Hebreerbrevet 12:1-29
Hebreerbrevet 12:1-29 Svenska Folkbibeln (SFB98)
När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden. Ni har glömt den uppmaning ni får som söner: " Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet, när du tuktas av honom. " "Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär. " Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt. Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. Gör stigarna raka för era fötter, så att den fot som haltar inte går ur led utan i stället blir botad. Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren. Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas. Se till att ingen av er är otuktig eller oandlig som Esau. I utbyte mot ett enda mål mat lämnade han ifrån sig sin förstfödslorätt. Ni vet att han avvisades, när han sedan ville ärva välsignelsen. Isak såg nämligen inte någon möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte få välsignelsen. Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på och som står i brand, inte till töcken, mörker och storm, inte till basunljud och till en röst som talade så att de som hörde den bad att få slippa höra mer. Ty de uthärdade inte befallningen: "Även om det är ett djur som rör vid berget, skall det stenas". Så förfärande var synen att Mose sade: "Jag är förskräckt och skälver". Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod. Se till att ni inte avvisar honom som talar. Ty om inte de kunde komma undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur mycket mindre skall då vi kunna det, om vi vänder oss bort från honom som varnar oss från himlen. Den gången kom hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat och sagt: "Än en gång skall jag komma inte bara jorden utan också himlen att skaka". Orden "än en gång" visar att det som skakar skall försvinna, eftersom det är skapat, för att det som inte kan skaka skall bestå. Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss vara tacksamma och tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan. Ty vår Gud är en förtärande eld.
Hebreerbrevet 12:1-29 Svenska Folkbibeln (SFB98)
När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. Ännu har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden. Ni har glömt den uppmaning ni får som söner: " Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet, när du tuktas av honom. " "Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär. " Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt. Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. Gör stigarna raka för era fötter, så att den fot som haltar inte går ur led utan i stället blir botad. Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren. Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot skjuter skott och vållar skada och många smittas. Se till att ingen av er är otuktig eller oandlig som Esau. I utbyte mot ett enda mål mat lämnade han ifrån sig sin förstfödslorätt. Ni vet att han avvisades, när han sedan ville ärva välsignelsen. Isak såg nämligen inte någon möjlighet att ändra sig, fastän Esau under tårar sökte få välsignelsen. Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på och som står i brand, inte till töcken, mörker och storm, inte till basunljud och till en röst som talade så att de som hörde den bad att få slippa höra mer. Ty de uthärdade inte befallningen: "Även om det är ett djur som rör vid berget, skall det stenas". Så förfärande var synen att Mose sade: "Jag är förskräckt och skälver". Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod. Se till att ni inte avvisar honom som talar. Ty om inte de kunde komma undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur mycket mindre skall då vi kunna det, om vi vänder oss bort från honom som varnar oss från himlen. Den gången kom hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat och sagt: "Än en gång skall jag komma inte bara jorden utan också himlen att skaka". Orden "än en gång" visar att det som skakar skall försvinna, eftersom det är skapat, för att det som inte kan skaka skall bestå. Då vi alltså får ett rike som inte kan skaka, låt oss vara tacksamma och tjäna Gud efter hans vilja, med vördnad och fruktan. Ty vår Gud är en förtärande eld.
