Klagovisorna 3:1-39
Klagovisorna 3:1-39 Bibel 2000 (B2000)
Jag är mannen som fått lida under hans vredes gissel. Han har drivit mig ut i ett mörker utan ljusning. Mot mig har han lyft sin hand om och om igen. Han trasade sönder mitt kött och min hud och krossade benen i min kropp. Han byggde en mur omkring mig, omgav mig med gift och elände. I mörker låter han mig bo som de sedan länge döda. Han har stängt in mig så att jag inte kan fly, han har satt tunga bojor på mig. Hur jag än klagar och ropar lyssnar han inte till min bön. Med stenblock stängde han vägen för mig, stigen blev oframkomlig. Han lurade på mig som en björn, som ett lejon i försåt. Han tvang mig av vägen och sönderslet mig och lät mig ligga övergiven. Han spände sin båge och ställde mig som mål för sin pil. Han genomborrade mina njurar med pilar ur sitt koger. Jag blev till åtlöje för alla människor, jag blev en visa för dem. Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka. Han krossade mina tänder mot stenar och trampade ner mig i gruset. Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var. Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Tanken på min nöd och hemlöshet är malört och gift. Den lämnar mig inte, och jag är betryckt. Detta går mig till sinnes, därför våndas jag. Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny — stor är din trofasthet. Min andel är Herren, det vet jag, därför hoppas jag på honom. Herren är god mot den som kommer till honom, mot den som sätter sin lit till honom. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren. Det är gott för en man att bära ok som ung. Må han sitta ensam och tyst när Herren lägger oket på. Må han trycka ansiktet mot marken — kanske finns det ännu hopp. Må han vända sin kind mot den som slår och bli överöst med hån. Ty Herren förkastar inte för alltid: har han plågat, förbarmar han sig åter i sin stora godhet. Att plåga och pina människor är inte vad han vill. Att man förtrampar fångarna i landet, att man vränger rätten för någon inför den Högste, att en människa vägras sin rätt — skulle Herren inte se det? Vems ord har skapat allt? Har inte Herren befallt detta? Kommer inte både ont och gott på den Högstes bud? Varför klagar då den som är i livet över sina synders lön?
Klagovisorna 3:1-39 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Jag är mannen som har sett elände genom hans vredes ris. Han har lett mig och låtit mig gå i mörker och inte i ljus. Ja, han vänder emot mig sin hand, gång på gång, hela dagen. Han lät mitt kött och min hud täras bort, han krossade mina ben. Han byggde upp en mur mot mig och omringade mig med bitterhet och möda. På mörka platser har han låtit mig bo likt de som länge varit döda. Han har byggt en mur omkring mig, jag kan inte komma ut, han har lagt på mig tunga bojor. Hur jag än klagar och ropar, stänger han ute min bön. Med huggen sten har han spärrat av mina vägar, mina stigar har han gjort krokiga. En björn som ligger på lur är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt. Han har fört mig på avvägar och rivit mig i stycken. Förödelse lät han drabba mig. Han har spänt sin båge och ställt mig som ett mål för sin pil. Han har låtit pilar från sitt koger gå in i mina njurar. Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk, deras nidvisa dagen lång. Han har mättat mig med bitterhet, givit mig malört att dricka. Han har krossat mina tänder mot stenar, han har täckt mig med aska. Du har drivit min själ bort från friden, jag har glömt vad lycka är. Jag sade: "Det är slut med min livskraft och mitt hopp till HERREN." Tänk på mitt elände och min hemlöshet, malörten och giftet! Ständigt tänker min själ på det och är bedrövad i mig. Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp: HERRENS nåd är det att det inte är ute med oss, ty det är inte slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger mig min själ, därför står mitt hopp till honom. HERREN är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från HERREN. Det är gott för en man att bära ett ok i sin ungdom. Må han sitta ensam och tyst, när han lägger bördor på honom. Må han sänka sin mun i stoftet; kanske finns det ännu hopp. Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta sig mättas med smälek. Ty Herren förkastar inte för evigt. Om han än bedrövar, förbarmar han sig efter sin stora nåd. Ty det är inte av hjärtat han plågar eller bedrövar människors barn. Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet, att man förnekar en man hans rätt inför den Högstes ansikte, att man handlar orätt mot någon i hans sak, skulle Herren inte se det? Vem talade och det blev så, utan att Herren hade befallt det? Kommer inte från den Högstes mun både ont och gott? Varför klagar en människa här i livet, när hon straffas för sin synd?
