Matteusevangeliet 27:32-66
Matteusevangeliet 27:32-66 Svenska Folkbibeln (SFB98)
På vägen ut fann de en man, Simon, från Cyrene. Honom tvingade de att bära hans kors. Och när de kom till den plats som kallas Golgata - det betyder huvudskalleplats - gav de honom vin att dricka blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig och kastade lott om dem. Sedan satt de där och vaktade honom. Över hans huvud hade man satt upp anklagelsen mot honom. Där stod skrivet: "Detta är Jesus, judarnas konung." Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som bryter ner templet och bygger upp det på tre dagar, hjälp dig själv, om du är Guds Son, och stig ner från korset!" Också översteprästerna och de skriftlärda och de äldste gjorde narr av honom och sade: "Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han må nu stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: Jag är Guds Son." På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ""Eli, Eli, lema sabaktani?"" Det betyder: ""Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"" Några av dem som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang genast och tog en svamp, fyllde den med surt vin och fäste den runt ett spö och gav honom att dricka. De andra sade: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och se, då brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades, och många heliga som hade insomnat fick liv i sina kroppar. De gick efter hans uppståndelse ut ur gravarna och kom in i den heliga staden och visade sig för många. När officeren och de som tillsammans med honom bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: "Denne var verkligen Guds Son." Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. Bland dem var Maria från Magdala och Maria, som var Jakobs och Josefs mor, och modern till Sebedeus söner. När det hade blivit kväll, kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som hade blivit en Jesu lärjunge. Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den. Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. Maria från Magdala och den andra Maria var där, och de satt mitt emot graven. Nästa dag, som var dagen efter tillredelsedagen, samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sade: "Herre, vi har kommit att tänka på vad den där villoläraren sade, medan han ännu levde: Efter tre dagar skall jag uppstå. Ge därför befallning om att graven blir säkert stängd fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl hans kropp och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." Pilatus sade till dem: "Här har ni vaktstyrkan. Gå och bevaka graven så gott ni kan." De gick och bevakade graven och förseglade stenen. De satte också ut vakten.
Matteusevangeliet 27:32-66 Nya Levande Bibeln (BSV)
På vägen till avrättningsplatsen stötte soldaterna på en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära Jesus kors. Och när de kom ut till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav soldaterna Jesus vin blandat med galla. Men när han märkte vad det var ville han inte dricka det. När de hade spikat fast Jesus på korset delade de hans kläder mellan sig genom lottdragning, och satte sig sedan ner för att vakta honom. Ovanför Jesus huvud hade man satt upp en skylt för att visa vad han anklagades för, och texten löd: "Detta är Jesus, judarnas kung". Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar fastspikade på varsitt kors, en på var sida om honom. Och de som gick förbi avrättningsplatsen hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: "Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Om du är Guds Son, så hjälp dig själv nu och kliv ner från korset!" Översteprästerna och laglärarna och folkets ledare gjorde sig också lustiga över honom. "Han var bra på att hjälpa andra", sa de, "men han kan inte hjälpa sig själv! Skulle han vara Israels kung? Ja, om han kliver ner från korset, då ska vi tro på honom! Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom och bevisa att han älskar honom. Han har ju sagt att han är Guds Son." Och på samma sätt blev han hånad av de båda brottslingar som hade spikats fast på kors tillsammans med honom. När klockan var tolv blev det plötsligt mörkt i hela landet, och mörkret varade ända fram till klockan tre. Och när klockan var runt tre ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?"). Några av dem som stod där missförstod honom och trodde att han ropade på Elia. En av dem sprang snabbt bort och fyllde en svamp med surt vin och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. Men de andra sa: "Låt honom vara, så får vi se om Elia kommer och räddar honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och i samma stund brast förhänget framför det allra heligaste i templet i två delar, uppifrån och ända ned. Marken skakade och klipporna bröts sönder så att gravar öppnade sig, och många döda män och kvinnor som tillhörde Gud, blev levande igen. De lämnade sina gravar, och när Jesus hade uppstått från de döda, gick de in i Guds stad, Jerusalem, och visade sig för många. Den romerska officeren och de soldater som höll vakt blev fruktansvärt rädda när de såg jordbävningen och allt som hände, och de ropade: "Den mannen var verkligen Guds son." Många kvinnor stod också en bit bort från avrättningsplatsen och såg allt som hände. Det var de kvinnor som hade följt med Jesus från Galileen för att hjälpa honom. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mamma till Jakob och Josef, och mamman till Sebedaios söner, Jakob och Johannes. På kvällen kom Josef, en rik man från Arimataia, som också hade blivit en av Jesus efterföljare. Han gick till Pilatus och bad att få ta hand om Jesus kropp, och Pilatus gav order om att den skulle lämnas till honom. Josef tog då kroppen, lindade den i rent linnetyg och la den i en grav, som han nyligen hade låtit hugga ut i berget till sig själv. Sedan rullade han en stor sten framför ingången till graven och gick därifrån. Både Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt i närheten av graven och såg på. Nästa dag, som var vilodagen, kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus och sa: "Vi har kommit att tänka på att den lögnaren en gång sa att han skulle bli levande igen efter tre dagar. Ge därför order om att graven bevakas i tre dagar, så att hans efterföljare inte kan komma och stjäla kroppen och sedan säga till alla att han har uppstått från de döda. För då skulle vi få ett ännu större problem att ta itu med." Pilatus svarade: "Jag ska ge er vakter. Bevaka sedan graven så gott ni kan." Och de gick iväg och förseglade graven och placerade ut vakter för att skydda den från intrång.
Matteusevangeliet 27:32-66 Karl XII 1873 (SK73)
Och när de gingo ut, funno de en man af Cyrene, som het Simon; honom tvingade de till att han skulle bära hans kors. Och då de kommo till det rummet, som kallas Golgatha, det är, till hufvudskallaplatsen, Gåfvo de honom ättiko dricka, blandad med galla; och när han smakade det, ville han icke drickat. Men sedan de hade korsfäst honom, bytte de hans kläder, och kastade lott derom; på det fullbordas skulle det som sagdt var genom Propheten: De hafva bytt min kläder emellan sig, och på min klädnad hafva de kastat lott. Och de såto der, och togo vara på honom. Och de satte hans sak, skrifven öfver hans hufvud: Denne är Jesus, Judarnas Konung. Och då vordo två röfvare korsfäste med honom, den ene på den högra sidon, och den andre på den venstra. Men de, som gingo der fram, hädde honom, och riste sin hufvud; Och sade: Du, som bryter ned Guds tempel, och bygger det i tre dagar upp, hjelp dig sjelf; äst du Guds Son, så stig ned af korset. Sammaledes ock de öfverste Presterna, med de Skriftlärda och de äldsta, begabbade honom och sade: Andra hafver han hulpit, sig sjelf kan han icke hjelpa; är han Israels Konung, så stige nu ned af korset, och vi vilje tro honom. Han hafver tröst på Gud; han frälse nu honom, om han är något om honom; ty han hafver sagt: Jag är Guds Son. Det samma kastade ock röfvarena honom före, som med honom korsfäste voro. Och ifrå sjette timman vardt ett mörker öfver hela landet, intill nionde timman. Och vid den nionde timman ropade Jesus med höga röst, och sade: Eli, Eli, Lama Sabachthani? det är: Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Men någre, som der stodo, när de det hörde, sade de: Han åkallar Elias. Och straxt lopp en af dem, och tog en svamp, och fyllde honom med ättiko, och satte den på en rö, och gaf honom dricka. Men de andre sade: Håll, låt se om Elias kommer, och hjelper honom. Åter ropade Jesus med höga röst, och gaf upp andan. Och si, förlåten i templet remnade i tu stycker, ifrån ofvan och ned igenom; och jorden skalf, och hällebergen remnade. Och grafvarna öppnades; och mång de heligas lekamen, som sofvit hade, stodo upp; Och gingo ut af sina grafvar, efter hans uppståndelse, och kommo i den heliga staden, och uppenbarades mångom. Men höfvitsmannen, och de som med honom voro, och vaktade på Jesum, när de sågo jordbäfningen, och de ting som skedde, räddes de svårliga, och sade: Visserliga var denne Guds Son. Och der voro många qvinnor, ståndande långt ifrån, och sågo uppå, de som hade följt Jesum af Galileen, och tjent honom. Ibland