Hebreerbrevet 12:1-29 Nya Levande Bibeln (BSV)
När vi nu har hört denna långa lista av människor som höll fast vid sin tro på Gud, låt oss då i fantasin se dem stå omkring oss och uppmuntra oss, när vi springer på trons löparbana. Låt oss göra som de gjorde och kasta av oss allt som hindrar oss, all synd som vill gripa tag i oss och få oss att falla. Låt oss springa med uthållighet mot målet, där Jesus står och väntar. Fäst blicken på honom som först fick oss att tro och sedan vill hjälpa oss att nå målet. Jesus såg ju också fram emot den glädje som väntade honom, och därför kunde han uthärda både döden på korset och den skam det innebar att bli avrättad. Och nu sitter han på Guds högra sida och regerar. Ja, tänk på Jesus som själv fick stå ut med så mycket hat och fiendskap från syndiga människor. Då ska ni inte tröttna och ge upp. Ännu har ni ju inte behövt offra ert liv i kampen mot synden, så som han fick göra. Kommer ni inte ihåg de tröstande ord Gud har talat till er som är hans barn? Det står ju i Skriften: "Mitt barn, var tacksam när Herren fostrar dig. Tappa inte modet, när han tillrättavisar dig. Herren fostrar ju alla som han älskar. Han straffar alla dem som han har accepterat som sina barn." Håll ut och lär er av det lidande ni får gå igenom. Det är bara Guds sätt att fostra er. Han behandlar er som sina barn. Vem har någonsin hört om ett barn som aldrig blir tillrättavisat? Ja, om ni inte blir tillrättavisade, som alla andra, då är ni inte Guds äkta barn. Då är ni barn till någon annan. Våra pappor här på jorden tillrättavisade oss, och vi lydde och respekterade dem. Har vi då inte ännu större anledning att acceptera att vår Far i himlen fostrar oss, så att vi får leva för evigt? Våra pappor här på jorden fostrade oss under några korta år, och de gjorde så gott de kunde. Men när Gud fostrar oss är det alltid till vårt bästa, för hans fostran leder till att vi blir lika Gud, han som är helig. All tillrättavisning känns smärtsam och obehaglig just för stunden. Men om man lär sig av tillrättavisningen leder det till att man kan följa Guds vilja och leva i frid både med honom och med människor. Låt därför Gud fylla er som är svaga med ny kraft. Se till att ni lever efter Guds vilja, så att ingen av er vacklar i sin tro och går under, utan blir stark igen. Ja, sträva efter att leva i frid med alla människor, och lev helt för Gud, för bara den som ger sig helt åt Gud ska en dag få se Herren. Ta hand om varandra så att ingen går miste om Guds kärlek och förlåtelse. Låt er inte gripas av bitterhet mot Gud och mot varandra, för det skulle förstöra livet för många. Se till att ingen av er lever i sexuell lössläppthet, och se till att ingen kastar bort det ni har fått från Gud. Var inte som Esau, som sålde sin arvsrätt för ett enda mål mat. Som ni vet, ville han sedan ändå få ut sitt arv, men då var det för sent att ångra sig. Hans pappa vägrade att ge honom arvet, trots att han bönade och bad under tårar. Gud har talat till er, men inte så som han talade till Israels folk. Ni står inte vid ett berg här på jorden, ett berg täckt av eld, svarta moln, mörker och våldsamt oväder. Ni har inte hört trumpetstötar och en röst som talar så att ni inte vill höra mer. Den gången bad ju Israels folk att Gud skulle sluta tala till dem, för de stod inte ut med att höra hans befallning: "Till och med det djur som rör vid berget måste stenas till döds." Ja, synen av Guds helighet var så fruktansvärd att Mose själv sa: "Jag darrar av skräck." Nej, ni har blivit inbjudna att komma till Sions berg, till det nya Jerusalem, staden som finns i himlen hos Gud, han som ger liv. Ni får stå inför tusentals änglar som är samlade till fest. Ni har blivit Guds barn och får ärva allt det goda som Gud har lovat, eftersom era namn är skrivna i himlen. Ni har tagit er tillflykt till Gud, han som en dag ska döma alla människor. Ja, ni är bjudna på fest hos Gud tillsammans med alla de förfäder som följde Guds vilja och nu är skuldfria inför Gud på grund av sin tro. Ni har kommit till Jesus själv, han som blev medlare i ett nytt förbund mellan Gud och människor då han offrade sitt blod på korset. Och hans blod ropar inte på hämnd så som Abels blod gjorde. Nej, det ropar till Gud om förlåtelse. Se därför till att ni inte avvisar Gud när han talar till er. Om Israels barn blev straffade när de vägrade att lyda Gud då han talade till dem här på jorden, hur mycket hårdare ska vi då inte bli straffade om vi avvisar Gud då han talar till oss från himlen. När Gud talade från Sinai berg fick hans röst jorden att skaka, men i Skriften har Gud lovat: "En sista gång ska jag skaka inte bara jorden, utan också himlen." Och detta betyder att allt skapat ska utplånas och försvinna, men att det som är byggt på en evig grund ska bestå. Vi tillhör Guds eget folk och har byggt våra liv på den eviga grund som aldrig ska försvinna. Låt oss därför vara tacksamma och tjäna Gud så som han vill. Vi bävar inför Gud och ger honom äran, för vår Gud är som en förtärande eld, när han straffar dem som inte håller sig till honom.