Klagovisorna 3:1-39 Svenska 1917 (SVEN)
Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris. Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus. Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter. Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.Ps. 51, Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda. I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.Ps. 143, Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar. Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.Job 19, Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra. En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.Hos. 5,14. 13,7 f. Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig. Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.Job 16, Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar. Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.Job 30, Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka. Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska. Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var. Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.» Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet! Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig. Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas: HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.Ps. 16, HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN. Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.Ps. 119, Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom. Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp. Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.Matt. 5, Ty Herren förkastar icke för evig tid;Ps. 103, utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd. Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse. Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet, att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte, att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det? Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?Ps. 33, Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott? Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?Luk. 23
Klagovisorna 3:1-39 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag är mannen som fått se lidande under hans vredes ris. Han har lett mig och fört mig i mörker och inte i ljus. Ja, han vände sin hand mot mig gång på gång, dagen lång. Han nötte ut mitt kött och min hud, han krossade mina ben. Han byggde en mur mot mig och omringade mig med bitterhet och möda. På mörka platser lät han mig bo, likt dem som länge varit döda. Han har spärrat in mig så att jag inte kommer ut, han har lagt på mig tunga bojor. Hur jag än klagar och ropar stänger han ute min bön. Han har spärrat mina vägar med huggen sten och gjort mina stigar krokiga. Han var en björn på lur mot mig, ett lejon i försåt. Han förde mig på avvägar och slet mig i stycken, han lät mig ligga övergiven. Han spände sin båge och ställde mig som mål för sin pil. Pilar från sitt koger har han satt i mina njurar. Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk, deras nidvisa hela dagen lång. Han har mättat mig med bitterhet, gett mig malört att dricka. Han har krossat mina tänder mot stenar, han har tryckt ner mig i askan. Du har fördrivit min själ från friden, jag har glömt vad lycka är. Jag sade: ”Det är slut med min livskraft och mitt hopp till HERREN.” Tänk på min nöd och min hemlöshet, malörten och det bittra! Min själ tänker ständigt på det och sjunker ihop inom mig. Detta tar jag till hjärtat, därför har jag hopp: Det är HERRENS nåd att det inte är ute med oss, att det inte är slut med hans barmhärtighet. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet. HERREN är min del, det säger min själ, därför hoppas jag på honom. HERREN är god mot dem som väntar på honom, mot den själ som söker honom. Det är gott att i stillhet hoppas på hjälp från HERREN. Det är gott för en man att bära ett ok i sin ungdom. Må han sitta ensam och tyst när han lägger det på honom. Må han sänka sin mun i stoftet, kanske finns det ännu hopp. Må han vända kinden mot den som slår honom och låta sig mättas av hån. Herren förkastar ju inte för evigt. Om än han bedrövar förbarmar han sig i sin stora nåd, för det är inte av hjärtat han plågar och bedrövar människors barn. När man krossar landets alla fångar under sina fötter, när man nekar en man hans rätt inför den Högstes ansikte, när man gör orätt mot någon i hans sak – skulle Herren inte se det? Vem talar så att det sker, om inte Herren befallt det? Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun? Varför klagar en människa här i livet när hon straffas för sin synd?
Klagovisorna 3:1-39 nuBibeln (NUB)
Jag är mannen som upplevt lidande under hans vredes gissel. Han har drivit mig in i ett mörker där inget ljus finns. Han har vänt sin hand mot mig, om och om igen, dagen lång. Han har slitit sönder mitt kött och min hud och krossat benen i min kropp. Han har byggt en mur omkring mig och omslutit mig med bitterhet och elände. I mörker har han låtit mig bo, liksom de som är döda sedan länge. Han har stängt in mig så att jag inte kan fly, tunga bojor har han satt på mig. Hur jag än klagar och ropar, vänder han sig bort från min bön. Med stenblock har han stängt vägen för mig och gjort mina stigar oländiga. Han lurar på mig som en björn, som ett lejon i ett gömställe. Han har fört mig bort från vägen, slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven. Han har spänt sin båge och riktat den mot mig. Pilar från hans koger har genomborrat mina njurar. Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk, en visa har jag blivit för dem. Han har fyllt mig med bitterhet och gett mig malört att dricka. Han har krossat mina tänder med stenar och trampat ner mig i stoftet. All frid har försvunnit ur mitt liv, och jag har glömt vad lycka är. Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på något från HERREN.” Tanken på mitt elände och min hemlöshet är som malört och gift. Jag blir inte fri från minnena, jag är bedrövad. Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet: HERRENS nåd är det att det inte är slut med oss, hans barmhärtighet upphör aldrig. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet. ”HERREN är min andel,” säger jag till mig själv. Därför vill jag hoppas på honom. HERREN är god mot dem som väntar på honom, mot den som söker honom. Det är gott att i stillhet vänta på räddning från HERREN. Det är nyttigt för en man att bära ok som ung. Må han sitta ensam och i stillhet när det läggs på honom. Må han trycka ansiktet mot marken, kanske finns det ännu hopp. Må han vända kinden mot dem som slår honom och bli överöst med hån. Herren förkastar inte för evigt. Även om han ger plågor, så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd. För han vill inte ge människorna plåga och sorg. Att man krossar under sina fötter alla fångarna i landet, att man vägrar någon hans rätt inför den Högste, att man berövar en människa hennes rätt – skulle inte Herren se det? Vem har kunnat tala och fått det att bli så, om inte Herren befallt det? Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun? Varför ska då någon levande människa klaga över sina synder?