Andra Moseboken 5:1-23
Andra Moseboken 5:1-23 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: "Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!" Men farao svarade: "Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel." Då sade de: "Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss därför få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd." Men kungen i Egypten sade till dem: "Mose och Aron, varför drar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!" Farao sade vidare: "Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni få dem att upphöra med sina dagsverken." Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets tillsyningsmän: "Ni skall inte som hittills ge dem halm till teglet utan låt dem själva gå och skaffa sig halm. Men samma antal tegel som de har gjort förut skall ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata och därför ropar de och säger: Låt oss gå och offra åt vår Gud! Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de får något att göra och inte lyssnar på lögner." Då gick slavdrivarna och tillsyningsmännen ut och sade till folket: "Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. Gå själva och skaffa er halm, där ni kan finna den. Men något avdrag i ert arbete kommer inte att göras." Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda det som halm. Slavdrivarna drev på dem och sade: "Gör ert arbete färdigt, den bestämda kvoten för varje dag, precis som när man gav er halm!" Och israeliternas tillsyningsmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick ta emot hugg och slag och man sade till dem: "Varför har ni inte som tidigare tillverkat det bestämda antalet tegel, varken i går eller i dag?" Då kom israeliternas tillsyningsmän och ropade till farao: "Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man dina tjänare, och ändå säger man åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får ta emot hugg och slag, fast skulden ligger hos ditt eget folk." Men han svarade: "Ni är lata, ja, lata är ni. Det är därför som ni säger: Låt oss gå och offra åt HERREN! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm skall ni inte få, men det bestämda antalet tegel måste ni ändå lämna." Israeliternas tillsyningsmän märkte att det var illa ställt för dem, eftersom man hade sagt att folket inte skulle få något avdrag i det antal tegel de skulle lämna för varje dag. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron, som stod där för att möta dem. Och de sade till dem: "Måtte HERREN se vad ni har gjort och döma er, därför att ni kommit farao och hans tjänare att avsky oss och har satt svärd i deras hand, så att de kan döda oss." Då vände Mose sig på nytt till HERREN och sade: "Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han ju handlat illa mot dem, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk."
Andra Moseboken 5:1-23 Karl XII 1873 (SK73)
Derefter gingo Mose och Aaron in, och sade till Pharao: Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk, att de må hålla mig högtid uti öknene. Pharao svarade: Ho är Herren, hvilkens röst jag höra skall, och släppa Israel? Jag vet intet af Herranom, och vill ej heller släppa Israel. De sade: De Ebreers Gud hafver kallat oss; så låt nu gå oss tre dagsresor in uti öknena, och offra Herranom vårom Gud, att oss icke öfvergå skall pestilentie eller svärd. Då sade Konungen i Egypten till dem: Hvi gören I så, du Mose och Aaron, att detta folket öfvergifver sitt arbete? Går bort till edart arbete. Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredo för mycket i landena; och I viljen ännu låta dem hålla upp af arbetena. Derefter böd Pharao på samma dag fogdomen öfver folket, och deras ämbetsmän, och sade: I skolen icke härefter hemta strå tillhopa, och få folkena till att bränna teglet, såsom tillförene; låter dem sjelfva gå bort och hemta sig strå. Och samma talet på teglet skolen I likväl lägga dem uppå, såsom tillförene, och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de, och säga: Vi vilje gå och offra vårom Gud. Man må väl förtunga dem med arbete, att de något hafva till skaffa, och icke akta lögnaktigt tal. Då gingo fogdarne öfver folket och deras ämbetsmän ut, och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder. Går sjelfve bort och hemter eder strå, hvar I det finna kunnen; men af edart arbete skall intet afslås. Då förströdde sig folket kringom hela Egypti land, till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade. Och fogdarne drefvo dem, och sade: Fyller upp edart dagsarbete, lika såsom I haden strå. Och de ämbetsmän af Israels barn, hvilka Pharaos fogdar öfver dem satt hade, vordo slagne, och vardt sagdt till dem: Hvi hafven I icke hvarken i dag eller i går fullkomnat edart förelagda dagsarbete, såsom tillförene? Då gingo de ämbetsmän af Israels barn in, och ropade till Pharao: Hvi far du så med dina tjenare? Dinom tjenarom gifves intet strå, och skola dock göra det tegel, som oss förelagdt är; och si, dine tjenare varda slagne, och syndas uppå ditt folk. Pharao sade: I ären fåfänge, fåfänge ären I; derföre sägen I: Vi viljom gå och offra Herranom. Så går nu bort, och görer edor dagsarbete. Strå skall eder intet gifvas; men talet på teglet måsten I leverera ifrån eder. Då sågo ämbetsmännerne af Israels barn, att det vardt intet bättre, efter sagdt vardt: I skolen intet förminska af dagsarbetena på teglet. Och då Mose och Aaron gingo ifrå Pharao, stodo de i vägenom före dem; Och sade till dem: Herren se uppå eder, och döme det, att I hafven gjort vår lukt illa luktandes för Pharao och hans tjenarom, och fått dem svärdet i händerna till att dräpa oss. Mose kom igen till Herran, och sade: Herre, hvi gör du så illa emot detta folket? Hvi hafver du sändt mig? Ty ifrå den tiden jag ingick till att tala med Pharao i ditt Namn, hafver han ännu hårdare plågat folket; och du hafver icke frälst ditt folk.
