och medan han var där på stranden, kom en synagogföreståndare som hette Jairos dit. Så fort Jairos fick syn på Jesus, föll han förtvivlad ner framför honom och sa: "Min lilla flicka håller på att dö. Jag ber dig, kom och lägg händerna på henne så att hon blir frisk igen." Och Jesus gick genast med honom, följd av mycket folk som trängde på från alla håll. I folkhopen fanns då också en kvinna, som i tolv års tid lidit av blödningar. Hon hade plågats mycket och behandlats av många läkare, men trots att hon gjort slut på allt hon ägde för att bli frisk, hade hon inte blivit bättre, utan snarare sämre. Nu hade hon hört om alla de märkliga under Jesus hade gjort. Därför trängde hon sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder så skulle hon bli frisk. Och så snart hon rört vid honom, stannade blödningen och hon kände att hon var befriad från sitt lidande. Jesus märkte genast att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?" Hans efterföljare sa till honom: "Folk tränger ju på från alla håll, självklart måste någon ha rört vid dig!" Men Jesus såg sig omkring för att få reda på vem som hade gjort det. Kvinnan blev förskräckt, eftersom hon visste vad som hade hänt med henne, men hon kom darrande fram och föll ner för Jesus och berättade hur allt hade gått till. Då sa Jesus till henne: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är befriad från ditt lidande." Medan Jesus fortfarande talade med kvinnan, kom det en budbärare från Jairos hus och meddelade pappan: "Din flicka är död. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre." Men Jesus brydde sig inte om deras ord, utan sa till Jairos: "Var inte rädd! Fortsätt bara att tro." Sedan lät han bara Petrus, Jakob och Johannes följa med. När de kom fram till Jairos hem, såg Jesus att huset var fullt av människor som grät och klagade högljutt. Och han gick in till dem och sa: "Varför gråter ni och är så upprörda? Flickan är inte död, hon sover bara!" Då hånskrattade de åt honom, men han körde ut dem allihop och tog med sig flickans pappa och mamma och sina tre efterföljare och gick in i rummet där flickan låg. Så tog han flickan i handen och sa till henne: "Talita koum!" (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, ställ dig upp!) Och flickan, som var tolv år gammal, reste sig genast upp och började gå omkring. Hennes föräldrar bara gapade av förvåning, men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt. Sedan sa han åt dem att ge flickan något att äta.
Markusevangeliet 5:1-43 Karl XII 1873 (SK73)
Så kommo de öfver hafvet, in i de Gadareners ängd. Och straxt han steg utu skeppet, lopp emot honom, utu grifter, en man besatt med den orena andan; Den der plägade bo uti grifter; och ingen kunde honom binda med kedjor. Förty han hade många resor varit bunden med fjettrar och kedjor; och kedjorna voro sletna af honom, och fjettrarna sönderslagne; och ingen kunde späka honom. Och han var alltid, dag och natt, på bergen, och i grifterna, ropade och slog sig sjelf med stenar. Då han nu såg Jesum fjerran ifrå sig, lopp han till, och föll neder för honom. Och ropade med höga röst, och sade: Hvad hafver jag med dig göra, Jesu, den högstas Guds Son? Jag besvär dig vid Gud, att du icke qväl mig. Då sade han till honom: Far ut af menniskone, du orene ande. Och sporde han honom: Hvad är ditt namn? Svarade han och sade: Legio är mitt namn; förty vi äre månge. Och han bad honom storliga, att han icke skulle drifva honom bort utu den ängden. Och der var vid bergen en stor svinahjord, den der gick och födde sig; Och djeflarna bådo honom