hvilka var Maria Magdalena, och Maria, Jacobi och Jose moder, och Zebedei söners moder. Men om aftonen kom en rik man af Arimathia, benämnd Joseph, hvilken ock var Jesu Lärjunge. Han gick till Pilatum, och beddes Jesu lekamen; då böd Pilatus, att han skulle varda honom gifven. Och när Joseph hade tagit lekamen, svepte han honom i ett rent linkläde; Och lade honom i sina nya graf, som han uthuggit hade uti ett hälleberg; och välte en stor sten för dörrena åt grafvene, och gick sina färde. Då voro der Maria Magdalena, och den andra Maria, sittande emot grafvena. Dagen efter tillredelsedagen kommo tillsamman de öfverste Presterna, och de Phariseer, inför Pilatus; Och sade: Herre, oss kommer ihåg, att den förföraren sade, när han än lefde: Efter tre dagar vill jag stå upp. Bjud fördenskull, att man förvarar grafvena, intill tredje dagen, att hans Lärjungar icke komma, och stjäla honom bort, och säga folkena: Han är uppstånden ifrån de döda; och blifver så den sista villan värre än den första. Då sade Pilatus till dem: Der hafven I vaktena; går och förvarer, som I kunnen. Då gingo de bort, och förvarade grafvena med väktare, och beseglade stenen.
Matteusevangeliet 27:32-66 Svenska 1917 (SVEN)
Då de nu voro på väg ditut, träffade de på en man från Cyrene, som hette Simon. Honom tvingade de att gå med och bära hans kors. Och när de hade kommit till en plats som kallades Golgata (det betyder huvudskalleplats), räckte de honom vin att dricka, blandat med galla; men då han hade smakat därpå, ville han icke dricka det. Och när de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Sedan sutto de där och höllo vakt om honom. Och över hans huvud hade man satt upp en överskrift, som angav vad han var anklagad för, och den lydde så: »Denne är Jesus, judarnas konung.» Med honom korsfästes då ock två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. Och de som gingo där förbi bespottade honom och skakade huvudet och sade: »Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.» Sammalunda talade ock översteprästerna, jämte de skriftlärde och de äldste, begabbande ord och sade: »Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom, han har ju sagt: 'Jag är Guds Son.'» På samma sätt smädade honom också rövarna som voro korsfästa med honom. Men vid sjätte timmen kom över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» Men när några av dem som stodo där borde detta, sade de: »Han kallar på Elias.» Och strax skyndade en av dem fram och tog en svamp och fyllde den med ättikvin och satte den på ett rör och gav honom att dricka. Men de andra sade: »Låt oss se om Elias kommer och hjälper honom.» Åter ropade Jesus med hög röst och gav upp andan. Och se, då rämnade förlåten i templet i två stycken, uppifrån och ända ned, och jorden skalv, och klipporna rämnade, och gravarna öppnades, och många avsomnade heligas kroppar stodo upp. De gingo ut ur sina gravar och kommo efter hans uppståndelse in i den heliga staden och uppenbarade sig för många. Men när hövitsmannen och de som med honom höllo vakt om Jesus sågo jordbävningen och det övriga som skedde, blevo de mycket förskräckta och sade: »Förvisso var denne Guds Son.» Och många kvinnor som hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom, stodo där på avstånd och sågo vad som skedde. Bland dessa voro Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs och Joses' moder, så ock Sebedeus' söners moder. Men när det hade blivit afton, kom en rik man från Arimatea, vid namn Josef, som ock hade blivit en Jesu lärjunge; denne gick till Pilatus och utbad sig att få Jesu kropp. Då bjöd Pilatus att man skulle lämna ut den åt honom. Och Josef tog hans kropp och svepte den i en ren linneduk och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i klippan; och sedan han hade vältrat en stor sten för ingången till graven, gick han därifrån. Men Maria från Magdala och den andra Maria voro där, och de sutto gent emot graven. Följande dag, som var dagen efter tillredelsedagen, församlade sig översteprästerna och fariséerna och gingo till Pilatus och sade: »Herre, vi hava dragit oss till minnes att den villoläraren sade, medan han ännu levde: 'Efter tre dagar skall jag uppstå.' Bjud fördenskull att man skyddar graven intill tredje dagen, så att hans lärjungar icke komma och stjäla bort honom, och sedan säga till folket att han har uppstått från de döda. Då bliver den sista villan värre än den första.» Pilatus svarade dem: »Där haven I vakt; gån åstad och skydden graven så gott I kunnen.» Och de gingo åstad och skyddade graven, i det att de icke allenast satte ut vakten, utan ock förseglade stenen.