Andra Moseboken 5:1-23 Svenska 1917 (SVEN)
Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla högtid åt mig i öknen.» Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill ej heller släppa Israel.» Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.» Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra dagsverken. Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras dagsverken!» Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen över folket och sade: »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm. Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.' Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.» Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder halm. Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men i edert arbete skall intet avdrag göras.» Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att bruka det såsom halm. Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.» Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem: »Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?» Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och sade: »Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.» Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I: 'Låt oss gå och offra åt HERREN.' Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.» Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag. Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som stodo där för att möta dem; och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder, eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss. Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig? Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda räddat ditt folk.
Andra Moseboken 5:1-23 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: ”Så säger HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kan hålla högtid åt mig i öknen!” Men farao svarade: ”Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, och jag tänker inte släppa Israel.” Då sade de: ”Hebreernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN vår Gud, så att han inte kommer över oss med pest eller svärd.” Men kungen av Egypten sade till dem: ”Mose och Aron, varför lockar ni bort folket från deras arbete? Gå till era dagsverken!” Och farao fortsatte: ”Folket är redan nu många i landet. Ändå vill ni att de ska sluta med sina dagsverken!” Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets förmän: ”Ni ska inte ge dem halm till teglet som förut. Låt dem gå och skaffa halm själva. Men samma mängd tegel som de gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata, därför ropar de: Låt oss gå och offra åt vår Gud! Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de har något att göra och inte lyssnar på lögner.” Då gick slavdrivarna och förmännen ut och sade till folket: ”Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. Gå själva och skaffa halm där ni hittar det. Men det blir inget avdrag i ert arbete.” Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda som halm. Slavdrivarna drev på dem och sade: ”Gör färdigt ert arbete, full kvot för varje dag, precis som när ni fick halm!” Och israeliternas förmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick hugg och slag och man sade till dem: ”Varför har ni inte tillverkat full mängd tegel som förut, varken i går eller i dag?” Då kom israeliternas förmän och ropade till farao: ”Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm får dina tjänare, och ändå säger de åt oss att skaffa fram tegel. Se, dina tjänare får hugg och slag trots att skulden ligger hos ditt eget folk.” Men han svarade: ”Lata är ni, lata! Det är därför ni säger: Låt oss gå och offra åt HERREN! Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men full mängd tegel ska ni ändå lämna.” Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man hade sagt att de inte skulle få något avdrag i den dagliga tegelkvoten. När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron som stod där för att möta dem, och de sade till dem: ”Må HERREN se vad ni har gjort och döma er! Ni har fått farao och hans tjänare att avsky oss och satt svärd i deras hand så att de kan döda oss.” Då vände Mose sig på nytt till HERREN och sade: ”Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han gjort dem illa, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk.”
Andra Moseboken 5:1-23 nuBibeln (NUB)
Sedan gick Mose och Aron för att träffa farao. ”Så säger HERREN, Israels Gud: ’Släpp mitt folk, så att de kan bege sig ut i öknen för att fira min högtid.’ ” Då svarade farao: ”Vem är då HERREN, eftersom jag skulle rätta mig efter honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN och tänker inte släppa Israel.” De svarade: ”Hebréernas Gud har uppenbarat sig för oss. Låt oss få vandra iväg tre dagsresor ut i öknen och offra till HERREN, vår Gud. Annars kommer han att slå oss med pest eller svärd.” Men kungen av Egypten sa till dem: ”Vad tror ni att ni är för ena som kan komma och dra bort folket från deras arbete? Gå nu tillbaka och sköt era arbeten!” Vidare sa farao: ”Se, folket är redan nu talrikt i landet, och ändå vill ni att de ska slippa arbeta!” Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: ”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!” Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm. Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem. Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.” Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till HERREN. Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.” Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, sa de: ”HERREN ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!” Mose vände sig på nytt till HERREN och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!”