alle, sägande: Sänd oss i svinen, att vi må fara in uti dem. Och Jesus tillstadde dem det straxt. Och de orene andar drogo straxt ut, och foro in uti svinen; och hjorden brådstörte sig i hafvet; och de voro vid tutusend, och vordo fördränkte i hafvet. Men de, som skötte svinen, flydde och förkunnade det in i staden, och på bygdene; och de gingo ut till att se hvad skedt var; Och kommo till Jesum, och sågo honom, som hade besatt varit, och haft legionen, sittandes kläddan, och vid sin skäl; och vordo förfärade. Och de som det sett hade, förtäljde dem hvad den besatta vederfaret var, och om svinen. Och de begynte bedja honom, att han skulle draga utu deras ängd. Och då han var stigen till skepps, bad honom den som hade besatt varit, att han måtte vara när honom. Men Jesus tillstadde det icke, utan sade till honom: Gack dina färde uti ditt hus till dina, och förkunna dem, huru stor ting Herren hafver gjort med dig, och hafver miskundat sig öfver dig. Och han gick sina färde, och begynte förkunna uti de tio städer, huru stor ting Jesus med honom gjort hade. Och alle förundrade sig. Och då Jesus var öfverfaren igen med skeppet, församlades till honom mycket folk; och var vid hafvet. Och si, der kom en af Synagogones öfverstar, benämnd Jairus; och då han fick se honom, föll han ned för hans fötter; Och bad honom storliga, och sade: Min dotter är i sitt yttersta; jag beder dig, att du kommer, och lägger händer på henne, att hon måtte vederfås, och lefva. Och han gick med honom; och honom följde mycket folk, och de trängde honom. Och der var en qvinna, som hade haft blodgång i tolf år. Och hade mycket lidit af mångom läkarom, och förtärt dermed allt sitt, och hade dock ingen hjelp förnummit; utan det vardt heldre värre med henne. Då hon hörde om Jesu, kom hon ibland folket bakefter, och tog på hans kläder; Ty hon sade: Kunde jag åtminstone taga på hans kläder, då vorde jag helbregda. Och straxt förtorkades hennes blods källa; och hon kände det i kroppen, att hon botad var utaf den plågon. Och Jesus kändet straxt i sig sjelf, att kraft utgången var af honom; och vände sig om ibland folket, och sade: Ho kom vid min kläder? Och hans Lärjungar sade till honom: Ser du icke, folket tränger dig på alla sidor, och du säger: Ho kom vid mig? Och han såg omkring efter henne, som det gjort hade. Men qvinnan fruktade och bäfvade; ty hon visste, hvad med henne skedt var; och kom, och föll neder för honom, och sade honom alla sanningena. Då sade han till henne: Dotter, din tro hafver gjort dig helbregda; gack med frid, och var helbregda af dine plågo. Vid han ännu talade, kommo någre ifrå Synagogones öfversta, och sade: Din dotter är död; hvi gör du Mästaren yttermera omak? Men straxt Jesus hörde talet, som sades, sade han till Synagogones öfversta: Frukta dig intet; allenast tro. Och han tillstadde icke, att honom någor följa skulle, förutan Petrus och Jacobus, och Johannes, Jacobi broder. Och så kom han i Synagogones öfverstas hus, och fick se sorlet, och dem som mycket sörjde och greto. Och han gick in, och sade till dem: Hvad sorlen I, och gråten? Pigan är icke död; men hon sofver. Och de gjorde gäck af honom. Då dref han alla ut, och tog med sig pigones fader och moder, och dem som med honom voro, och gick in der pigan låg. Och fattade pigona vid handena, sägande till henne: Talitha kumi; det uttydes: Piga, jag säger dig, statt upp. Och straxt stod pigan upp, och gick; och hon var vid tolf år gammal. Och de vordo öfvermåtton förskräckte. Och han förböd dem strängeliga, att ingen skulle det veta; och böd gifva henne äta.
