Markusevangeliet 12:13-44

Dela

Markusevangeliet 12:13-44 nuBibeln (NUB)

De skickade nu några fariseer och anhängare till Herodes för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för. Och de kom och sa till honom: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du låter dig inte påverkas av människor och ser inte till personen, utan lär oss i sanning Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren. Ska vi göra det eller inte?” Men Jesus förstod att de hycklade och sa: ”Varför försöker ni sätta mig på prov? Ta hit en denar så får jag titta på den.” Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: ”Vems bild är det här, och vems underskrift?” ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” Och de blev förvånade över hans svar. Sedan kom några saddukeer till Jesus. De påstår att det inte finns någon uppståndelse, och därför frågade de: ”Mästare, Mose skrev att om en man dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och skaffa en arvtagare åt sin bror. Nu fanns det sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig. Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men dog utan att lämna några barn efter sig, likadant den tredje och alla sju; inga lämnade efter sig några barn. Sedan dog också kvinnan. När de nu uppstår från de döda, vems hustru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne.” Jesus svarade: ”Är det inte därför ni tar så fel eftersom ni förstår varken Skriften eller Guds kraft? När de döda uppstår ska de inte gifta sig eller bli bortgifta, utan vara som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om törnbusken, där Gud säger till Mose: ’Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.’ Gud är inte en gud för döda, utan för levande. Ni tar fullständigt fel.” En av de skriftlärda som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: ”Vilket är det viktigaste av alla buden?” Jesus svarade: ”Det viktigaste budet är: ’Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är en. Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.’ Det näst viktigaste budet är: ’Du ska älska din medmänniska som dig själv.’ Inget bud är viktigare än dessa.” Den skriftlärda svarade: ”Mästare, du har rätt. Det är sant att Gud är en, och det finns ingen annan. Och att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och sin medmänniska som sig själv, är viktigare än alla brännoffer och andra offer.” När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: ”Du är inte långt från Guds rike.” Och efter det vågade ingen ställa några fler frågor till honom. När Jesus senare undervisade folket på tempelplatsen, frågade han: ”Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids Son? David har ju själv sagt, ledd av Anden: ’Herren sa till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’ David kallar honom för Herre, hur skulle han då kunna vara hans Son?” Folkskarorna lyssnade gärna till honom. Han fortsatte sin undervisning: ”Akta er för de skriftlärda, som gillar att gå omkring i långa dräkter och bli hälsade på torgen, ta plats på främsta raden i synagogan och sitta vid honnörsborden under festerna. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. De kommer att straffas desto hårdare.” Sedan gick Jesus och satte sig mittemot kammaren, där offerkistorna stod, och såg hur folk kom och lade sina pengar i dem. Många som var rika lade dit stora summor. Men så kom en fattig änka och lade dit två kopparslantar, alltså ett öre. Då kallade han till sig sina lärjungar och sa till dem: ”Sannerligen säger jag er: den där fattiga änkan gav mer i offerkistan än alla de andra, för de gav bara en liten del av sitt överflöd. Men hon, som är så fattig, lade dit allt hon ägde, allt vad hon hade att leva på.”

Markusevangeliet 12:13-44 Bibel 2000 (B2000)

