Lukasevangeliet 2:21-38
Lukasevangeliet 2:21-38 Svenska Folkbibeln (SFB98)
När åtta dagar hade gått och barnet skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det namn som ängeln hade gett honom innan han blev avlad i sin mors liv. När tiden för deras rening var förbi, den som var föreskriven i Mose lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det var befallt i Herrens lag: "Varje förstfödd son som öppnar moderlivet skall räknas som helgad åt Herren". De skulle även offra ett par turturduvor eller två unga duvor, enligt Herrens lag. På den tiden fanns i Jerusalem en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han inte skulle se döden, förrän han hade sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som det var sed enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: "Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel." Hans far och mor förundrade sig över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan." Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.
Lukasevangeliet 2:21-38 Nya Levande Bibeln (BSV)
Åtta dagar senare, när pojken skulle omskäras, fick han heta Jesus, det namn som ängeln gav honom innan hans mamma blev gravid. När det sedan var dags för föräldrarnas reningsoffer enligt Moses lag, tog de med Jesus till templet i Jerusalem för att bära fram honom inför Herren Gud. Herren har ju sagt i sin lag att om en kvinnas första barn är en pojke, ska han tillhöra Herren. Samtidigt bar föräldrarna fram offret, som enligt lagen skulle vara ett par turturduvor eller två unga duvor. Vid den här tiden bodde en man som hette Symeon i Jerusalem, en mycket god man som levde efter Guds vilja och var fylld av Guds heliga Ande. Han väntade ivrigt på att Israels räddare skulle komma. Guds heliga Ande hade gjort klart för honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Messias, den kung som Herren Gud hade lovat sända. Just den här dagen hade Guds Ande uppmanat Symeon att gå till templet, så när Maria och Josef kom för att bära fram Jesus inför Herren Gud precis som lagen krävde, var Symeon där. Och han tog barnet i sin famn och tackade Gud och sa: "Herre, nu kan jag dö i frid, precis som du har lovat! För nu har jag med egna ögon sett honom som du har bestämt ska rädda världen. Han är det ljus som ska göra dig synlig för alla folk och ge ära åt ditt folk Israel." Josef och Maria var mycket förvånade över vad han sa om Jesus. Och Symeon bad Gud att ge dem allt gott och sa till Maria: "Många i Israel kommer att stöta bort det här barnet, och det ska bli deras olycka. Men för många ska han bli till stor glädje. Han ska vara ett tecken man strider om. Ja, också du ska få lida, du ska känna det som om någon huggit dig i hjärtat. Men allt detta ska avslöja vad som verkligen gömmer sig i människors inre." En gammal kvinna, som hette Hanna och som Gud hade gett förmågan att framföra budskap från honom, var också i templet. Hon var dotter till Fanuel från Ashers stam. Hon hade varit gift i sju år när hon var ung, men hennes man hade dött, och hon var nu 84 år. Hon lämnade aldrig templet utan var där dag och natt och tjänade Gud genom bön och fasta. Just när Symeon talade med Maria och Josef kom Hanna dit och började tacka och hylla Gud. Och hon berättade om Jesus för alla som väntade på att Jerusalem skulle befrias.
Lukasevangeliet 2:21-38 Karl XII 1873 (SK73)
Och då åtta dagar voro framgångne, att barnet skulle omskäras, kallades hans Namn JESUS; hvilket så kalladt var af Ängelen, förr än han aflad vardt i moderlifvet. Och då deras renselsedagar voro fullkomnade, efter Mose lag, hade de honom till Jerusalem, på det de skulle bära honom fram för Herran; Såsom skrifvet är i Herrans lag: Allt mankön, som först öppnar moderlifvet, skall kallas heligt Herranom; Och på det de skulle offra, såsom sagdt var i Herrans lag, ett par turturdufvor, eller två unga dufvor. Och si, i Jerusalem var en man, benämnd Simeon, och den mannen var rättfärdig och gudfruktig, och vänte efter Israels tröst; och den Helge Ande var med honom. Och han hade fått svar af den Helga Anda, att han icke skulle se döden, utan han hade sett tillförene Herrans Christ. Och han kom af Andans tillskyndelse i templet. Och föräldrarna båro in barnet Jesum, att de skulle göra för honom, såsom sedvänja var i lagen. Då tog han honom i sin famn, och lofvade Gud, och sade: Herre, nu låter du din tjenare fara i frid, efter som du sagt hafver; Ty min ögon hafva sett dina salighet; Hvilka du beredt hafver för allo folke; Ett Ljus till Hedningarnas upplysning, och ditt folk Israel till pris. Och Joseph och hans moder förundrade sig på det, som sades om honom. Och Simeon välsignade dem, och sade till Maria, hans moder: Si, denne är satt till ett fall och uppståndelse mångom i Israel, och till ett tecken, hvilko emot sagdt varder. Ja, ett svärd skall ock gå igenom dina själ, på det mång hjertans tankar skola uppenbaras. Och der var en Prophetissa, benämnd Hanna, Phanuels dotter, af Assurs slägte; hon var kommen till en stor ålder, och hade lefvat i sju år med sin man, ifrå sin jungfrudom; Och var nu en enka, vid fyra och åttatio år; hon kom aldrig bort utu templet, tjenandes Gudi, med fasto och böner, natt och dag. Hon kom ock dertill i samma stundene, och prisade Herran; och talade om honom till alla dem, som i Jerusalem vänte förlossning.
