Lukasevangeliet 20:1-26

Dela

Lukasevangeliet 20:1-26 Bibel 2000 (B2000)

En dag när han undervisade folket i templet och förkunnade budskapet kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram till honom och sade: »Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta. Vem är det som har gett dig den fullmakten?« Han svarade: »Jag har också en fråga till er. Säg mig: dopet Johannes döpte med, kom det från himlen eller från människor?« De överlade med varandra: »Om vi svarar: Från himlen, säger han: Varför trodde ni då inte på honom? Men om vi svarar: Från människor, då kommer hela folket att stena oss, för de är övertygade om att Johannes var en profet.« Och de svarade att de inte visste. Då sade Jesus till dem: »I så fall talar jag inte heller om för er vad jag har för fullmakt att göra detta.« Sedan gav han folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och arrenderade ut den och for bort på en längre resa. När tiden var inne skickade han en tjänare till arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de pryglade tjänaren och körde i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare. Men de pryglade och skymfade honom också och körde sedan i väg honom tomhänt. Och nu skickade han en tredje, men också denne slog de blodig och kastade ut. Då sade vingårdens ägare: ’Vad skall jag göra? Jo, jag skickar min älskade son, honom har de kanske respekt för.’ Men när arrendatorerna fick se honom överlade de med varandra: ’Här har vi arvtagaren, låt oss döda honom så vi får arvet.’ Och de släpade ut honom ur vingården och slog ihjäl honom. Vad gör nu vingårdens ägare med dem? Jo, han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra.« När de hörde detta sade de: »Nej, det får aldrig ske!« Jesus såg på dem och sade: »Vad betyder då det som står skrivet: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad.« De skriftlärda och översteprästerna hade velat gripa honom med en gång, men de var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. De höll ögonen på honom och skickade fram några som skulle spela rättfärdiga och söka få fast honom för något yttrande, så att de kunde överlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. De frågade honom: »Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till kejsaren?« Men han genomskådade deras list och sade: »Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?« — »Kejsarens«, svarade de. Då sade han: »Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.« De lyckades inte få fast honom för något som han sade när folket hörde på, och de häpnade över hans svar och teg.

Lukasevangeliet 20:1-26 Svenska Folkbibeln (SFB98)

En dag när Jesus undervisade folket i templet och predikade evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda tillsammans med de äldste fram och frågade honom: "Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta och vem som har gett dig den fullmakten?" Han svarade dem: "Jag har också en fråga. Säg mig: Johannes dop, kom det från himlen eller från människor?" De överlade med varandra och sade: "Svarar vi: Från himlen, kommer han att fråga: Varför trodde ni då inte på honom? Säger vi: Från människor, kommer allt folket att stena oss, eftersom de är övertygade om att Johannes var en profet." Och de svarade att de inte visste varifrån det var. Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag er vad jag har för fullmakt att göra detta." Sedan berättade han denna liknelse för folket: "En man planterade en vingård och arrenderade ut den till vingårdsarbetare och reste bort en längre tid. När tiden var inne skickade han en tjänare till vingårdsarbetarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens avkastning. Men vingårdsarbetarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och hånade och skickade i väg tomhänt. Därefter sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och jagade bort. Då sade vingårdens herre: Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son. Honom skall de väl ha respekt för. Men när vingårdsarbetarna fick se honom, överlade de med varandra och sade: Här har vi arvtagaren! Låt oss döda honom, så får vi arvet. Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? Jo, han skall komma och döda dessa vingårdsarbetare och lämna vingården åt andra." När de hörde detta, sade de: "Det får aldrig hända!" Men han såg på dem och frågade: "Vad menas då med detta ord i Skriften: "Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten." Var och en som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder." De skriftlärda och översteprästerna ville nu gripa honom på en gång, men de vågade inte för folket. De förstod att det var om dem han hade talat i denna liknelse. De höll Jesus under uppsikt och skickade ut några för att vakta på honom. Dessa skulle låtsas vara ärliga och söka få fast honom för något som han sade, så att man kunde utlämna honom åt överheten, åt landshövdingen. De frågade honom: "Mästare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte anpassar dig efter människor utan verkligen förkunnar Guds väg. Är det rätt att vi betalar skatt till kejsaren eller inte?" Men han genomskådade deras list och sade till dem: "Visa mig ett mynt. Vems bild och inskrift har det?" De svarade: "Kejsarens". Han sade till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." Och de kunde inte få fast honom för något som han sade inför folket. De förundrade sig över hans svar och hade inget att säga.