Hebreerbrevet 12:1-29 Karl XII 1873 (SK73)
Efter vi nu hafve om oss en så stor hop med vittne, låt oss aflägga syndena, som alltid låder vid oss och gör oss tröga, och låt oss med tålamod löpa i den kamp som oss förelagd är; Och se på Jesum, som trona begynt och fullkomnat hafver; hvilken, då han måtte haft glädje, led korset, och aktade intet smäleken; och är sittandes på högra handen på Guds stol. Tänker på honom, som af syndarom sådana gensägelse led emot sig; att I icke tröttens i edor sinne, gifvandes eder utöfver. Ty I hafven icke ännu allt intill blods emotståndit, kämpande emot syndene; Och hafven redo förgätit den tröst, som till eder talar, lika som till sin barn: Min son, förakta icke Herrans aga; och gif dig icke utöfver, då du näpses af honom. Ty hvem Herren älskar, den agar han; men han gisslar hvar och en son, han anammar. Hvar I nu liden agan, så bjuder sig Gud till eder, såsom till barn; ty hvilken är den son, som hans fader icke agar? Ären I utan aga, i hvilkom alle delaktige vordne äro, så ären I oägta, och icke barn. Hafve vi nu köttsliga fäder, som oss aga, och frukte dem; skole vi då icke mycket mer underdånige vara dem andeliga Fadrenom, att vi må lefva? Och de förre hafva agat oss i några få dagar, efter som dem syntes; men denne till det som nyttigt är, att vi må få hans helgelse. All age synes nu icke vara till fröjd, utan till ångest; men sedan vedergäller han en fridsam rättfärdighetenes frukt dem, som deruti öfvade äro; Derföre lyfter upp edra lata händer och trötta knä; Och stiger viss steg med edra fötter; att icke någor haltar såsom en ofärdig, utan heldre helbregda varder. Farer efter frid med allom, och efter helgelse, utan hvilken ingen får se Herran. Och ser till, att ingen försummar Guds nåd; att icke uppväxer någon bitter rot, och gör något hinder, och månge måtte genom henne besmittade varda; Att ingen vare en bolare, eller ohelig, såsom Esau, hvilken för en måltid bortsålde sin förstfödslorätt. Men I veten, att då han ville sedan, med arfsrätt, få välsignelse, vardt han bortdrifven; och var honom då intet rum till någon bot, ändock han med tårar derefter sökte. Ty I ären icke gångne till det berget, der man på taga kunde, och med eld brann, eller till töcknene, och mörkret, och stormen; Och basunsklanget, och till ordarösten; hvilka de vedersakade, som henne hörde, begärande att ordet skulle dem ju icke sagdt varda; Ty de förmåtte icke lida det, som der sades: Om något djur kom vid berget, skulle det stenas, eller skjutas igenom; Och så förskräckelig var den synen, att Moses sade: Jag är förskräckt, och bäfvar; Utan I ären komne till Sions berg, och till lefvandes Guds stad, det himmelska Jerusalem, och till den otaliga Änglaskaran. Och till de förstföddas församling, som i himmelen äro beskrefne; och till Gud, som alla dömer, och till de fullkomliga rättfärdigas andar; Och till Nya Testamentsens Medlare, Jesum, och till stänkelseblodet, som bättre talar än Abels blod. Ser till, att I icke vedersaken honom som med eder talar; ty kunde icke de undfly, som vedersakade honom som talade på jordene; huru mycket mindre vi, om vi vedersake honom som af himmelen talar? Hvilkens röst på den tid gjorde jordena bäfvande? Men nu lofvar han, och säger: Ännu en tid skall jag göra bäfvande, icke allenast jordena, utan ock himmelen. Det han säger: Ännu en tid, det gifver tillkänna de tings förvandling, som bäfva, såsom de der gjord äro; på det de ting blifva skola, som obäfvande äro. Derföre, efter vi få det rike som icke bäfva kan, hafve vi nåd, genom hvilka vi tjene Gudi, till att täckas honom med tuktighet och fruktan; Ty vår Gud är en förtärande eld.