Sedan skickade de till honom några fariseer och herodesanhängare, som skulle snärja honom med frågor. De kom och sade till honom: »Mästare, vi vet att du är uppriktig. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen utan lär oss verkligen Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren? Skall vi eller skall vi inte göra det?« Men han förstod att de hycklade och svarade: »Varför vill ni sätta mig på prov? Ta hit en denar och låt mig se på den.« De räckte fram en, och han frågade: »Vems bild och namn är detta?« — »Kejsarens«, svarade de. Jesus sade: »Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« Då häpnade de över honom. Sedan kom det några saddukeer — de säger att det inte finns någon uppståndelse — och frågade honom: »Mästare, Mose lär oss i skriften att om någon har en bror som dör och lämnar efter sig hustru men inga barn, så skall han gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern . Nu fanns det sju bröder. Den förste gifte sig och dog utan att lämna barn efter sig. Den andre gifte sig med änkan och dog också barnlös, likaså den tredje. Ingen av de sju fick några barn. Till slut dog också kvinnan. När de uppstår på uppståndelsens dag, vems hustru blir hon då? Alla sju hade ju haft henne som hustru.« Jesus svarade: »Är det inte därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt som ni misstar er? När de har uppstått gifter de sig inte och blir inte bortgifta utan är som änglar i himlen. Men vad det beträffar att de döda uppstår, har ni då inte i Moseböckerna läst stället om törnbusken, hur Gud säger till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Gud är inte en gud för döda utan för levande. Ni tar grundligt miste.« En av de skriftlärda som hörde dem diskutera märkte hur väl Jesus svarade och kom fram och frågade honom: »Vilket är det viktigaste budet av alla?« Jesus svarade: »Viktigast är detta: Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.« Den skriftlärde sade: »Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.« När Jesus hörde att mannen svarade klokt sade han: »Du har inte långt till Guds rike.« Sedan vågade ingen fråga honom mera. Då Jesus undervisade i templet frågade han: »Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids son? David har ju själv sagt, genom den heliga anden: Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, så skall jag lägga dina fiender under dina fötter. David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?« Allt folket lyssnade gärna på honom, och i sin undervisning sade han: »Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.« Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: »Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.«

Markusevangeliet 12:13-44 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Sedan sände de till honom några fariseer och herodianer för att snärja honom genom något ord. De kom till honom och sade: "Mästare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller är det inte tillåtet? Skall vi betala eller inte?" Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: "Varför försöker ni snärja mig? Ge mig ett mynt och låt mig se på det." De räckte fram ett, och han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?" De svarade: "Kejsarens." Då sade Jesus till dem: "Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud." Och de förundrade sig över honom. Till Jesus kom också sadduceer - dessa påstår att det inte finns någon uppståndelse - och de frågade honom: "Mästare, Mose har gett oss denna föreskrift: "Om någon har en bror som dör och efterlämnar hustru men inga barn, då skall hans bror gifta sig med henne och skaffa barn åt sin bror." Nu fanns där sju bröder. Den förste gifte sig. Han dog utan att ha lämnat efter sig några barn. Den andre gifte sig med henne, men också han dog barnlös. På samma sätt gick det med den tredje. Ingen av de sju lämnade barn efter sig. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa skall hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne." Jesus sade till dem: "Tar ni inte fel, just därför att ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt? När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då inte i Moses bok läst stället om törnbusken, hur Gud sade till Mose: "Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?" Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni misstar er fullständigt." En av de skriftlärda som hörde dem diskutera fann att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram till honom och frågade: "Vilket är det största av alla buden?" Jesus svarade: "Det största är detta: "Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en", "och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft." Sedan kommer detta: "Du skall älska din nästa som dig själv." Inget annat bud är större än dessa." Den skriftlärde sade: "Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han. Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer." När Jesus hörde att mannen hade svarat förståndigt, sade han till honom: "Du är inte långt från Guds rike." Sedan vågade ingen fråga honom längre. Då Jesus undervisade i templet frågade han: "Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids son? David har själv sagt genom den helige Ande: "Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter." David kallar honom Herre. Hur kan Messias då vara Davids son?" Den stora folkskaran lyssnade gärna på honom. När Jesus undervisade sade han också: "Akta er för de skriftlärda, som tycker om att gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torgen och sitta på de främsta platserna i synagogorna och få hedersplatserna vid festmåltiderna. De äter änkorna ur husen och ursäktar sig med sina långa böner. De skall få en så mycket strängare dom." Jesus satte sig mitt emot offerkistan och såg hur folket lade pengar i den. Många rika gav mycket. Där kom också en fattig änka och lade ner två små kopparmynt, några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Amen säger jag er: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Ty alla gav de av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt vad hon hade att leva på."