Matteusevangeliet 27:32-66 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
På vägen ut fann de en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära hans kors. Och när de kom till den plats som kallas Golgata, vilket betyder Dödskalleplatsen, gav de honom vin blandat med galla att dricka. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom, delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott. Sedan satt de där och vaktade honom. Över hans huvud hade man satt upp anklagelsen mot honom. Där stod skrivet: "Detta är Jesus, judarnas kung." Tillsammans med honom korsfästes två rövare, den ene på högra sidan och den andre på vänstra. De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det på tre dagar, fräls dig själv om du är Guds Son och kom ner från korset!" På samma sätt förlöjligade även översteprästerna och de skriftlärda och de äldste honom och sade: "Andra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. Han är Israels kung! Nu får han komma ner från korset, så ska vi tro på honom. Han litar på Gud, nu får Gud rädda honom om han älskar honom. Han har ju sagt: Jag är Guds Son." På samma sätt blev han också hånad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen kom ett mörker över hela landet som varade fram till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: " Eli! Eli! Lema sabaktani? " Det betyder: " Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig? " Några av dem som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia!" En av dem sprang genast och tog en svamp, fyllde den med ättikvin, fäste den runt en käpp och gav honom att dricka. De andra sade: "Vänta, så får vi se om Elia kommer och räddar honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav sedan upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. Jorden skakade och klipporna rämnade, gravarna öppnades och många avlidna heliga fick liv i sina kroppar. Efter hans uppståndelse kom de ut ur gravarna och gick in i den heliga staden och visade sig för många. När officeren och de som var med honom och bevakade Jesus såg jordbävningen och det som hände, blev de mycket förskräckta och sade: "Den mannen var verkligen Guds Son!" Många kvinnor stod där på avstånd och såg på. De hade följt Jesus från Galileen och tjänat honom. Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var Jakobs och Josefs mor, samt modern till Sebedeus söner. När det blev kväll kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också hade blivit en Jesu lärjunge. Han gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus befallde då att han skulle få den. Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i sin nya grav som han hade låtit hugga ut i klippan. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. Maria Magdalena och den andra Maria var där och satt mitt emot graven. Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen, samlades översteprästerna och fariseerna hos Pilatus och sade: "Herre, vi har tänkt på att den där bedragaren sade medan han ännu levde: Efter tre dagar ska jag uppstå. Befall därför att graven ska säkras fram till tredje dagen, så att hans lärjungar inte kommer och stjäl honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första." Pilatus sade till dem: "Här har ni en vaktstyrka. Gå och säkra graven så gott ni kan." De gick och säkrade graven genom att försegla stenen och sätta ut vakterna.