Lukasevangeliet 2:21-38 Svenska 1917 (SVEN)
När sedan åtta dagar hade gått till ända och han skulle omskäras, gavs honom namnet Jesus, det namn som hade blivit nämnt av ängeln, förrän han blev avlad i sin moders liv. Och när deras reningsdagar hade gått till ända, de som voro föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till Jerusalem för att bära honom fram inför Herren, enligt den föreskriften i Herrens lag, att »allt mankön som öppnar moderlivet skall räknas såsom helgat åt Herren», så ock för att offra »ett par duvor eller två unga turturduvor», såsom stadgat var i Herrens lag. I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde. Han kom nu genom Andens tillskyndelse till helgedomen. Och när föräldrarna buro in barnet Jesus, för att så göra med honom som sed var efter lagen, då tog också han honom i sin famn och lovade Gud och sade: »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.» Och hans fader och moder förundrade sig över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till Maria, hans moder: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt. Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.» Där fanns ock en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon var kommen till hög ålder; i sju år hade hon levat med sin man, från den tid då hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Och hon lämnade aldrig helgedomen, utan tjänade där Gud med fastor och böner, natt och dag. Hon kom också i samma stund tillstädes och prisade Gud och talade om honom till alla dem som väntade på förlossning för Jerusalem.
Lukasevangeliet 2:21-38 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
När åtta dagar hade gått och barnet skulle omskäras fick han namnet Jesus, det namn som ängeln hade gett honom innan han blev till i sin mors liv. När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag, tog de med honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det står skrivet i Herrens lag: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska räknas som helgad åt Herren . De skulle också ge det offer som är bestämt i Herrens lag: ett par turturduvor eller två unga duvor . I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Av den helige Ande hade han fått en uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som man brukade enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet för ditt folk Israel." Hans far och mor förundrades över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras." Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning.
Lukasevangeliet 2:21-38 nuBibeln (NUB)
Åtta dagar senare, när pojken skulle omskäras, fick han heta Jesus, det namn som ängeln gav honom innan hans mor blev gravid. När det sedan var dags för föräldrarnas rening enligt Moses lag, tog de med Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren. Det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd son som kommer ur moderlivet ska helgas åt Herren. Samtidigt bar de fram offret, som enligt Herrens lag skulle vara ett par turturduvor eller två unga duvor. Vid den här tiden var en man som hette Symeon i Jerusalem, en rättfärdig och from man som väntade på Israels tröst och var fylld av den heliga Anden. Den heliga Anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna kom med barnet Jesus för att göra som sed var enligt lagen, tog han barnet i sin famn och prisade Gud och sa: ”Herre, nu kan jag, din tjänare, dö i frid, så som du har lovat! För nu har jag med egna ögon sett din frälsning, som du har berett inför alla folk, ett ljus som ska uppenbaras för hedningarna och ge ära åt ditt folk Israel.” Hans far och mor var mycket förvånade över vad som sades om honom. Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria: ”Det här barnet ska bli till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken man strider om. Också genom din egen själ ska ett svärd gå. Så ska avslöjas vad många tänker i sina hjärtan.” Där fanns också en profetissa, som hette Hanna, dotter till Fanuel från Ashers stam. Hon var nu gammal. Hon hade varit gift i sju år när hon var ung och sedan levt som änka tills hon nu var åttiofyra år. Hon lämnade aldrig templet utan var där dag och natt och tjänade Gud genom fasta och bön. Just då kom Hanna dit och började tacka och prisa Gud. Hon berättade om Jesus för alla som väntade på att Jerusalem skulle återlösas.