Hebreerbrevet 12:1-29 Svenska 1917 (SVEN)
Alltså, då vi nu hava omkring oss en så stor hop av vittnen, må ock vi lägga av allt som är oss till hinder, och särskilt synden, som så hårt omsnärjer oss, och med uthållighet löpa framåt i den tävlingskamp som är oss förelagd. Och må vi därvid se på Jesus, trons hövding och fullkomnare, på honom, som i stället för att taga den glädje som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet, och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Ja, på honom, som har utstått så mycken gensägelse av syndare, på honom mån I tänka, så att I icke tröttnen och uppgivens i edra själar. Ännu haven I icke stått emot ända till blods, i eder kamp mot synden. Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar med eder, såsom man talar med söner: »Min son, förkasta icke Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom. Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.» Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader? Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så voren I oäkta söner och icke äkta. Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva? De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet. Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet. Alltså: »stärken maktlösa händer och vacklande knän», och »gören räta stigar för edra fötter», så att den fot som haltar icke vrides ur led, utan fastmer bliver botad. Faren efter frid med alla och efter helgelse; ty utan helgelse får ingen se Herren. Och sen till, att ingen går miste om Guds nåd, och att ingen giftig rot skjuter skott och bliver till fördärv, så att menigheten därigenom bliver besmittad; sen till, att ingen är en otuktig människa eller ohelig såsom Esau, han som för en enda maträtt sålde sin förstfödslorätt. I veten ju att han ock sedermera blev avvisad, när han på grund av arvsrätt ville få välsignelsen; han kunde nämligen icke vinna någon ändring, fastän han med tårar sökte därefter. Ty I haven icke kommit till ett berg som man kan taga på, ett som »brann i eld», icke till »töcken och mörker» och storm, icke till »basunljud» och till en »röst» som talade så, att de som hörde den bådo att intet ytterligare skulle talas till dem. Ty de kunde icke härda ut med det påbud som gavs dem: »Också om det är ett djur som kommer vid berget, skall det stenas.» Och så förskräcklig var den syn man såg, att Moses sade: »Jag är förskräckt och bävar.» Nej, I haven kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling av förstfödda söner som äro uppskrivna i himmelen, och till en domare som är allas Gud, och till fullkomnade rättfärdigas andar, och till ett nytt förbunds medlare, Jesus, och till ett stänkelseblod som talar bättre än Abels blod. Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? Hans röst kom då jorden att bäva; men nu har han lovat och sagt: »Ännu en gång skall jag komma icke allenast jorden, utan ock himmelen att bäva.» Dessa ord »ännu en gång» giva till känna att de ting, som kunna bäva, skola, eftersom de äro skapade, bliva förvandlade, för att de ting, som icke kunna bäva, skola bliva beståndande. Därför, då vi nu skola undfå ett rike som icke kan bäva, så låtom oss vara tacksamma. På det sättet tjäna vi Gud, honom till behag, med helig fruktan och räddhåga. Ty »vår Gud är en förtärande eld».
Hebreerbrevet 12:1-29 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
När vi nu har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet. Än har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden. Och ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär. Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Far så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt. Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. Gör stigarna raka för era fötter , så att den haltande foten inte går ur led utan i stället blir frisk. Sök frid med alla och helgelse, för utan helgelse kommer ingen att se Herren. Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen bitter rot får växa upp och skada och smitta många. Se till att ingen är sexuellt omoralisk eller oandlig som Esau, som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. Ni vet att när han sedan ändå ville ärva välsignelsen blev han avvisad. Han fann ingen möjlighet att ändra sig, trots att han sökte välsignelsen under tårar. Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, till flammande eld och töcken, mörker och storm, till basunljud och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. De stod inte ut med det som befalldes: Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas . Så skräckinjagande var synen att Mose sade: Jag är skräckslagen och darrar. Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, till änglar i mångtusental, till en festgemenskap och församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till Gud som är allas domare och till andarna av rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och det renande blodet som talar starkare än Abels blod. Se till att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som varnar oss från himlen? Den gången fick hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat och sagt: Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen . Orden än en gång visar att det som skakas ska försvinna, eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå. När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss då vara tacksamma. På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan, för vår Gud är en förtärande eld.