Lukasevangeliet 20:1-26 Svenska 1917 (SVEN)

Och en dag, då han undervisade folket i helgedomen och förkunnade evangelium, trädde översteprästerna och de skriftlärde, tillika med de äldste, fram och talade till honom och sade: »Säg oss, med vad myndighet gör du detta? Och vem är det som har rivit dig sådan myndighet?» Han svarade och sade till dem: »Också jag vill ställa en fråga till eder; svaren mig på den. Johannes' döpelse, var den från himmelen eller från människor?» Då överlade de med varandra och sade: »Om vi svara: 'Från himmelen' så frågar han: 'Varför trodden I honom då icke?' Men om vi svara: 'Från människor', då kommer allt folket att stena oss, ty de äro förvissade om att Johannes var en profet.» De svarade alltså att de icke visste varifrån den var. Då sade Jesus till dem: »Så säger icke heller jag eder med vad myndighet jag gör detta.» Och han framställde för folket denna liknelse: »En man planterade en vingård och lejde ut den åt vingårdsmän och för utrikes för lång tid. När sedan rätta tiden var inne, sände han en tjänare till vingårdsmännen, för att de åt denne skulle lämna någon del av vingårdens frukt. Men vingårdsmännen misshandlade honom och läto honom gå tomhänt bort. Ytterligare sände han en annan tjänare. Också honom misshandlade och skymfade de och läto honom gå tomhänt bort. Ytterligare sände han en tredje. Men också denne slogo de blodig och drevo bort honom. Då sade vingårdens herre: 'Vad skall jag göra? Jo, jag vill sända min älskade son; för honom skola de väl ändå hava försyn.' Men när vingårdsmannen fingo se honom, överlade de med varandra och sade: 'Denne är arvingen; låt oss dräpa honom, för att arvet må bliva vårt.' Och de förde honom ut ur vingården och dräpte honom. »Vad skall nu vingårdens herre göra med dem? Jo, han skall komma och förgöra de vingårdsmännen och lämna vingården åt andra.» När de hörde detta, sade de: »Bort det!» Då såg han på dem och sade: »Vad betyder då detta skriftens ord: 'Den sten som byggningsmännen förkastade, den har blivit en hörnsten'? Var och en som faller på den stenen, han skall bliva krossad; men den som stenen faller på, honom skall den söndersmula.» Och de skriftlärde och översteprästerna hade gärna velat i samma stund gripa honom, men de fruktade för folket. Ty de förstodo att det var om dem som han hade talat i denna liknelse. Och de vaktade på honom och sände ut några som försåtligen skulle låtsa sig vara rättsinniga män, för att dessa skulle fånga honom genom något hans ord, så att de skulle kunna överlämna honom åt överheten, i landshövdingens våld. Dessa frågade honom och sade: »Mästare, vi veta att du talar och undervisar rätt och icke har anseende till personen, utan lär om Guds väg vad sant är. Är det lovligt för oss att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?» Men han märkte deras illfundighet och sade till dem: »Låten mig se en penning. Vems bild och överskrift bär den?» De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Given alltså kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.» Och de förmådde icke fånga honom genom något hans ord inför folket, utan förundrade sig över hans svar och tego.

