Job 3:1-26
Job 3:1-26 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. Han sade: Må den dag då jag föddes bli utplånad, och den natt som sade: "En pojke är avlad." Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den. Må mörkret och dödsskuggan återkräva den och molnen sänka sig ner över den. Må mörker förskräcka den under dagen. Den natten må gripas av tjockaste mörker. Den må ej fröjdas bland årets dagar eller finna rum inom månadernas krets. Ja, den natten må bli ofruktsam, jubel må ej höras under den. Må de som besvärjer dagar förbanna den, de som förmår mana fram Leviatan. Må dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, må den förgäves vänta efter ljus, må den aldrig få se morgonrodnadens strålar. Ty den stängde ej dörrarna till min moders liv och lät ej olyckan förbli dold för mina ögon. Varför fick jag inte dö vid födelsen, förgås när jag kom ut ur min moders liv? Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick di? Jag hade då legat i ro, jag hade då sovit och vilat tillsammans med kungar och rådsherrar på jorden, som byggde åt sig palatslika gravar, eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver. Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset? Där rasar inte de ogudaktiga längre, där vilar de som uttömt sin kraft. Där har alla fångar fått ro, de hör ej någon slavdrivares röst. Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre. Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar, som längtar efter döden, utan att den kommer, och söker efter den mer än efter någon skatt, som gläds, ja, jublar och fröjdar sig, när de finner sin grav? Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt en man instängd av Gud? Suckan har blivit mitt dagliga bröd, och som vatten strömmar mina klagorop. Ty det som förskräckte mig drabbar mig, vad jag fasade för kommer över mig. Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.
Job 3:1-26 Svenska 1917 (SVEN)
Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag; Job tog till orda och sade: Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.» Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver. Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag. Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets. Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den. Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan. Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se; eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon. Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv? Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di? Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila, vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar, ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver; eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset. Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila; där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst. Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre. Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert, åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt, åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav; varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud? Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop. ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig. Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.
Job 3:1-26 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. Han sade: Låt dagen då jag föddes bli utplånad, och natten som sade: ”En pojke är född.” Låt den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget dagsljus lysa över den. Låt mörker och dödsskugga återkräva den och molnen sänka sig över den. Låt mörker slå den med skräck under dagen. Låt den natten gripas av tjockaste mörker, låt den inte räknas bland årets dagar eller få rum i månadernas krets. Ja, låt den natten bli ofruktsam, låt inget jubel höras under den. Låt dem som besvärjer dagar förbanna den, de som kan mana fram Leviatan. Låt dess stjärnor förmörkas innan dagen gryr, låt den förgäves vänta efter ljus, låt den aldrig få se gryningens strålar, för den stängde inte dörrarna till min moders liv och dolde inte olyckan för mina ögon. Varför fick jag inte dö vid födseln, förgås när jag kom ur min moders liv? Varför fanns knän som tog emot mig, varför bröst där jag fick dia? Då hade jag legat i ro, jag hade sovit och vilat tillsammans med kungar och jordens rådsherrar som byggde sig palatslika gravar, eller med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver. Eller varför blev jag inte nergrävd som ett dödfött foster, som ett barn som aldrig såg ljuset? Där rasar inte de gudlösa längre, där vilar de som uttömt sin kraft. Där har alla fångar fått ro, de hör inte slavdrivarens röst. Små och stora är där lika, och slaven är fri från sin herre. Varför ges ljus åt den olycklige och liv åt plågade själar, som längtar efter döden utan att den kommer och söker den mer än någon skatt, som gläds i jubel och fröjdar sig när de finner sin grav? Varför ges liv åt en man vars väg är dold, åt den som är instängd av Gud? Suckar har blivit mitt dagliga bröd, mina sorgerop strömmar som vatten, för det jag var rädd för har drabbat mig, det jag fasade för kommer över mig. Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila, ångest kommer över mig.
Job 3:1-26 nuBibeln (NUB)
Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes. Han sa: Må den dag då jag föddes bli utplånad, och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!” Må den dagen vändas i mörker! Må Gud i höjden inte bry sig om den, och låt inget ljus lysa över den. Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den och svarta moln skugga den! Må den natten fångas av dunklet, strykas bland årets dagar och aldrig mer träda in i någon månad. Må den natten vara ofruktsam, och låt inget glädjerop höras i den. Må den dagen förbannas av dagens besvärjare, av dem som kan mana fram Leviatan. Må dess morgonstjärnor förmörkas, låt den vänta på ljuset och aldrig få se gryningens första strålar, för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder, för att den inte lät ofärd döljas för min syn. Varför fick jag inte dö när jag föddes, förgås när jag kom ut ur min mors liv? Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig och bröst för att amma mig? Då skulle jag ha legat tyst nu, sovit och varit stilla, tillsammans med kungar och världens rådsherrar, som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner, med furstar som ägde guld, och fyllde sina hus med silver. Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster, som barn som aldrig såg ljuset? Där rasar de onda inte mer, och där får de uttröttade vila. Där har fångarna funnit ro, de hör inte längre slavdrivarens rop. Små och stora är lika där, och slaven blir fri från sin herre. Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga och liv åt dem som är bittra i sitt innersta, åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer, eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt, som gläds och jublar och fröjdar sig när de når graven? Varför ges liv åt någon, vars väg är dold, instängd av Gud? Jag kan inte äta för allt mitt suckande, min klagan strömmar fram som vatten. Det som jag varit rädd för, har hänt mig. Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila, bara bekymmer.
Job 3:1-26 Bibel 2000 (B2000)
Då tog Job till orda och förbannade den dag han blev född. Han sade: Må den dag då jag föddes förintas, den natt då man sade: »Ett gossebarn!« Den dagen må bli till mörker, må Gud i höjden inte fråga efter den och inget ljus skina över den. Må töcken och mörker kräva den åter, molnen sänka sig över den, förmörkelse slå den med skräck. Må den natten slukas av dunklet. Låt den inte räknas bland årets dagar, låt månaderna vägra den plats. Den natten må bli ofruktsam och inte fyllas av glädjerop. Må den förbannas av Havets besvärjare, av dem som kan mana fram Leviatan. Må dess morgonstjärnor aldrig tändas. Förgäves må den vänta på ljuset, aldrig se gryningen slå upp sina ögon, för att den inte stängde moderlivets port, inte dolde plågan för min syn. Varför dog jag inte när jag föddes, genast då jag kom till världen? Varför fanns en famn som tog emot mig och bröst som jag fick dia? Varför blev jag inte som ett nergrävt foster, som barnen som aldrig fick se ljuset? Då skulle jag nu ligga i ro, sova en ostörd sömn i sällskap med kungar och rådsherrar, med dem som byggde upp förödda städer, med furstar som ägde guld och fyllde sina hus med silver. Där rasar inte de onda mer, där får de trötta vila, fångarna har fått ro och hör inte längre fogden ryta. Där är både hög och låg, slaven är fri från sin herre. Varför ges dagens ljus åt den plågade, varför skall de olyckliga leva, de som längtar förgäves efter döden och söker den ivrigare än nergrävda skatter, de som skulle jubla av glädje och prisa sig lyckliga om de fann sin grav? Varför lever den som famlar i mörker, den vars vägar Gud har spärrat? Suckar har blivit mitt dagliga bröd, min klagan är som forsande vatten. Det jag fruktade har drabbat mig, det jag bävade för har nått mig. Jag finner ingen frid, ingen ro, ingen vila, bara vånda och kval.