Matteusevangeliet 27:32-66 nuBibeln (NUB)
På vägen dit mötte de en man från Kyrene som hette Simon. Honom tvingade de att bära Jesus kors. Och när de kom ut till ett ställe som kallas Golgota, (vilket betyder Skalleplatsen), gav de Jesus vin blandat med galla. Men när han smakade på det, ville han inte dricka. Sedan korsfäste de honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott, och satte sig sedan ner för att vakta honom. Ovanför Jesus huvud hade man satt upp en skylt för att visa vad han anklagades för, och texten löd: DETTA äR JESUS, JUDARNAS KUNG. Samtidigt med Jesus blev också två brottslingar korsfästa, en på var sida om honom. De som gick förbi hånade Jesus och skakade på huvudet och sa: ”Var det inte du som skulle riva ner templet och bygga upp det igen på tre dagar? Om du är Guds Son, så rädda dig själv nu och kliv ner från korset!” Även översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare gjorde sig lustiga över honom. ”Han var bra på att rädda andra”, sa de, ”men han kan inte rädda sig själv! Skulle han vara Israels kung? Ja, om han kliver ner från korset, då ska vi tro på honom! Han förlitar sig ju på Gud. Låt nu Gud rädda honom, eftersom han älskar honom. Han har ju sagt att han är Guds Son.” Och på samma sätt blev han hånad av de båda brottslingar som var korsfästa tillsammans med honom. När klockan var tolv blev det mörkt över hela jorden, och mörkret varade ända fram till klockan tre. Och när klockan var runt tre ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabachtani? ” (det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”). Några av dem som stod där hörde det och sa: ”Han ropar på Elia!” En av dem sprang snabbt bort och fyllde en svamp med surt vin och satte den på en käpp och höll upp den så att han kunde dricka. Men de andra sa: ”Låt oss se om Elia kommer och räddar honom!” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Och se, då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ned. Marken skakade och klipporna bröts sönder, gravarna öppnade sig, och många avlidna heligas kroppar uppstod till liv. De lämnade sina gravar, och när Jesus hade uppstått från de döda, gick de in i den heliga staden och visade sig för många. Den romerska officeren och de soldater som höll vakt blev fruktansvärt rädda när de såg jordbävningen och allt som hände, och de ropade: ”Den mannen var verkligen Guds Son!” Många kvinnor stod också en bit bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att hjälpa honom. Bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var mor till Jakob och Josef, och modern till Sebedaios söner. På kvällen kom Josef, en rik man från Arimataia, som också hade blivit en av Jesus lärjungar. Han gick till Pilatus och bad om Jesus kropp, och Pilatus gav order om att den skulle lämnas till honom. Josef tog då kroppen, lindade den i rent linnetyg och lade den i en ny grav, som han hade låtit hugga ut i berget till sig själv. Sedan rullade han en stor sten framför ingången till graven och gick därifrån. Både Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt i närheten av graven. Nästa dag, som var dagen efter förberedelsedagen, kom översteprästerna och fariseerna till Pilatus och sa: ”Vi har kommit att tänka på att den lögnaren en gång, medan han fortfarande levde, sa att han skulle uppstå efter tre dagar. Ge därför order om att graven bevakas i tre dagar, så att hans lärjungar inte kan komma och stjäla kroppen och sedan säga till alla att han har uppstått från de döda. För då skulle det senare bedrägeriet bli ännu större än det förra.” Pilatus svarade: ”Jag ska ge er vakter. Bevaka sedan graven så gott ni kan.” Och de gick iväg och förseglade graven och placerade ut vakter.
Matteusevangeliet 27:32-66 Svenska Kärnbibeln (SKB)
På vägen ut [till Golgata] råkade de träffa på en man från Kyrene som hette Simon, honom tvingade de att bära Jesu kors. [Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil (1,5 km), se Matt 5:41. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges (och även hans söner Alexander och Rufus, se Mark 15:21Rom 16:13) var han antagligen en Jesu efterföljare när evangelierna skrevs.] När de kommit till en plats som kallades Golgata, vilket betyder Skalleplatsen (som kallas en plats av en huvudskalle/dödskalle) [gr. kranion, se Luk 23:33], gav de honom vin blandat med galla [myrra, se Mark 15:23], men när han smakat det ville han inte dricka det. [Enligt Talmud ska en person som leds ut för att bli dödad ges vin blandat med myrra för att lindra smärtan (Ords 31:6). Jesus nekar detta erbjudande som skulle ha minskat smärtan. Matteus nämner att i denna dryck fanns även galla (gr. chole), troligtvis i