Lukasevangeliet 20:1-26 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

En dag när Jesus undervisade folket i templet och förkunnade evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda fram tillsammans med de äldste och frågade honom: "Säg oss: Vad har du för fullmakt att göra detta? Vem är det som har gett dig den fullmakten?" Han svarade dem: "Jag vill också fråga er en sak. Säg mig: Johannes dop, var det från himlen eller från människor?" De samrådde med varandra och sade: "Om vi säger: Från himlen, så säger han: Varför trodde ni då inte på honom? Men om vi säger: Från människor, så kommer allt folket att stena oss. De är ju övertygade om att Johannes var en profet." Därför svarade de att de inte visste varifrån det var. Jesus sade till dem: "Då säger inte heller jag till er vad jag har för fullmakt att göra det här." Sedan började han berätta denna liknelse för folket: "En man planterade en vingård. Han arrenderade ut den till vinodlare och reste bort för en längre tid. När tiden var inne sände han en tjänare till vinodlarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens frukt. Men vinodlarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och förnedrade och skickade i väg tomhänt. Sedan sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och kastade ut. Då sade vingårdens herre: Vad ska jag göra? Jag ska sända min älskade son. Honom ska de väl ha respekt för. Men när vinodlarna fick se honom, samrådde de med varandra och sade: Här är arvtagaren! Vi dödar honom, så blir arvet vårt. Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom. Vad ska nu vingårdens herre göra med dem? Han ska komma och döda dessa vinodlare och ge vingården till andra." När de hörde detta, sade de: "Det får inte hända!" Men han såg på dem och frågade: "Vad menas då med det här stället i Skriften: Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten ? Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad." De skriftlärda och översteprästerna ville då gripa honom på en gång, men de vågade inte för folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen. De höll Jesus under uppsikt och skickade ut några spioner som skulle låtsas vara ärliga för att få fast honom för något som han sade, så att de kunde utlämna honom åt ståthållarens makt och myndighet. De frågade honom: "Mästare, vi vet att du talar och undervisar rätt och inte tar parti för någon utan lär ut sanningen om Guds väg. Är det tillåtet för oss att betala skatt till kejsaren eller inte?" Men han genomskådade deras list och sade till dem: "Visa mig en denar. Vems bild och inskrift har den?" De svarade: "Kejsarens." Han sade till dem: "Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud." De lyckades inte få fast honom för något som han sade inför folket utan teg, förundrade över hans svar.

Lukasevangeliet 20:1-26 nuBibeln (NUB)

En dag när Jesus undervisade folket i templet om evangeliet, kom översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare fram och frågade honom: ”Säg oss vad du har för fullmakt att göra detta, och vem det är som har gett dig den fullmakten?” Jesus sa: ”Jag vill också ställa en fråga till er. Svara mig: Var Johannes dop från himlen eller från människorna?” De började genast diskutera med varandra och sa: ”Om vi säger att det var från himlen, så kommer han att fråga varför vi inte trodde på honom. Men om vi säger att det var från människor, då kommer folket att stena oss. De är ju övertygade om att Johannes var en profet.” Därför svarade de till slut: ”Vi vet inte.” Då sa Jesus till dem: ”I så fall säger inte jag heller vad jag har för fullmakt att göra detta.” Sedan berättade han för folket denna liknelse: ”En man planterade en vingård och arrenderade ut den till några lantbrukare medan han själv reste bort för en längre tid. När det så blev dags att skörda, sände han en av sina tjänare till lantbrukarna för att hämta den del av skörden som var hans. Men de överföll tjänaren och skickade tillbaka honom tomhänt. Ägaren sände då en annan tjänare, men han blev misshandlad och förolämpad och skickades iväg tomhänt. Också en tredje tjänare sändes dit, men även honom slog de blodig och kastade ut. ’Vad ska jag göra?’ sa ägaren. ’Jo, jag sänder min egen älskade son. Honom visar de väl respekt för.’ Men när lantbrukarna fick se sonen, sa de till varandra: ’Här kommer arvtagaren. Kom så dödar vi honom, och då blir arvet vårt!’ Så släpade de ut sonen ur vingården och dödade honom.” ”Vad ska nu vingårdsägaren göra med dem?” frågade Jesus. ”Jo, han kommer själv dit och dödar dem och ger sedan vingården till andra.” När de hörde detta, sa de: ”Nej! Det får aldrig hända!” Men Jesus såg på dem och sa: ”Vad betyder då det som står skrivet: ’Den sten som inte dög åt byggnadsarbetarna har blivit en hörnsten.’ Var och en som snubblar på den stenen blir krossad, och den som stenen faller på blir söndersmulad.  ” De skriftlärda och översteprästerna ville arrestera Jesus genast, men de var rädda för folket. De förstod att det var dem han syftade på i liknelsen. Medan de väntade på sitt tillfälle, skickade de iväg några som skulle låtsas vara rättfärdiga och som var ute efter att få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för, för att sedan kunna överlämna honom åt landshövdingens makt och myndighet. ”Mästare”, frågade de honom, ”vi vet att du har rätt när du talar och undervisar. Du låter dig inte påverkas av människor, utan lär oss i sanning Guds väg. Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Men Jesus genomskådade deras list och sa: ”Visa mig en denar. Vems bild finns på den, och vems underskrift?” ”Kejsarens”, svarade de. ”Då så”, sa han, ”ge kejsaren det som är hans och Gud det som är Guds.” De lyckades alltså inte sätta fast honom för något han sa när folket hörde på. De förvånades över hans svar och blev alldeles tysta.