Markusevangeliet 12:13-44 Nya Levande Bibeln (BSV)

De judiska ledarna skickade nu några fariseer och anhängare till kung Herodes för att lura Jesus att säga något som de kunde sätta dit honom för. Och de kom och sa: "Mästare, vi vet att du alltid är uppriktig. Du frågar inte efter vad folk tycker och tänker, utan säger oss rakt ut vad som är Guds vilja. Tala nu om för oss om det är rätt eller fel att betala skatt till den romerska kejsaren. Ska vi göra det eller inte?" Men Jesus förstod att de bara låtsades vilja lyda Gud, och sa: "Varför försöker ni lura mig? Ta hit ett romerskt mynt så får jag titta på det." Då gav de honom ett mynt, och han frågade dem: "Vems bild är det här, och vems namn står under bilden?" "Kejsarens", svarade de. "Då så", sa han, "ge kejsaren det som är hans. Men det som tillhör Gud det måste ni ge till Gud." Och de blev mycket förvånade över hans svar. Sedan kom några saddukeer till Jesus. De påstår att de döda inte ska uppstå igen, och därför frågade de: "Mästare, i Moses lag står det att om en man dör och lämnar efter sig fru men inga barn, ska hans bror gifta sig med änkan och se till att den döde får en son som kan ärva honom. Nu fanns det en familj med sju bröder. Den äldste gifte sig, men dog utan att lämna några barn efter sig. Därför gifte sig bror nummer två med änkan, men snart dog också han utan att lämna några barn efter sig. Med den tredje gick det likadant, och så fortsatte det ända tills hon hade varit gift med alla sju utan att ha fått några barn. Till sist dog också kvinnan. När de nu uppstår från de döda, vems fru blir hon då? Alla sju har ju varit gifta med henne!" Jesus svarade: "Ni förstår varken Skriften eller Guds kraft. Det är därför ni tar så fel. När de döda uppstår igen kommer de inte att gifta sig, utan blir som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni då aldrig läst i Moseböckerna om den brinnande törnbusken, där Gud säger till Mose: 'Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.' Gud är inte en gud för döda, utan för levande. Ni tar fullständigt fel." En av laglärarna som stod där och lyssnade till diskussionen var mycket imponerad av det svar Jesus gett, och frågade därför: "Vilket är det viktigaste av alla buden?" Jesus svarade: "Det viktigaste budet är: 'Lyssna, Israel, Herren är vår Gud. Herren är den ende. Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.' Det näst viktigaste budet är: 'Du ska älska din medmänniska som dig själv!' Inget bud är viktigare än de här två." Lagläraren svarade: "Mästare, du har rätt. Det är sant att det bara finns en Gud och ingen annan. Och jag vet att man ska älska Gud av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft, och att man ska älska sin medmänniska lika mycket som sig själv. Det är viktigare än att offra brännoffer på altaret i templet, och viktigare än andra slags offer som Moses lag kräver." När Jesus hörde hur klokt mannen svarade, sa han: "Du är mycket nära att bli räddad och få tillhöra Guds eget folk." Och efter det vågade ingen komma med fler frågor. "Varför påstår laglärarna att Messias, den utlovade kungen, är ättling till kung David? David har ju själv sagt, ledd av Guds heliga Ande: 'Gud sa till min Herre: Kom och sitt på min högra sida och regera, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.' Jesus sätt att argumentera tilltalade folket, och de lyssnade därför gärna till honom. "Akta er för laglärarna, som älskar att gå omkring i långa mantlar och gärna vill bli hälsade med respekt på torgen. Vid gudstjänsterna tar de plats på främsta raden, och de älskar att sitta vid honnörsborden under festerna. Men i sin girighet lurar de hjälplösa änkor på allt de äger, medan de låtsas leva efter Guds vilja genom att be långa böner när andra hör på. Därför kommer Gud att straffa dem desto hårdare." Sedan gick Jesus och satte sig mittemot offerkistan i templet, och han såg hur folk kom och la sina pengar i den. Många som var rika la dit stora summor. Men så kom en fattig änka och la dit två kopparslantar, värda nästan ingenting. Då kallade han till sig sina efterföljare och sa: "Tro mig, den där fattiga änkan la mer i offerkistan än alla de andra, för de gav bara en liten del av sitt överflöd. Men hon, som är så fattig, la dit allt hon ägde, allt vad hon hade att leva på."