Hebreerbrevet 12:1-29 nuBibeln (NUB)
När vi nu har en sådan sky av vittnen runt omkring, låt oss kasta av allt som hindrar, all synd som vill gripa tag i oss, och med uthållighet springa mot målet. Låt oss fästa blicken på Jesus, som är upphovet till vår tro och som också fullkomnar den. Han såg fram emot den glädje som väntade honom, uthärdade korset utan att bry sig om dess skam och sitter nu på den högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som själv fick stå ut med så mycket fiendskap från syndiga människor. Då ska ni inte tröttna och ge upp. Ännu har ni ju inte låtit ert blod flöda i kampen mot synden. Ni har glömt den uppmaning som getts er som söner: ”Min son, förakta inte Herrens fostran. Tappa inte modet, när han tillrättavisar dig. Herren fostrar var och en som han älskar, han tuktar varje son som han har kär.” Håll ut i lidandet som ni får gå igenom. Det är för er fostran. Gud behandlar er som sina söner. Var finns den son som inte tuktas av sin far? Om ni inte blir uppfostrade, som alla andra, då är ni inga äkta barn, inga riktiga söner. Våra biologiska fäder uppfostrade oss, och vi respekterade dem. Har vi då inte ännu större anledning att underordna oss andarnas Fader, så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss under några korta år, och de gjorde så gott de kunde. Men han fostrar oss för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. All fostran känns mer smärtsam än glädjande för stunden. Men för den som övas genom den resulterar den till slut i frid och rättfärdighet. Styrk därför era kraftlösa händer och svaga knän. Gör er vandringsstig rak för era fötter, så att ingen behöver få sin vacklande fot ur led, utan blir helad igen. Sträva efter att leva i frid med alla människor och efter helgelse, för utan den får ingen se Herren. Se till att ingen går miste om Guds nåd och att ingen rot av bitterhet får börja växa och vålla skada och förstöra livet för många. Se till att ingen av er lever i sexuell omoral eller gudlöshet, som Esau, som sålde sin arvsrätt för ett enda mål mat. Som ni vet ville han sedan ändå få ut sitt arv, välsignelsen, men blev avvisad, för då var det för sent att ångra sig, trots att han bönade och bad under tårar. Ni har inte kommit till ett berg som man kan röra vid, ett berg täckt av eld, svarta moln, mörker och våldsamt oväder, till trumpetstötar och en röst som talade så att de som hörde bad om att inte behöva höra mer. För de stod inte ut med att höra befallningen: ”Till och med det djur som rör vid berget ska stenas.” Synen var så fruktansvärd att Mose sa: ”Jag darrar av skräck.” Nej, ni har kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, till det himmelska Jerusalem. Ni står inför tusentals änglar, en festförsamling av de förstfödda, vilkas namn är skrivna i himlen. Ni har kommit till Gud, allas domare, och till de rättfärdigas andar som fullkomnats. Ni har kommit till Jesus själv, han som blev medlare i ett nytt förbund, och till det renande blod som talar bättre än Abels. Se därför till att ni inte avvisar honom som talar. Om de inte kunde komma undan, som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur skulle då vi kunna det om vi avvisar honom som varnar oss från himlen? Den gången fick hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat: ”En sista gång ska jag skaka inte bara jorden, utan också himlen.””En sista gång” betyder att allt skapat som vacklar ska försvinna, men det som inte vacklar ska bestå. Vi får ett rike som aldrig ska skaka. Låt oss därför vara tacksamma och tjäna Gud så som han vill, med vördnad och fruktan, för vår Gud är en förtärande eld.