Markusevangeliet 5:1-43 Svenska 1917 (SVEN)
Så kommo de över till gerasenernas land, på andra sidan sjön. Och strax då han hade stigit ur båten, kom en man, som var besatt av en oren ande, emot honom från gravarna där; han hade nämligen sitt tillhåll bland gravarna. Och icke ens med kedjor kunde man numera fängsla honom; ty väl hade han många gånger blivit fängslad med fotbojor och kedjor, men han hade slitit itu kedjorna och brutit sönder fotbojorna, och ingen kunde få makt med honom. Och han vistades alltid, dag och natt, bland gravarna och på bergen och skriade och sargade sig själv med stenar. När denne nu fick se Jesus på avstånd, skyndade han fram och föll ned för honom och ropade med hög röst och sade: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.» Jesus skulle nämligen just säga till honom: »Far ut ur mannen, du orena ande.» Då frågade han honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade honom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.» Och han bad honom enträget att icke driva dem bort ifrån den trakten. Nu gick där vid berget en stor svinhjord i bet. Och de bådo honom och sade: »Sänd oss åstad in i svinen; låt oss få fara in i dem.» Och han tillstadde dem det. Då gåvo sig de orena andarna åstad och foro in i svinen. Och hjorden, vid pass två tusen svin, störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade i sjön. Men de som vaktade dem flydde och berättade härom i staden och på landsbygden; och folket gick åstad för att se vad det var som hade skett. När de då kommo till Jesus, fingo de se den som hade varit besatt, mannen som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen; och de betogos av häpnad. Och de som hade åsett händelsen förtäljde för dem vad som hade vederfarits den besatte, och vad som hade skett med svinen. Då begynte folket bedja honom att han skulle gå bort ifrån deras område. När han sedan steg i båten, bad honom mannen som hade varit besatt, att han skulle få följa honom. Men han tillstadde honom det icke, utan sade till honom: »Gå hem till de dina, och berätta för dem huru stora ting Herren har gjort med dig, och huru han har förbarmat sig över dig.» Då gick han åstad och begynte förkunna i Dekapolis huru stora ting Jesus hade gjort med honom; och alla förundrade sig. Och när Jesus hade farit över i båten, tillbaka till andra stranden, församlade sig mycket folk omkring honom, där han stod vid sjön. Då kom en synagogföreståndare, vid namn Jairus, dit; och när denne fick se honom, föll han ned för hans fötter och bad honom enträget och sade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon bliver hulpen och får leva.» Då gick han med mannen; och honom följde mycket folk, som trängde sig inpå honom. Nu var där en kvinna som hade haft blodgång i tolv år, och som hade lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne. Hon hade fått höra om Jesus och kom nu i folkhopen, bakom honom, och rörde vid hans mantel. Ty hon tänkte: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder, så bliver jag hulpen.» Och strax uttorkade hennes blods källa, och hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. Men strax då Jesus inom sig förnam vilken kraft som hade gått ut ifrån honom, vände han sig om i folkhopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?» Hans lärjungar sade till honom: »Du ser huru folket tränger på, och ändå frågar du: 'Vem rörde vid mig?'» Då såg han sig omkring för att få se den som hade gjort detta. Men kvinnan fruktade och bävade, ty hon visste vad som hade skett med henne; och hon kom fram och föll ned för honom och sade honom hela sanningen. Då sade han till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid, och var botad från din plåga.» Medan han ännu talade, kommo några från synagogföreståndarens hus och sade: »Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.» Men när Jesus märkte vad som talades, sade han till synagogföreståndaren: »Frukta icke, tro allenast.» Och han tillstadde ingen att följa med, utom Petrus och Jakob och Johannes, Jakobs broder. Så kommo de till synagogföreståndarens hus, och han fick där se en hop människor som höjde klagolåt och gräto och jämrade sig högt. Och han gick in och sade till dem: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.» Då hånlogo de åt honom. Men han visade ut dem allasammans; och han tog med sig allenast flickans fader och moder och dem som hade fått följa med honom, och gick in dit där flickan låg. Och han tog flickan vid handen och sade till henne: »Talita, kum» (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»). Och strax stod flickan upp och begynte gå omkring (hon var nämligen tolv år gammal); och de blevo strax uppfyllda av stor häpnad. Men han förbjöd dem strängeligen att låta någon få veta vad som hade skett. Därefter tillsade han att man skulle giva henne något att äta.