Markusevangeliet 12:13-44 Karl XII 1873 (SK73)

Och sände de till honom några af de Phariseer, och de Herodianer, att de skulle gripa honom i orden. Då de kommo, sade de till honom; Mästar, vi vete, att du äst sannfärdig, och sköter om ingen; ty du ser icke efter menniskors person, utan lärer Guds väg rätt. Är det ock rätt, att man gifver Kejsarenom skatt, eller icke? Skole vi gifvan, eller icke gifvan? Men han förstod deras skrymtan, och sade till dem: Hvi fresten I mig? Tager hit penningen, att jag må se honom. Och de båro honom fram. Då sade han till dem: Hvars beläte och öfverskrift är detta? Sade de till honom: Kejsarens. Då svarade Jesus, och sade till dem: Så gifver Kejsarenom hvad Kejsarenom tillhörer, och Gudi det Gudi tillhörer. Och de förundrade sig på honom. Så kommo de Sadduceer till honom, hvilke säga att ingen uppståndelse är, och sporde honom, sägande: Mästar, Mose hafver skrifvit oss: Om någors mans broder dör, och låter hustru efter sig, och låter ingen barn efter sig, då skall hans broder taga hans hustru, och uppväcka sinom broder säd. Det voro sju bröder; och den förste tog sig hustru, och han blef död, och lefde ingen säd efter sig; Och den andre tog henne, och blef död; den icke heller lefde säd efter sig; och den tredje sammalunda; Så att sju togo henne, och lefde dock ingen säd. Sist af allom dödde ock hustrun. Hvilkensderas hustru skall hon nu vara i uppståndelsen, då de skola uppstå? Ty sju hade haft henne till hustru. Svarade Jesus, och sade till dem: I faren ville, derföre att I icke veten Skriftena, ej heller Guds kraft. Ty då de uppståndne äro ifrå de döda, tager man sig icke hustru, och icke gifs heller hustru manne; utan de äro såsom Änglar, som i himmelen äro. Men om de döda, att de skola uppstå, hafven I icke läsit i Mose bok, huruledes Gud talade med honom i buskanom, sägandes: Jag är Abrahams Gud, och Isaacs Gud, och Jacobs Gud? Han är icke de dödas Gud, utan deras Gud, som lefva. Så faren I nu mycket ville. Då gick en fram af de Skriftlärda, den derpå hört hade, huru de tillhopa disputerat hade, och hade sett att han hade väl svarat dem, och sporde honom till: Hvilket är det yppersta af all budorden? Jesus svarade honom: Det yppersta af all budorden är detta: Hör, Israel; Herren vår Gud är allena Herre; Och du skall älska din Herra Gud, af allt ditt hjerta, och af allo dine själ, och af all din håg, och af allo dine magt. Detta är det yppersta budet. Och det andra är desso likt: Älska din nästa som dig sjelf. Intet annat bud är större än dessa. Och den Skriftlärde sade till honom: Mästar, du hafver allt rätt sagt, att Gud är en, och ingen annar är förutan honom; Och att älska honom af allt hjerta, och af allt förstånd, och af allo själ, och af allo magt, och älska sin nästa som sig sjelf, det är mer än bränneoffer, och all offer. Då Jesus såg, att han visliga svarat hade, sade han till honom: Du äst icke långt ifrå Guds rike. Och sedan torde ingen fråga honom. Och svarade Jesus, och sade, lärandes i templet: Huru säga de Skriftlärde, att Christus är Davids Son? Ty David, genom den Helga Anda, säger: Herren sade till min Herra: Sätt dig på min högra hand, tilldess jag hafver satt dina ovänner dig till en fotapall. Så kallar nu David honom Herra; hvadan är han då hans Son? Och en stor del af folket hörde honom gerna. Och han lärde dem, och sade till dem: Vakter eder för de Skriftlärda; de gå gerna i sid kläder, och låta gerna helsa sig på torgen; Och sitta gerna främst i Synagogorna, och främst vid bordet i gästabåden; Hvilke uppäta enkors hus, förebärande långa böner; desse skola få dess svårare fördömelse. Och satte sig Jesus tvärtemot offerkistona, och såg uppå huruledes folket lade penningar i kistona; och månge rike lade mycket in. Och en fattig enka kom, och lade in två skärfvar, det var en penning. Då kallade han sina Lärjungar till sig, och sade till dem: Sannerliga säger jag eder, denna fattiga enkan lade mer in i kistona, än alle de andre som der inlade. Ty de hafva alle inlagt af det dem öfverlopp; men hon inlade, utaf sin fattigdom, allt det hon hade, alla sina näring.

