Lukasevangeliet 1:57-64
Lukasevangeliet 1:57-64 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
För Elisabet var tiden nu inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: "Nej, han ska heta Johannes." Då sade de till henne: "Det finns ingen i din släkt som har det namnet." De gjorde tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Han bad då om en tavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla blev förundrade. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud.
Lukasevangeliet 1:57-64 Svenska Folkbibeln (SFB98)
För Elisabet var nu tiden inne då hon skulle föda, och hon födde en son. När hennes grannar och släktingar fick höra att Herren hade visat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära barnet, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: "Nej, han skall heta Johannes." De sade då till henne: "I din släkt finns det ingen som har det namnet." Och de gav tecken till hans far och frågade vad han ville att barnet skulle heta. Då bad han om en tavla och skrev: "Johannes är hans namn", och alla förundrade sig. Genast öppnades hans mun och hans tunga löstes, och han började tala och prisa Gud.
Lukasevangeliet 1:57-64 Nya Levande Bibeln (BSV)
Elisabets väntan var nu slut, och det var dags för henne att föda. Och hon fick en pojke. Nyheten om hur god Herren Gud hade varit mot henne spred sig snabbt bland grannar och släktingar, och alla var glada för hennes skull. När pojken var åtta dagar gammal samlades alla släktingar och vänner för att vara med då man omskar pojken. Alla trodde då att han skulle få heta Sakarias efter sin pappa. Men Elisabet sa: "Nej, han ska heta Johannes." "Varför det?" frågade de. "Det finns ju ingen annan i din släkt som heter så." Sedan vände de sig till pojkens pappa och försökte att med hjälp av tecken fråga honom vad han ansåg. Han bad då om något att skriva på och till allas förvåning skrev han: "Han ska heta Johannes." Och i samma stund kunde Sakarias tala igen, och han började hylla Gud.
Lukasevangeliet 1:57-64 Karl XII 1873 (SK73)
Så vardt då Elisabet tiden fullbordad att hon skulle föda, och hon födde en son. Och hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade gjort stor barmhertighet med henne, och fröjdade sig med henne. Och det begaf sig, på åttonde dagen kommo de till att omskära barnet; och kallade honom, efter hans fader, Zacharias. Då svarade hans moder, och sade: Ingalunda; men han skall heta Johannes. Då sade de till henne: Uti dine slägt är ingen, som hafver det namnet. Så tecknade de hans fader, hvad han ville kalla honom. Och han äskade ena taflo, der han uti skref, sägandes: Johannes är hans namn; och alle förundrade sig derpå. Och straxt öppnades hans mun, och hans tunga; och han talade, lofvandes Gud.
Lukasevangeliet 1:57-64 Svenska 1917 (SVEN)
Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son. Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne. Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader. Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.» Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.» Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta. Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig. Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.
Lukasevangeliet 1:57-64 nuBibeln (NUB)
För Elisabet var det nu dags att föda, och hon fick en son. Hennes grannar och släktingar fick höra om Herrens stora barmhärtighet mot henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken. De ville kalla honom Sakarias efter hans far, men hans mor sa: ”Nej, han ska heta Johannes.” Då sa de: ”Det finns ju ingen annan i din släkt som heter så.” Med hjälp av tecken frågade de då fadern vad han ville att pojken skulle heta. Han bad om en tavla att skriva på, och till allas förvåning skrev han: ”Han ska heta Johannes.” Och i samma stund kunde Sakarias tala igen, och han började lovprisa Gud.
Lukasevangeliet 1:57-64 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Nu var tiden inne för Elisabet att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar gladde sig med henne när de fick höra att Herren hade visat henne stor barmhärtighet [ärat och överöst sin kärlek till henne]. [Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10-12. Ceremonin kallas brit mila och utförs på den åttonde dagen efter födseln, även om det är en sabbat. Hebreiska ordet för omskärelse är mila och förbund heter brit. Samtidigt fick barnet också sitt namn. Under cermonin citeras första delan av Ps 65:5.] På åttonde dagen kom man för att omskära spädbarnet, de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men hans mor svarade: ”Nej, han ska heta Johannes.” [Det namn som ängeln sagt till Sakarias att hans son skulle ha, se vers 13.] Då sa de till henne: ”Men ingen av era släktingar har det namnet.” Så med tecken frågade de hans far vad han ville att barnet skulle heta. Han frågade efter en skrivtavla och skrev: ”Johannes [hebr. Jochanan] är hans namn.” Alla blev förvånade (chockade). På en gång öppnades Sakarias mun, och hans tunga löstes. Han började tala, och prisade (tackade, lovade) Gud.
Lukasevangeliet 1:57-64 Bibel 2000 (B2000)
Men för Elisabet var tiden inne att föda, och hon födde en son. Hennes grannar och släktingar fick höra vilken stor barmhärtighet Herren hade visat henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken, och de ville kalla honom Sakarias efter hans far. Men då sade hans mor: »Nej, han skall heta Johannes.« De sade till henne: »Det finns ingen i din släkt som bär det namnet.« Och de gjorde tecken åt fadern att låta dem veta vad barnet skulle kallas. Han bad om en skrivtavla och skrev: »Johannes är hans namn«, och alla förvånade sig. Med en gång löstes hans läppar och hans tunga, och han talade och prisade Gud.