Hebreerbrevet 12:1-29 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Just därför, eftersom vi [nu] är omgivna (har omgärdats) av en så stor sky av vittnen [några exempel gavs i förra kapitlet, se Heb 11] och har lagt av (kastat bort) varje [onödig och hindrande] vikt – även synden som så lätt tynger ner oss [författaren inkluderar sig själv] – borde vi uthålligt [i jämn takt] löpa det lopp som ligger framför oss, samtidigt som vi uteslutande [ända fram] fixerar blicken på trons upphovsman (pionjär) och fullkomnare, Jesus, som för (alt. översättning: som i stället för) [att möta] den glädje som låg framför honom uthärdade ett kors utan att bry sig om dess skam – han som också har satt sig på höger sida om Guds tron: Tänk därför [analyserande och reflekterande] på honom som har uthärdat (stannat kvar uthålligt under) sådan rebelliskhet (motsägelse – gr. antilogia) [fiendskap som opponerar sig och avsiktligt kommer fram till motsatt slutsats] mot (in i) sig själv från (under) syndare, [begrunda detta] så att ni inte tröttnar [skulle slita ut er och blir helt utmattade] och tappar modet (ger upp; blir själsligt utmattade). [Bilden som målas upp är inte ett sprinterlopp utan ett längre distanslopp som kräver uthållighet. Författaren kan också ha ett stafettlopp i åtanke, där vi nu löper vår delsträcka med stafettpinnen som var en brinnande fackla. Åskådarna är de som gått före och redan löpt sina lopp. Dessa har vittnat om vad de hört och sett, ofta med livet som insats och de sitter nu på idrottsarenan, som är fullsatt från nedersta läktaren ända upp till översta balkongerna (som man på den tiden just benämnde ”skyn”). Under den förberedande träningen användes vikter för att öka belastningen, men ingen atlet skulle komma på tanken att tävla med dessa vikter på sig – dessa lade man av sig. Innan deltagarna klev in på stadion klädde de av sig eftersom man tävlade helt naken.] [I följande stycke fortsätter brevskrivaren undervisa med hjälp av termer från sportens värld. För att kunna löpa uthålligt krävs förberedelse och träning. I vers 11 används det grekiska verbet gymnazo för att tränas och i vers 5, 7, 8 och 11 talas det om paideia – fostran. Här görs associationer till antikens gymnasium. Gymnastik härstammar från gymnazo, som i sin tur kommer från ordet för naken (gr. gymnos). Ett gymnasium var antikens institution för kroppslig träning, men även för utbildning och litterär skolning. Brevets mottagare hade fått lida för sin tro.] Än har ni inte gjort motstånd ända till blods [de hade förlöjligats, misshandlats och deras tillgångar hade konfiskerats, se Heb 10:32-34, dock hade de ännu inte lidit martyrdöden] när ni kämpar mot synden, och ni har helt (fullständigt) glömt den uppmaning (uppmuntran) som riktas till er som söner [som kommer till er på samma sätt som en far argumenterar, resonerar och för en dialog – gr. dialegomai – med sina söner/barn]: Min son, förakta inte (ta inte lätt på) Herrens fostran (disciplinering, tuktan), tappa inte heller modet (duka inte under) när han tillrättavisar dig, för den Herren älskar fostrar (disciplinerar, tuktar) han, han pryglar (straffar, agar) ju var (varje) son som han tar emot [välkomnar nära sitt hjärta och har kär]. [Citat från Ords 3:11-12, se även Job 5:17Ps 89:31-33Ps 118:18Ords 15:10Jak 1:2.] När [andra handskrifter: om – i grekiskan skiljer bara en bokstav] ni håller ut [ända fram till slutmålet] under fostran (disciplinering, tuktan) – [tänk på att] Gud behandlar er som söner. För vilken son blir inte fostrad av sin far? Får ni inte fostran (disciplinering, tuktan) – något som alla de andra har fått [sin] del av – då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. Dessutom så hade vi våra jordiska (köttsliga) fäder som uppfostrare, och vi respekterade (vördade) dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? För det var verkligen så att de [våra fäder här på jorden] fostrade oss en kort tid (ordagrant: några korta dagar) så som de ansåg lämpligt (efter det som enligt dem verkade bra). [Mänsklig fostran baseras på ofullständiga bedömningar och tillfälligt temperament. Ibland orättvist, ibland för hårt, andra gånger för släpphänt.] Han [Gud], däremot [som vår himmelske Fader som känner allas hjärtan, se Matt 6:91 Kung 8:391 Sam 16:7], gör det för vårt bästa [på ett kombinerat sätt som ger oss fördelar på alla områden], för att vi ska få del av hans helighet. För stunden (gr. paron) verkar ju ingen fostran (disciplinering, tuktan) vara till glädje utan [snarare] till sorg (bedrövelse, smärta), men efteråt ger den – för dem som har tränats (gr. gymnazo) genom den – [avkastning i form av] rättfärdighetens fridsamma (rofyllda, välgörande) frukt. [Frukt står liksom i Gal 5:22 och Jak 3:18 i singular.] Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän [Jes 35:3]. Gör stigarna raka för era fötter [Ords 4:26], så att det som haltar inte går (skulle gå) ur led, utan istället (ännu hellre) blir (skulle bli) botat (helat). [I många beskrivningar av antikens tävlingar, särskilt i pankration som var en kombination av brottning och boxning – beskrivs hur fötter vrids ur led.] Sträva (sök ivrigt; jaga hängivet) efter frid med alla och [efter] helgelsen – utan den kommer ingen (utan vilken inte någon alls kommer) att se Herren. Se till (gr. episkopeo, jfr 1 Tim 3:1) [vaka över ditt hjärta (Ords 4:23) så] att ingen går miste om Guds nåd, att ingen bitter rot får växa upp och skada och smitta många, att ingen är sexuellt omoralisk [som bryter förtroende och förbund] eller oandlig som Esau [Jakobs bror, se 1 Mos 25:33-34], som sålde sin förstfödslorätt för ett enda mål mat. Ni vet att när han sedan ändå ville ärva välsignelsen blev han avvisad. Han fann ingen möjlighet att ändra sig, trots att han sökte välsignelsen under tårar. [Nu följer en jämförelse mellan det gamla och det nya förbundet. De två bergen Sinai och Sion används i liknelsen. På berget Sinai fick israeliterna lagen under fruktan, se 2 Mos 19:10-20:26. I kontrast finns nu ett himmelskt Jerusalem på berget Sion genom Jesu blod.] Ni har inte kommit till (närmat er) något [ett fysiskt Sinai berg] som man kan röra vid [2 Mos 19:12-13], ett berg täckt av eld [2 Mos 19:18], töcken, mörker, storm (oväder, åska), till basunljud och en röst som talade sådana ord att de som hörde den bad att få slippa höra mer. [Folket fruktade Gud, se 2 Mos 19:16, och bad Mose fungera som medlare, se 2 Mos 20:19.] De stod inte ut med det som befalldes: ”Även om det är ett djur som rör vid berget ska det stenas.” [2 Mos 19:12-13] Så skräckinjagande var synen att Mose sa: Jag är skräckslagen och darrar. [5 Mos 9:19] Nej, ni har i stället (närmat er) kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem [i kontrast till Sinai berg som israeliterna kom till efter uttåget ur Egypten, se vers 18], till myriader (ordagrant ”tiotusentals”, beskriver också ett oräkneligt antal) av änglar samlade till fest (festival, gr. panegyris – ordet användes om de olympiska spelen) [i kontrast till förskräckelsen då Gud visade sig på Sinai], till en samling av alla förstfödda [en förstlingsfrukt, se Jak 1:18] som har sitt namn i himlarna, till Gud som är allas domare, till andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats [troende genom tiderna som har insomnat, och som väntar på att stå upp tillsammans med Jesus och ikläs en förhärligad uppståndelsekropp, se 1 Kor 15:35-54], till Jesus, förmedlaren av ett förnyat förbund [det första förbundets medlare var Mose], och det renande blod som talar starkare än Abels blod. [Det första förbundets blod var det offerblod som Mose vid Sinai stänkte på Israels folk. Förbundet med de återkommande syndoffren kunde aldrig rena från synd på det sätt som Jesu blod gör, se Heb 9:24-25. Abels blod ropar från marken efter hämnd, i kontrast till Jesu blod som ropar efter nåd och förlåtelse för våra synder, se 1 Mos 