Markusevangeliet 12:13-44 Svenska 1917 (SVEN)

Därefter sände de till honom några fariséer och herodianer, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord. Dessa kommo nu och sade till honom: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och icke frågar efter någon, ty du ser icke till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt? Skola vi giva skatt, eller icke giva?» Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: »Varför söken I att snärja mig? Tagen hit en penning, så att jag får se den.» Då lämnade de fram en sådan. Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?» De svarade honom: »Kejsarens.» Då sade Jesus till dem: »Så given kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förundrade sig högeligen över honom. Sedan kommo till honom några av sadducéerna, vilka mena att det icke gives någon uppståndelse. Dessa frågade honom och sade: »Mästare, Moses har givit oss den föreskriften, att om någon har en broder som dör, och som efterlämnar hustru, men icke lämnar barn efter sig, så skall han taga sin broders hustru till äkta och skaffa avkomma åt sin broder. Nu voro här sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men dog utan att lämna någon avkomma efter sig. Då tog den andre i ordningen henne, men också han dog utan att lämna någon avkomma efter sig; sammalunda den tredje. Så skedde med alla sju: ingen av dem lämnade någon avkomma efter sig. Sist av alla dog ock hustrun. Vilken av dem skall nu vid uppståndelsen, när de uppstå, få henne till hustru? De hade ju alla sju tagit henne till hustru.» Jesus svarade dem: »Visar icke eder fråga att I faren vilse och varken förstån skrifterna, ej heller Guds kraft? Efter uppståndelsen från de döda taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. Men vad nu det angår, att de döda uppstå, haven I icke läst i Moses' bok, på det ställe där det talas om törnbusken, huru Gud sade till honom så: 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande. I faren mycket vilse.» Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras ordskifte och förstått att han hade svarat dem väl. Denne frågade honom: »Vilket är det förnämsta av alla buden?» Jesus svarade: »Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.' Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' Intet annat bud är större än dessa.» Då svarade den skriftlärde honom: »Mästare, du har i sanning rätt i vad du säger, att han är en, och att ingen annan är än han. Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'.» Då nu Jesus märkte att han hade svarat förståndigt, sade han till honom: »Du är icke långt ifrån Guds rike.» Sedan dristade sig ingen att vidare ställa någon fråga på honom. Medan Jesus undervisade i helgedomen, framställde han denna fråga: »Huru kunna de skriftlärde säga att Messias är Davids son? David själv har ju sagt genom den helige Andes ingivelse:  'Herren sade till min herre:  Sätt dig på min högra sida,  till dess jag har lagt dina fiender  dig till en fotapall.' Så kallar nu David själv honom 'herre'; huru kan han då vara hans son?» Och folkskarorna hörde honom gärna. Och han undervisade dem och sade till dem: »Tagen eder till vara för de skriftlärde, som gärna gå omkring i fotsida kläder och gärna vilja bliva hälsade på torgen och gärna sitta främst i synagogorna och på de främsta platserna vid gästabuden -- detta under det att de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa böner. De skola få en dess hårdare dom.» Och han satte sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade dit mycket. Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre. Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: »Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna. Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo.»