form av bitar av någon giftig ört, se Ps 69:22. Det motsvarande hebreiska ordet (rosh) används även för ormgift. Senare erbjuds Jesus vanligt surt vin som han däremot tar emot (Mark 15:36Luk 23:36Joh 19:30). Detta andra vin gör att han är vid medvetande längre, och lidandet förlängs.] När de korsfäst honom delade de hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem [som det profeterades om i Ps 22:19]. Sedan satte de sig ner och vaktade honom. Ovanför hans huvud satte man upp hans anklagelse (orsaken till hans dödsdom), den löd: ”Detta är Jesus [från Nasaret], judarnas konung.” [De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung”, vilket är summan av Mark 15:26, Luk 23:38 och Joh 19:19.] Samtidigt med honom korsfästes också två brottslingar (rövare som rånade och överföll människor), den ene till höger och den andre till vänster om honom [Jes 53:9]. De som passerade hånade honom och skakade huvudet och sa: ”Du som bryter ner templet på tre dagar och bygger upp det igen, hjälp dig själv nu. Om du är Guds Son, stig ner från korset!” Översteprästerna gjorde likadant tillsammans med de skriftlärda och de äldste, de hånade (talade nedvärderande om) honom och sa: ”Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), men sig själv kan han inte frälsa. Är det Israels kung [som agerar så]? Om han kommer ner från korset nu så ska vi tro på honom! Han förtröstar (litar) på Gud, låt Gud rädda honom om han bryr sig om honom [Ps 22:9], han har ju sagt att han är Guds Son.” Även rånarna som var korsfästa med honom talade på samma sätt och förolämpade honom (använde grova ord mot honom, anklagade honom). Vid sjätte timmen (klockan tolv) kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen). [Detta profeterades i Amos 8:9.] Omkring nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst: ”Eli, Eli, lema sabaktani?” Det betyder: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig (lämnat mig hjälplös)?” [Jesus citerade från Ps 22:2 på sitt modersmål, arameiska. Upprepning av ”Min Gud, min Gud” beskriver ett starkt känslomässigt engagemang. Eftersom denna strof är psalmens första mening så fungerar den även som en titel för hela psalmen. När Jesus uttalar dessa ord så bär detta associationer till hela innehållet. Inte bara ångesten i början av psalmen utan även vändpunkten i Ps 22:22 ”Du bönhör mig” och Guds ingripande i den sista delen med den avslutande raden i Ps 22:32 ”han har gjort det” som harmoniserar med Jesu sista ord på korset ”det är fullbordat”, se Joh 19:30.] Några av dem som stod där hörde det och sa: ”Den här mannen kallar på Elia.” [Mal 4:5] På en gång sprang en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 54] och tog en svamp, och dränkte den med surt vin och satte den på en stav och erbjöd honom att dricka. Men de andra sa: ”Låt honom vara, låt oss se om Elia kommer och räddar (frälser, befriar) honom!” Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan [överlämnade sin ande]. Och se – då brast templets förhänge itu [förlåten i templet rämnade och delades i två delar], uppifrån och ända ner. Jorden [marken] skakade och klipporna rämnade (brast, delades). Gravarna öppnades och många kroppar av de heliga som insomnat väcktes (restes) upp [till liv]. När de sedan gick (kom) ut ur gravarna kom (gick) de efter hans uppståndelse in i den heliga staden [Jerusalem] och visade sig [uppenbarande sig personligen] för många. [Förhänget, även kallad förlåten, avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att den revs itu uppifrån visar att det var Gud som öppnade vägen för människan till gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt ha rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Värt att notera är att den judiska boken Talmud nämner flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.] När den romerska officeren (centurionen) och de som höll vakt med honom såg jordbävningen och det som hände, blev de helt skräckslagna och sa: ”Detta var verkligen Guds Son!” [Den militära graden centurion betecknar en officer som har åttio soldater under sig, och det var han som förde befälet vid Golgata.] Många kvinnor som följt Jesus från Galileen och betjänat honom (stött och bidragit ekonomiskt till hans tjänst) var också där och stod på avstånd och såg vad som skedde. Bland dessa var Maria från Magdala och Maria, Jakobs och Joses mor, och modern till Sebedeus söner [lärjungarna Jakobs och Johannes mor Salome]. [I Markus skildring namnges alla tre kvinnorna, följaktligen är Salome namnet på Sebedeus söners mor, se Mark 15:40. Salome är också troligtvis Jesu mor Marias syster, se Joh 19:25.] På kvällen kom en rik man från Arimatea som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. [Han hade ännu inte öppet bekänt detta, se Joh 19:38, antagligen eftersom han fanns med i Stora rådet, se Mark 15:43. Han var född i Arimatea som betyder ”höjd” på hebreiska och var en judisk stad, se Luk 23:51. Staden identifieras ofta med profeten Samuels födelsestad Ramatajim nordväst om Jerusalem, se 1 Sam 1:1. Ramatajim översätts till grekiska Armathaim, vilket är snarlikt Arimatea. Detaljen ”rik man” bekräftar profetian från Jes 53:9.] Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp, och Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas. Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den oanvända grav som han hade låtit hugga ut åt sig själv i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. [Han hade också hjälp av Nikodemus, se Joh 19:39-42.] Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven. Nästa dag, det var dagen efter förberedelsedagen [till veckosabbaten eller någon av påskens högtidsdagar], gick översteprästerna och fariséerna tillsammans till Pilatus och sa: ”Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sa han: ’Efter tre dagar ska jag uppstå.’ Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.” [Genomgående under anklagelserna mot Jesus har Matteus refererat till ”översteprästerna och de äldste”, men här är det ”översteprästerna och fariséerna” som kommer till Pilatus. Fariséerna var med i de båda grupper som begärt ett tecken av Jesus då han hade svarat med löftet om ”Jonas tecken”, se Matt 12:38-40Matt 16:1-4. Det är antagligen denna grupp som nu tänker tillbaka på denna förutsägelse. De judiska ledarna kom troligtvis till Pilatus tidigt dagen efter förberedelsedagen, eftersom han hade audiens under morgontimmarna. Förberedelsedagen syftar ofta på fredagen som är en förberedelsedag inför sabbaten som börjar på kvällen vid solnedgången. I så fall är ”dagen efter” någon gång fredag kväll fram till lördag kväll, och då troligtvis morgontimmarna på sabbaten. Dock kan förberedelsedagen också syfta på pesach den 14:e nisan eller den första dagen i det osyrade brödets högtid som är den 15:e nisan. För att jämföra med något vi känner till så är alltid söndag en röd dag i vår almanacka. Nationaldagen kan infalla vilken veckodag som helst och är också en röd dag. Om den infaller på lördag blir det då två röda dagar på rad, men den kan också infalla en söndag och då sammanfaller högtidsdagarna.] Pilatus svarade: ”Ni har en vaktstyrka. Gå och säkerställ att den bevakas på det sätt ni tycker är bäst.” De gav sig i väg och skyddade graven genom att försegla stenen [med ett romerskt sigill, se Dan 6:17] och vaktstyrkan sattes ut för att hålla vakt.
Matteusevangeliet 27:32-66 Bibel 2000 (B2000)
På vägen ut träffade de på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära hans kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung. Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: »Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar — hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset.« Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: »Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son.« På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: » Eli, Eli, lema sabachtani? « (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: »Han ropar på Elia.« En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: »Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom.« Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: »Den mannen måste ha varit Guds son.« Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner. På kvällen kom en rik man från Arimataia som hette Josef och som också han hade blivit lärjunge till Jesus. Josef gick till Pilatus och bad att få Jesu kropp. Pilatus gav då order om att den skulle utlämnas, och Josef tog kroppen, svepte den i rent linnetyg och lade den i den nya grav som han hade låtit hugga ut åt sig i berget. Sedan rullade han en stor sten för ingången till graven och gick därifrån. Maria från Magdala och den andra Maria var där och satt mitt emot graven. Nästa dag — det var dagen efter förberedelsedagen — gick översteprästerna och fariseerna tillsammans till Pilatus och sade: »Herre, vi har kommit att tänka på att när den där bedragaren ännu var i livet sade han: ’Efter tre dagar skall jag uppstå.’ Ge därför order om att graven bevakas under tre dagar, så att inte hans lärjungar kommer och rövar bort honom och sedan säger till folket att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.« Pilatus svarade: »Ni får en vaktstyrka. Gå och bevaka graven så gott ni kan.« De gav sig i väg och skyddade den genom att försegla stenen och sätta ut vakterna.