4:10. Abels offer av ett djur, till skillnad från Kains offer av grödor, är också en första svag skuggbild av Jesu blodsoffer, där Jesu blod talar mycket starkare, se 1 Mos 9:12-14.] [Detta är den femte och sista varningen i detta brev. För de andra se Heb 2:1-43-45:11-6:2010:19-39.] Se till (var ständigt vaksamma så) att ni inte avvisar honom som talar. För om inte de [israeliterna under ökenvandringen] kom undan som avvisade honom när han varnade dem här på jorden, hur ska då vi göra det om vi vänder ryggen åt honom som från himlen varnar oss? Den gången fick hans röst jorden att skaka [när Gud talade med Mose på berget Sinai, se 2 Mos 19:18], men nu har han lovat och sagt: Än en gång ska jag skaka inte bara jorden utan också himlen. [Citatet är från Hag 2:6 och handlar om när Herren ska komma tillbaka och uppfylla sitt hus med sin härlighet. Stycket avslutas i vers 10 med att den kommande härligheten ska bli större än den förra. Gud förbereder nya himlar och en ny jord, se Jes 65:1766:222 Pet 3:13Upp 21:1.] Frasen ”än en gång” visar att det som skakas ska försvinna (förändras, bytas ut), eftersom det är skapat, för att det som inte kan skakas ska bestå. När vi nu får ett rike som inte kan skakas, låt oss ha nåd [Guds favör och kraft]. På så sätt ska vi tjäna och behaga Gud med vördnad och fruktan, för ”vår Gud är en förtärande eld.” [3 Mos 10:2-35 Mos 4:24]
Hebreerbrevet 12:1-29 Bibel 2000 (B2000)
När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet. Ännu har ni inte behövt sätta livet på spel i er kamp mot synden. Och ni har glömt den uppmaning som riktas till er som till söner: Min son, var tacksam för Herrens tuktan och förlora inte modet när han straffar dig. Ty den Herren älskar, den tuktar han, och han agar var son som han har kär. Det är för att fostras ni får lida. Gud behandlar er som söner. Var finns den son som inte tuktas av sin far? Om inte ni blir tuktade, lika väl som alla andra, är ni inga riktiga söner, utan oäkta. Våra jordiska fäder tuktade oss, och vi fogade oss efter dem. Skall vi då inte så mycket mer böja oss för andarnas fader, så att vi får leva? Våra fäder tuktade oss ju för en kort tid och efter eget godtycke, men han gör det för vårt bästa, för att vi skall få del av hans helighet. För stunden tycks väl varje tuktan vara mera till sorg än till glädje, men för dem som har fostrats genom den är frukten till slut frid och rättfärdighet. Styrk därför era matta händer och svaga knän. Gör stigen rak för era fötter, så att det ben som haltar inte går ur led utan i stället blir friskt igen. Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många. Se till att ingen gör sig skyldig till otukt eller gudlöshet som Esau, som för ett enda mål mat sålde sin förstfödslorätt. Ni vet ju att när han efteråt gjorde anspråk på välsignelsen blev han avvisad fast han bad om den under tårar; han fick inget tillfälle att ångra sig. Ni har inte kommit till ett berg som man kan ta på, ett berg i lågor, inte till töcken, mörker och stormvind, till basunstötar och en röst som talade så att de som hörde den bad att slippa höra mer. Ty de uthärdade inte påbudet: Till och med ett djur skall stenas om det rör vid berget. Så förfärande var synen att Mose sade: Jag skälver av skräck. Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels. Se till att ni inte avvisar honom som talar. Ty om inte de kunde komma undan som avvisade honom när han här på jorden tillkännagav sin vilja, hur skall då vi kunna det om vi vänder oss bort från honom när han talar från himlen. Den gången kom hans röst jorden att skaka, men nu har han lovat: En sista gång skall jag skaka inte bara jorden, utan också himlen. Orden en sista gång visar att det som då vacklar är skapat och skall försvinna, för att det som inte vacklar skall bestå. Vi får ett rike som inte kan skakas. Låt oss därför vara tacksamma och tjäna Gud så som han vill, med vördnad och fruktan. Ty vår Gud är en förtärande eld.