Markusevangeliet 5:1-43 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Så kom de över till gerasenernas område på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande och bodde bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. Flera gånger hade han blivit bunden med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen och skrek och sargade sig själv med stenar. När han nu fick se Jesus på långt håll, kom han springande och föll ner för honom och skrek högt: "Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Lova mig inför Gud att du inte plågar mig!" Jesus hade nämligen just sagt till honom: "Du orena ande, far ut ur mannen!" Nu frågade han honom: "Vad är ditt namn?" Mannen svarade: "Mitt namn är Legion, för vi är många." Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området. Där gick en stor svinhjord och betade vid berget. Andarna bad honom: "Skicka oss till svinen, så att vi kan fara in i dem!" Det tillät han. De orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön. Det var ungefär två tusen svin som drunknade i sjön. De som vaktade dem flydde och berättade om det i staden och ute på landet, och man gick för att se vad som hade hänt. När de kom till Jesus och såg den besatte som hade haft legionen sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda. De som var ögonvittnen berättade för folket vad som hade hänt med den besatte och med svinen. Då bad de att Jesus skulle lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som hade varit besatt om att få följa med honom. Men Jesus lät honom inte göra det utan sade: "Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig och hur han förbarmat sig över dig." Då gick mannen och började ropa ut över hela Dekapolis allt som Jesus hade gjort med honom. Och alla var förundrade. När Jesus var tillbaka med båten på andra sidan samlades en stor folkskara hos honom där han var vid sjön. En synagogföreståndare som hette Jairus kom dit, och när han fick se Jesus föll han ner för hans fötter och bad honom enträget: "Min dotter är döende. Kom och lägg händerna på henne så att hon blir frisk och får leva." Då gick Jesus med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. Hon hade fått lida mycket hos många läkare och lagt ut allt hon ägde, men inget hade hjälpt, hon blev bara sämre. Hon hade hört talas om Jesus, och nu kom hon bakifrån i folkmassan och rörde vid hans mantel, för hon tänkte: "Om jag så bara får röra vid hans kläder blir jag frisk." Genast stannade hennes blödning, och hon kände i kroppen att hon var botad från sin plåga. Jesus märkte genast inom sig att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om i folkmassan och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?" Hans lärjungar sade till honom: "Du ser hur folket tränger sig inpå dig, och så frågar du: Vem rörde vid mig?" Men han fortsatte att se sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och berättade hela sanningen för honom. Då sade han till henne: "Min dotter, din tro har frälst dig. Gå i frid och var frisk och fri från din plåga." Medan han ännu talade kom några från synagogföreståndarens hus och sade: "Din dotter är död. Varför besvära Mästaren mer?" Men Jesus fäste sig inte vid deras ord utan sade till föreståndaren: "Var inte rädd. Bara tro." Han lät ingen följa med utom Petrus, Jakob och hans bror Johannes, och de kom till föreståndarens hus. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in och sade till dem: "Varför är ni upprörda och gråter? Flickan är inte död. Hon sover." Då hånskrattade de åt honom. Men han skickade ut allesammans, tog med sig barnets far och mor och sina lärjungar och gick in dit där barnet låg. Och han tog barnets hand och sade till henne: " Talitha koum! " Det betyder: "Flicka, jag säger dig, stå upp!" Genast reste sig flickan och började gå omkring – hon var tolv år – och de blev helt utom sig av häpnad. Men han befallde dem strängt att inte låta någon få veta det. Sedan sade han åt dem att ge henne något att äta.
Markusevangeliet 5:1-43 nuBibeln (NUB)
Så kom de över till andra sidan sjön, till området kring Gerasa. När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravplatsen. Han var besatt av en oren ande och levde bland gravarna. Numera gick det inte att binda honom ens med kedjor. Man hade flera gånger försökt binda både hans händer och fötter, men varje gång hade han slitit sönder kedjorna och fotbojorna. Ingen kunde rå på honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe bland bergen och skrek och skar sönder sig själv med stenar. Mannen hade fått syn på Jesus redan då han var långt borta och kom nu rusande och föll ner för honom. ”Lämna mig ifred, Jesus, du den högste Gudens Son! Svär inför Gud att inte plåga mig!” skrek han, för Jesus hade just befallt: ”Far ut ur mannen, du orena ande.” Jesus frågade nu: ”Vad heter du?” Han svarade: ”Jag heter legion, för vi är många.” Och gång på gång bad han att Jesus inte skulle köra bort dem ifrån området. Där gick en stor svinhjord och betade på berget. Andarna tiggde därför och bad: ”Skicka iväg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem”, och Jesus lät dem få som de ville. Då lämnade de orena andarna mannen och for in i svinen, och hela hjorden på omkring 2 000 svin störtade utför bergssluttningen och drunknade i sjön. Herdarna som vaktat svinen sprang till staden och till landsbygden och berättade alltihop, och folket gick då ut för att ta reda på vad som hade hänt. När de kom fram till Jesus fick de se mannen som varit besatt av legionen sitta där, påklädd och fullständigt normal, och de blev förskräckta. Ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatta mannen och hur det hade gått för svinen. Men då bad folket Jesus att lämna deras område. När han steg i båten, bad mannen som varit besatt att han skulle få följa med Jesus. Men Jesus ville inte ta med honom. ”Gå hem till de dina”, sa han, ”och berätta för dem vad Herren har gjort med dig, och hur han förbarmade sig över dig.” Då gick mannen iväg och berättade i hela Tiostadsområdet vad Jesus hade gjort med honom. Alla häpnade. När Jesus hade åkt tillbaka till andra sidan sjön, samlades mycket folk omkring honom. Och medan han var där på stranden, kom en synagogföreståndare som hette Jairos dit. Så fort han fick syn på Jesus, föll han ner framför honom och vädjade: ”Min lilla dotter håller på att dö. Jag ber dig, kom och lägg händerna på henne så att hennes liv kan räddas.” Jesus gick genast med honom, följd av mycket folk som trängde på från alla håll. Där fanns också en kvinna, som under tolv års tid lidit av blödningar. Hon hade plågats mycket och behandlats av många läkare, men trots att hon gjort slut på allt hon ägde, hade hon inte blivit bättre, utan snarare sämre. Nu hade hon hört om Jesus och trängde sig fram bakom honom i folksamlingen och rörde vid hans mantel, för hon sa: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.” Och så snart hon rört vid honom, stannade blödningen och hon kände att hon var befriad från sitt lidande. Jesus märkte genast att det hade gått ut kraft från honom, och han vände sig om och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” Hans lärjungar sa till honom: ”Folk tränger ju på från alla håll, självklart måste någon ha rört vid dig!” Men Jesus såg sig omkring för att få reda på vem som hade gjort det. Kvinnan blev förskräckt, eftersom hon visste vad som hade hänt med henne, men hon kom darrande fram och föll ner för Jesus och berättade hur allt hade gått till. Då sa Jesus till henne: ”Min dotter, din tro har gjort dig frisk. Gå i frid! Bli helad från ditt lidande!” Medan Jesus fortfarande talade, kom det en budbärare från synagogföreståndarens hus och meddelade: ”Din dotter har dött. Det är ingen idé att du stör Mästaren längre.” Men Jesus brydde sig inte om deras ord, utan sa till synagogföreståndaren: ”Var inte rädd! Tro bara.” Sedan lät han bara Petrus, Jakob och Johannes, Jakobs bror, följa med. När de kom fram till synagogföreståndarens hem, såg Jesus en upprörd skara som grät och klagade högljutt. Och han gick in till dem och sa till dem: ”Varför gråter ni och är så upprörda? Flickan är inte död, hon sover.” Då hånskrattade de åt honom, men han körde ut dem allihop och tog med sig flickans föräldrar och lärjungarna och gick in i rummet där flickan låg. Så tog han flickan i handen och sa till henne: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, ställ dig upp!) Och flickan, som var tolv år gammal, reste sig genast upp och började gå omkring. De blev mycket häpna, men Jesus förbjöd dem att berätta för någon vad som hade hänt. Sedan sa han åt dem att ge flickan något att äta.
Markusevangeliet 5:1-43 Svenska Kärnbibeln (SKB)
De [Jesus och de tolv lärjungarna] kom över till gerasenernas område på andra sidan sjön. Genast när han [Jesus] steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande i sig [var under den onda andens inflytande, se Matt 8:28]. Mannen höll till (bodde) bland gravarna och ingen kunde längre binda honom, inte ens med kedjor. Han hade ofta bundits med fotbojor och kedjor men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen kunde rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen och skrek och skar sig med stenar. [Markus beskriver med flest detaljer hur djupt plågad den här mannen är av de onda andarna, och hur brutalt han har behandlats av omgivningen. Mannens personlighet har blivit förvriden, men när han ser Jesus ser han den som kan befria honom. Markus och Lukas nämner bara en man, medan Matteus skriver att de var två, se Matt 8:28Luk 8:27. Evangelierna är ögonvittnesskildringar och denna typ av skillnader är inte ovanliga eller konstiga. Troligtvis är det två eller flera män som bor här bland gravarna. En av dem är mer framträdande och den som för konversationen.] [Även om mannen är under demoners inflytande som har nästlat sig in i hans personlighet, har han en fri vilja. Han ser att hos Jesus finns hans befrielse.] När han på långt håll fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom (i tillbedjan) och vrålade (skrek) med hög röst: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? [Frasen som ordagrant är ’vad har jag med dig att göra’ kan betyda ’lämna mig ifred’ eller ’bry dig inte om mig’.] Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?” För han [Jesus] hade just befallt honom: ”Kom ut ur mannen, du orene ande!” Han [Jesus] frågade honom: ”Vad är ditt namn?” Mannen svarade: ”Mitt namn är Legion, för vi är många.” [Legion betyder tusental och är ett latinskt låneord för en stor armé. En romersk legion bestod av omkring 6 000 män. Termen antyder både att mannen hade ett stort antal demoner och att deras natur var våldsam och krigisk.] Han bad enträget många gånger att Jesus inte skulle driva bort dem från området [gerasenernas område, se vers 1]. En stor svinhjord [på omkring 2 000 svin, se vers 13] betade där vid berget. [Svinet var ett orent djur för judarna.] Alla de orena andarna bad honom: ”Sänd oss in i svinen, låt oss fara in i dem!” Han gav dem tillåtelse. Då for de orena andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade utför branten ner i sjön. Det var omkring 2 000 svin som drunknade. De som vaktade dem flydde och berättade detta i staden och ute på landsbygden. Folket där kom då ut för att se vad som hade hänt. När de kom till Jesus och såg (betraktade noggrant) den besatte som haft legionen i sig sitta där, klädd och vid sina sinnen, blev de rädda. De som var ögonvittnen berättade i detalj för folket vad som hade hänt med den besatte och hur det hade gått med svinen. Då bad man att Jesus skulle lämna deras område. [Det ekonomiska värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att en plågad människa blivit helad.] Medan Jesus steg i båten, bad mannen som hade varit besatt att han skulle få följa med honom. Men Jesus tillät det inte utan sa: ”Gå hem till de dina [din familj, dina släktingar och dina landsmän] och berätta för dem allt vad Herren har gjort med dig och hur han förbarmade sig över dig.” Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis (området med de tio städerna) allt vad Jesus hade gjort med honom, och alla blev förundrade (förvånade, chockade). [Den tidigare demoniserade mannen blir nu den första hedniska evangelisten som Markus omnämner. Dekapolis var en region bestående av tio löst sammansatta städer öster om Jordanfloden och Galileiska sjön. De hade blivit fria från judiskt styre 63 f.Kr. när den romerska generalen Pompejus intog området. Svin användes ibland som offerdjur i hedniska tempel. Det värsta exemplet i den judiska historien var när Epifanes vanhelgade templet i Jerusalem och offrade svin på ett altare till Zeus 167 f.Kr.] När Jesus hade farit tillbaka med båten till andra sidan sjön [antagligen tillbaka till Kapernaum], samlades en stor folkskara hos honom, där han var vid sjön. Då kom en av synagogföreståndarna som hette Jairus dit. När han fick se Jesus föll han ner vid hans fötter och bad honom enträget: ”Min lilla dotter [tolv år, se vers 42] ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så hon blir räddad och får leva.” Jesus gick med honom [Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairus, vars dotter låg för döden], och en stor mängd människor följde med Jesus och trängde på från alla håll (folkskaran pressar på). Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. [Hon var ceremoniellt oren och ställd utanför samhället, se 3 Mos 15:25-27.] Hon hade fått utstå mycket lidande [under operationer och behandlingar] hos många läkare. Det hade kostat henne allt hon ägde och ingenting hade hjälpt, i stället hade hon blivit sämre. Hon hade fått höra om Jesus och närmade sig honom bakifrån i folkmassan och rörde vid hans kläder. [Hon rörde vid hans hörntofs, se Matt 9:20Luk 8:44.] Hon sa gång på gång [antingen till sig själv eller högt i folkskaran]: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så blir jag frälst (helad, räddad).” På en gång slutade blödningen (blödningen stoppades från källan), och hon kände (visste) i sin kropp att hon var helad från sin plåga. På samma gång som detta skedde visste Jesus att kraft hade gått ut ifrån honom, så han vände sig om mot folkmassan och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” Hans lärjungar sa upprepade gånger till honom: ”Du ser väl hur folkmassan tränger på från alla håll, och ändå frågar du: Vem rörde vid mig?” Men Jesus [väntade och] fortsatte att titta sig omkring (från ena sidan till den andra sidan) för att se vem som hade gjort detta. Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom [till sist, se Luk 8:47] fram under fruktan och bävan och föll ned inför honom och berättade hela sanningen. Då sa han till henne: ”Min dotter [beskriver ett barnaskap, och att hon tillhör Guds familj], din tro har frälst (helat, räddat) dig! Gå i frid, och var helt helad (befriad för all framtid) från din plåga!” [Ordagrant, ”gå in i frid”, en dörr hade öppnats för kvinnan där hon kunde få leva i Guds frid.] Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: ”Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren?” Men när Jesus hörde deras ord sa han till synagogföreståndaren: ”Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara)!” [Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 23.] Jesus lät ingen mer än Petrus, Jakob och hans bror Johannes följa med honom. När de kom till synagogföreståndarens hus studerade han tumultet där (den förvirring som rådde utanför huset, människor som sprang fram och tillbaka) och de som grät högljutt och klagade. [De som grät och klagade var troligtvis anställda gråterskor. Rabbi Juda, som levde ett århundrade efter Jesus, skriver att även den fattigaste i Israel bör anlita minst två flöjtspelare och en gråterska. Uttalandet gällde en makes ansvar vid hans hustrus begravning, men vi kan anta att liknande sed fanns när barn dog. I Matteus beskrivning nämns uttryckligen flöjtspelare, se Matt 9:23. Som synagogföreståndare var Jairus en känd och högt aktad person i samhället. Eftersom det var känt att dottern låg för döden, Mark 5:23, och begravningen skulle ske snabbt före solnedgången, är det troligt att gråterskorna och flöjtspelarna redan fanns på plats och var beredda att börja sin klagan direkt när flickan dog.] När han gått in sa han till dem: ”Varför denna uppståndelse och gråt? Den lilla flickan har inte dött, hon sover.” Då började de hånskratta åt honom (driva med honom). När han väl hade kört ut alla, tog han (under sin ledning) med sig barnets far och mor och sina lärjungar [Petrus, Jakob och Johannes] och gick in där barnet låg. Han tog ett stadigt grepp om hennes hand och sa till henne [på arameiska, det språk som Jesus och lärjungarna talade]: ”Talitha koum!” Det betyder: ”Lilla flicka, jag säger dig, res dig upp!” På en gång reste sig flickan upp och började gå omkring, hon var tolv år. Föräldrarna tappade genast fattningen (var helt utom sig; ”i extas” – gr. ekstasis). Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta vad som hänt. Sedan bad han dem att ge henne något att äta.
Markusevangeliet 5:1-43 Bibel 2000 (B2000)
De kom över till trakten av Gerasa på andra sidan sjön. När Jesus steg ur båten kom en man emot honom från gravarna. Han var besatt av en oren ande och hade sitt tillhåll bland gravarna. Inte ens med kedjor kunde man längre binda honom. Flera gånger hade han bundits till händer och fötter, men han hade slitit av kedjorna och sprängt bojorna, och ingen kunde få bukt med honom. Dag och natt höll han till bland gravarna eller uppe i bergen och skrek och sargade sig med stenar. När han nu på långt håll fick se Jesus sprang han fram och föll ner för honom och ropade högt: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du den högste Gudens son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!« Jesus hade nämligen just sagt åt honom: »Far ut ur mannen, du orena ande!« Nu frågade han: »Vad heter du?« Mannen svarade: »Legion heter jag, för vi är många.« Och han bad honom enträget att inte driva dem från trakten. Nu gick där en stor svinhjord och betade på bergssluttningen. Andarna bad honom: »Skicka bort oss till svinen, så kan vi fara in i dem!« Det lät han dem göra. Och de orena andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön. Omkring två tusen djur var det, och de drunknade i sjön. Svinvaktarna sprang därifrån och berättade alltsammans i staden och ute på landet, och folk gick för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och såg den besatte, han som hade haft legionen i sig, sitta där klädd och vid sina sinnen, och de blev förskräckta. Och ögonvittnena berättade vad som hade hänt med den besatte, och om svinen. Då uppmanade de Jesus att lämna deras område. När han steg i båten bad mannen som hade varit besatt att få följa med honom. Men han lät honom inte göra det utan sade: »Gå hem till de dina och berätta för dem om allt som Herren har gjort med dig, hur han förbarmade sig över dig.« Då gick mannen sin väg och lät alla i Dekapolis höra vad Jesus hade gjort med honom, och överallt häpnade man. När Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter och bad enträget: »Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.« Och Jesus gick med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom. Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år. Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre. Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel, för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt. Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda. När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?« Lärjungarna sade: »Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!« Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det. Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var. Han sade till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.« Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.« Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.« Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: »Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.« Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.