Andra Moseboken 5:1-23 Svenska Kärnbibeln (SKB)
En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sa: ”Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära.” Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: ”Vem är Herren (Jahveh). Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren, och jag tänker inte släppa Israel.” De svarade: ”Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd.” Kungen i Egypten svarade dem: ”Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!” Farao sa [till dem eller tänkte för sig själv]: ”Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!” Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]: ”Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva. Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: ’Låt oss gå och offra till vår Gud.’ Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!” Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sa till folket: ”Så säger farao: ’Jag ger er inte någon halm. Gå ut och hämta den bäst ni kan. Det blir inget avdrag på kvoten [Ni ska producera lika mycket tegel som förut].’ ” Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm. Slavdrivarna pressade dem hårt och sa: ”Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm.” De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sa: ”Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?” Då kom Israels förmän till farao och ropade: ”Varför behandlar du dina tjänare så här? Man ger ingen halm åt dina tjänare, ändå säger man: ’Gör tegel!’ Dina tjänare blir nu slagna, trots att skulden ligger hos ditt eget folk.” Han svarade: ”Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni ’Låt oss gå och offra till Herren (Jahveh).’ Ut med er, tillbaka till ert arbete! Ni ska inte få någon halm, men ni måste producera samma kvot tegel.” De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare. När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem. De sa: ”Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant: ’en avskyvärd stank’). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss.” [Nu har de en ursäkt att dräpa oss.] Då vände sig Mose på nytt till Herren (Jahveh) och sa: ”Herre (Adonaj, fokus på Guds storhet och makt), varför har du låtit så mycket elände komma över detta folk? Varför har du sänt mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har hans ondska mot detta folk bara ökat, och du har inte gjort något för att rädda ditt folk.”
Andra Moseboken 5:1-23 Bibel 2000 (B2000)
Därefter gick Mose och Aron till farao och sade: »Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära.« Farao svarade: »Vem är Herren? Skulle jag släppa Israel därför att han befaller det? Jag känner inte Herren, och Israel tänker jag inte släppa.« De svarade: »Hebreernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsmarscher ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd.« Men kungen av Egypten sade till dem: »Mose och Aron, varför vill ni hålla folket borta från arbetet? Tillbaka till era dagsverken!« Och han fortsatte: »De är redan fler än landets egen befolkning, och ni vill att de skall slippa arbeta!« Samma dag gav farao order till fogdarna och förmännen att inte längre dela ut halm till israeliterna när de skulle slå tegel. »De får själva skaffa halm«, sade han, »men ni skall kräva samma mängd tegel av dem som förut, utan någon minskning. De är lata, det är därför som de väsnas om att gå och offra till sin gud. Man måste hålla dem i hårt arbete, så att de är sysselsatta och inte får tid till några dumheter.« Fogdarna och förmännen gick ut till folket och sade: »Farao har bestämt att ni inte längre skall få någon halm. Halmen får ni skaffa bäst ni kan, men någon minskning av ert beting blir det inte.« Då spred sig folket över hela Egypten för att samla strå att ha som halm. Men fogdarna skyndade på dem och krävde att de skulle klara samma dagsverken som när de fick sin halm. Och de israelitiska förmännen, som faraos fogdar hade satt över dem, blev pryglade. »Varför har ni inte tillverkat lika mycket tegel som förut, varken i går eller i dag?« sade man. Då gick förmännen och klagade inför farao: »Varför gör du så mot dina tjänare? Ingen halm ger man oss, men vi får ändå order att göra tegel. Nu får vi ta emot hugg och slag, och skulden är din.« Men han svarade: »Lata, det är vad ni är! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. Gå nu och arbeta! Någon halm får ni inte, men ni måste leverera lika mycket tegel.« Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man krävde att den dagliga mängden tegel inte skulle minska. När de kom ut från farao mötte de Mose och Aron, som stod och väntade på dem. Då sade de till dem: »Må Herren se vad ni gör och straffa er! Det är ert fel att farao och hans hovmän inte tål oss längre. Ni har satt vapen i händerna på dem, så att de kan döda oss.« Mose vände sig på nytt till Herren och sade: »Herre, varför handlar du så illa mot detta folk? Varför skickade du mig? Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han misshandlat dem. Du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk!«