Lukasevangeliet 2:21-38 Svenska Kärnbibeln (SKB)
När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet. [Namngivningen var en del av den judiska ceremonin då en pojke omskars. Det skedde hemma hos familjen. Fler detaljer beskrivs när Johannes Döparen gick igenom samma ritual, se Luk 1:59-66. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av två ord. Den första delen är Jahveh som är Guds namn, och den sista Hosea som betyder ”en som räddar, frälser”. Namnet Jesus betyder bokstavligen ”Gud är frälsning”.] [Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet, se 3 Mos 12:2-8. Det svenska ordet ”oren” har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den ”orenas”. Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro.] När tiden kom för deras rening enligt Mose undervisning [40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4] tog de Jesus till Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren – som det står skrivet (och förblir skrivet) i Herrens undervisning (Moseböckerna – gr. nomos): Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska vara helgad åt Herren. [2 Mos 13:2] [Principen att helga det första gällde grödor, djur och människor. Det var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Budet iakttogs en månad efter födseln, se 4 Mos 8:16. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. Ceremonin som kallas Pidjon haben, hebreiska för ”friköpandet av sonen”, praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet. Det är därför inget nämns om detta kring Johannes födelse, se Luk 1:57-64. Det finns också en djupare mening i detta bud. Den förstfödde sonen representerar hela folket, och när han helgades åt Herren påminde det om Guds kallelse till hela folket. Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22-23.] Och [de kom också dit] för att offra enligt vad som är sagt i Herrens undervisning: Ett par turturduvor eller två unga duvor. [3 Mos 12:8, en fattig familjs offer.] [Två duvor offrades för Marias rening. Detta skulle ske 40 dagar efter födseln, se 3 Mos 12:2-8. Vers 8, som Lukas delvis citerar, inleds med ”Om hon inte har råd att offra ett årsgammalt lamm, ska hon ta två turturduvor eller två andra duvor.” Josef och Maria var med andra ord fattiga, se Luk 1:48. De vise männen hade ännu inte kommit med sina gåvor, se Matt 2:1-17. I ett större perspektiv offras alltså inget lamm för Jesus. I stället blir han Guds Lamm som offras för världens synd, se Joh 1:29.] [Josef och Maria var noga med att följa Mose undervisning, se Luk 2:222324Matt 1:19. Gr. nomos som är ett brett ord som betyder lära, norm eller lag används fem gånger i detta kapitel. I den grekiska översättningen av GT, Septuaginta, används det för att översätta Torah (som betyder undervisning). Lukas anger två olika ritualer som båda skedde i templet. Följde de traditionen tog Josef med sig Jesus den 31:a dagen för Pidjon haben (återlösningen). Tio dagar senare gick familjen tillsammans till templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det tillfället mötet med Symeon och Hanna sker, se vers 25-38. En annan tolkning är att Jesus helgas för tjänst i templet eftersom betalningen av de fem silvermynten inte nämns. Det kan i så fall ge en förklaring på varför Jesus vill stanna kvar där som tolvåring, se Luk 2:49. I Lukas skildring finns flera paralleller med berättelsen om Hanna som lämnar Samuel i templet, se 1 Sam 1:28.] I Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom, och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. [Ordagrant ”Herrens Kristus”, där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.] Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt undervisningen, tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sa: ”Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid, i enlighet med ditt ord (som du har lovat). För mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folks åsyn, ett ljus till uppenbarelse för hedningarna och till härlighet för ditt folk Israel.” [På ett tydligt sätt illustrerar den gamle juden Symeon den frälsning Gud har berett åt sitt folk, se Joh 4:22. Jesus läggs bokstavligen i det judiska folkets famn när Symeon tar honom i sina armar, se vers 28.] Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som talades om honom. Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria: ”Se, detta barn är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker motstånd (som blir motsagt). Detta för att det ska uppenbaras vad många människor tänker i sina hjärtan. Också genom din själ ska det gå ett svärd.” [Guds ord är som ett svärd, se Heb 4:12. Den sista delen handlar om den smärta Maria också kommer att gå igenom när Jesus ska dö på korset.] Där fanns även en profetissa, Hannah, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål och sedan varit änka i åttiofyra år. [Åttiofyra år kan antingen syfta på hennes nuvarande ålder eller tiden som änka, och då är hon över hundra år gammal. Oavsett stämmer beskrivningen i versen innan att hon var ”mycket gammal”.] Hon lämnade aldrig templet utan tillbad dag och natt med fastor och böner. [Hon tillbringade mycket tid i bön och fasta i kvinnornas förgård, var alltid med på den dagliga bönen klockan nio, tolv och tre, men även kvällsbönen, se Ps 134:1-2.] Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom [Jesus] för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning).
Lukasevangeliet 2:21-38 Bibel 2000 (B2000)
När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande. När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag tog de honom till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren — det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren — och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: »Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.« Hans far och mor förundrade sig över vad som sades om honom. Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: »Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid — ja, också genom din egen själ skall det gå ett svärd — för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.« Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom hon fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.