Markusevangeliet 12:13-44 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Sedan sände de några fariseer och herodianer till honom för att snärja honom genom något som han sade. De kom till honom och sade: "Mästare, vi vet att du är ärlig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du lär oss sanningen om Guds väg. Är det tillåtet att betala skatt till kejsaren eller inte? Ska vi betala eller inte betala?" Men Jesus förstod deras hyckleri och sade till dem: "Varför prövar ni mig? Ge mig en denar och låt mig se på den." De räckte fram en, och han frågade dem: "Vems bild och inskrift är detta?" De svarade: "Kejsarens." Då sade Jesus till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." Och de var förundrade över honom. Till Jesus kom också några saddukeer, de som påstår att det inte finns någon uppståndelse. De frågade honom: "Mästare, Mose har gett oss föreskriften att om någon har en bror som dör och efterlämnar hustru men inga barn, då ska han gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror . Nu fanns det sju bröder. Den förste tog sig en hustru, men han dog och efterlämnade inga barn. Den andre gifte sig med henne, men också han dog barnlös. På samma sätt gick det med den tredje. Ingen av de sju efterlämnade några barn. Sist av alla dog kvinnan. Vid uppståndelsen, när de uppstår, vems hustru blir hon då? Alla sju var ju gifta med henne." Jesus sade till dem: "Tar ni inte fel, just för att ni inte förstår Skrifterna och inte heller Guds makt? När de döda uppstår gifter de sig inte och blir inte bortgifta, utan de är som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok vid stället om törnbusken hur Gud sade till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är inte de dödas Gud, utan de levandes. Ni misstar er grundligt." En av de skriftlärda som hade hört dem diskutera insåg att Jesus hade gett dem ett bra svar. Han kom fram och frågade honom: "Vilket är det främsta av alla buden?" Jesus svarade: "Det främsta är detta: Hör Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv. Inget annat bud är större än dessa." Den skriftlärde sade: "Du har rätt, Mästare, det är sant som du säger. Han är en, och det finns ingen annan än han. Och att älska honom av hela sitt hjärta och av hela sitt förnuft och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer." När Jesus hörde att mannen hade svarat klokt, sade han till honom: "Du är inte långt från Guds rike." Sedan vågade ingen fråga honom något mer. Medan Jesus undervisade i templet frågade han: "Hur kan de skriftlärda säga att Messias är Davids son? David har själv sagt genom den helige Ande: Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida tills jag lagt dina fiender under dina fötter . David själv kallar honom Herre. Hur kan han då vara Davids son?" Den stora folkmassan lyssnade gärna på Jesus, och i sin undervisning sade han: "Akta er för de skriftlärda, som njuter av att gå runt i långa mantlar och bli hälsade på torgen och få de främsta platserna i synagogorna och hedersplatserna vid festmåltiderna. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. De ska få en så mycket strängare dom." Jesus satte sig mitt emot offerkistan och såg hur folket lade pengar i den. Många rika gav mycket. Där kom också en fattig änka och lade i två små kopparmynt, ett par ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: "Jag säger er sanningen: Den här fattiga änkan gav mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt som hon hade att leva på."

Markusevangeliet 12:13-44 Svenska Kärnbibeln (SKB)

De [Sanhedrin, det religiösa ledarskapet] sände då några fariséer och herodianer till honom för att snärja honom genom något ord [någon fras han sagt]. [Herodianerna sympatiserade med det romerska politiska styret och hade inte mycket till övers för fariséernas djupa religiösa engagemang, men deras gemensamma hat mot Jesus förde samman dessa bittra fiender.] De kom till honom och sa: ”Lärare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” [Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.] Men Jesus förstod att de hycklade och sa till dem: ”Varför försöker ni snärja mig (sätter ni mig på prov)? Ge mig ett mynt (en denar) och låt mig se på det!” [En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och det andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.] De hämtade ett. [Eftersom man bara använde judiska mynt i templet skickade de antagligen någon till växlingsborden för att hämta ett romerskt mynt.] Han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?” De svarade: ”Caesars.” [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sa Jesus till dem: ”Ge då Caesar vad som tillhör Caesar, och Gud vad som tillhör Gud!” De tappade helt fattningen och stod som förstelnade och förundrade sig över honom. [Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.] [Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.] Samma dag kom det fram några saddukéer – [det som utmärker denna grupp är att] de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: ”Lärare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan och skaffa efterkommande åt brodern. [En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan innan Mose fick Guds bud och instruktioner på Sinai berg, se 1 Mos 38:8.] Det var sju bröder. Den förste tog en hustru, men dog utan att lämna några barn efter sig. Den andre [yngre brodern] gifte sig med henne och dog utan att lämna några barn efter sig, och den tredje gjorde likadant. Ingen av de sju fick några barn. Sist av alla dog också kvinnan. Vid [den nu påstådda] uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa ska hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne.” [Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.] Jesus svarade dem [saddukéerna, se vers 18]: ”Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)? [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna [som undervisar om uppståndelsen] och inte heller Guds kraft [som kan resa upp de döda]. Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.] Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3-6, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sa till Mose: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?’ Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni [saddukéer] är mycket fel ute (har fullständigt vandrat vilse).” [De skriftlärda hade identifierat 613 bud. Bland dem var 365 negativa, alltså förbud, medan 248 var positiva, alltså uppmaningar. Man hade också graderat dem i viktiga och mindre viktiga bud. För första gången sedan Jesus kom till Jerusalem möts han nu av en individ, tidigare har det varit olika grupper.] En av de skriftlärda kom och hörde dem diskutera. När han såg hur väl Jesus svarade frågade han honom: ”Vilket är det viktigaste (främsta) budet av alla (över allting)?” Jesus svarade: ”Det främsta (viktigast) är detta: ’Hör, Israel! Herren – vår Gud – Herren är en (den ende). Du ska älska [osjälviskt och utgivande] Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia) och av hela din kraft.’ [Citatet är från 5 Mos 6:4-5. Detta är också öppningsfrasen i den judiska trosbekännelsen, shema, som varje from jude ber varje morgon och kväll. Till de tre komponenterna (hjärta, själ och kraft) lägger Jesus till en fjärde – förståndet! Alla fyra fraser börjar med den grekiska prepositionen ex, som inte bara innebär att älska Gud ’med hjärtat’ och ’av hjärtat’ utan också ’från det innersta av hjärtat som utgångspunkt’.] Det andra är detta: ’Du ska älska [osjälviskt och utgivande] din nästa (din medmänniska) som dig själv.’ [3 Mos 19:18] Det finns inga andra bud som är större än dessa.” Då sa den skriftlärde till Jesus: ”Mycket väl svarat, Lärare! Det är sant som du säger: Han är en (den ende), och det finns ingen annan än han. Att älska honom [osjälviskt och utgivande] av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd (sin insikt och förståelse – gr. synesis) och av hela sin kraft och att älska sin nästa (sin medmänniska) som sig själv, det är mer än alla brännoffer och [andra] offer.” När Jesus hörde att mannen svarade förståndigt (klokt, insiktsfullt) sa han: ”Du har inte långt till Guds rike.” Efter detta vågade ingen fråga honom mera. Då Jesus undervisade i templet frågade han: ”Hur kan de skriftlärda säga att den Smorde (Messias, Kristus) är Davids son? David har ju själv sagt, genom [inspirerad av] den helige Ande: ’Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Adonaj – Guds Son, Messias]: Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’ [Citat från Ps 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först Jahveh och sedan Adonaj.] David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?” Den stora folkmassan lyssnade gärna (med nöje) på honom. Jesus fortsatte sin undervisning och sa: ”Akta er (var ständigt på vakt) för de skriftlärda! [De flesta skriftlärda var fariséer.] De älskar att gå omkring i långa mantlar och bli hälsade med respekt på torget och sitta på de bästa platserna i synagogan [där man kunde blicka ut över församlingen] och ha de främsta platserna [honnörsplatserna närmast värden] på gästabuden [där man låg till bords]. De slukar (rånar, förgör) änkornas egendom (hus) [förleder och exploaterar änkor, som var de mest utsatta i samhället] och ber sedan långa böner för syns skull (för att täcka över och dölja sina fula intentioner). De ska få en hårdare dom.” Jesus satte sig mitt emot tempelkistan [i kvinnornas del av templet där det fanns tretton trumpetformade behållare, alla för olika välgörande ändamål] och såg hur folket lade ner pengar i den. Många rika lade ner stora summor. En fattig änka (så fattig att hon var utlämnad att ta emot gåvor från andra, oförmögen att arbeta) kom och lade ner två lepta [två judiska kopparmynt av den lägsta myntvalören], vilket motsvarar en quadrans [ett romerskt bronsmynt vilket var den minsta myntvalören i västra Romarriket]. [Det judiska kopparmyntet ”lepta” var den minsta valören som användes i den östra delen av Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Eftersom Markus skriver för läsare i Rom och den västra delen av Romarriket förklarar han att två ”lepta” motsvarade en ”quadrans” (skärv, se Matt 5:26). Detta var den lägsta myntvalören i den delen av Romarriket och värdet var 1/64 av en denar.] Han kallade till sig sina lärjungar och sa till dem: ”Jag säger er sanningen, denna änka, hon som är drabbad av fattigdom [kanske på grund av fariséernas exploatering, se vers 40], lade i mer än alla andra som lade något i tempelkistan. Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt hon hade, även det hon skulle leva av (hela hennes livsuppehälle).”