Predikaren 2:1-26
Predikaren 2:1-26 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Jag sade i mitt hjärta: "Nåväl, jag vill låta dig pröva glädjen. Gör dig nu goda dagar." Men se, också detta var förgängligt. Jag sade om skrattet: "Det är dårskap", och om glädjen: "Vad tjänar den till?" Jag tänkte att jag skulle stärka min kropp med vin, medan jag gav akt på vishet, och hålla mig till dårskap, till dess att jag såg vad som var bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever. Jag uträttade stora ting: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. Jag anlade vattendammar åt mig för att med dem vattna den skog av träd som växte upp. Jag köpte slavar och slavinnor och hade tjänare som fötts i mitt hus. Jag ägde mer boskap, nötkreatur och får än någon före mig i Jerusalem. Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor. Jag blev stor, ja, större än alla som före mig varit i Jerusalem. Min vishet förblev också hos mig. Allt som mina ögon begärde gav jag dem och jag unnade mig all glädje. Ty mitt hjärta hade glädje av all min möda, och detta var lönen för all min möda. Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag hade lagt ner, se, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns ingenting att vinna under solen. Sedan vände jag mig för att se på visheten och oförnuftet och dårskapen. Ty vad kan den människa göra som kommer efter kungen? Bara det som man redan förut har gjort. Jag insåg då att visheten har samma företräde framför dårskapen som ljuset framför mörkret: Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda. Då sade jag i mitt hjärta: Som det går dåren, så skall det gå mig. Vilken nytta har jag då haft av all min vishet? Jag sade i mitt hjärta: Också detta är förgängligt. Ty varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar skall båda vara glömda. Hur dör den vise? Som dåren! Jag hatade livet, ty ont tycktes mig det verk som görs under solen. Allt är ju förgängligt och ett jagande efter vind. Jag hatade all min möda under solen. Åt den som kommer efter mig måste jag ju lämna vad jag gjort. Och vem vet om han är en vis man eller en dåre. Ändå skall han få råda över allt det som jag med möda och vishet förvärvat under solen. Också detta är förgänglighet. Jag började förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. Ty om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte haft någon möda med den. Också detta är förgängligt och ett stort elände. Vad har då människan för all sin möda och sitt hjärtas önskan och allt sitt slit under solen? Ty alla hennes dagar är fyllda av plågor och bekymmer. Inte ens natten ger hennes hjärta ro. Också detta är fåfänglighet. Det finns inget bättre för en människa än att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag förstod att också detta kommer från Guds hand. Ty vem kan äta och vem kan njuta oberoende av honom? Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög för att det skall ges åt den som är god i Guds ögon. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Predikaren 2:1-26 Svenska 1917 (SVEN)
Jag sade i mitt hjärta: »Välan, jag vill pröva huru glädje kommer dig, gör dig nu goda dagar.» Men se, också detta var fåfänglighet. Jag måste säga om löjet: »Det är dårskap», och om glädjen: »Vad gagnar den till?» I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med vin -- allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet -- och huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen, de dagar de leva. Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem alla slags fruktträd. Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av träd, som växte upp. Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem. Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och vad som är människors lust: en hustru, ja, många. Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min vishet. Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje nekade jag mitt hjärta. Ty mitt hjärta fann glädje i all min möda, och detta var min behållna del av all min möda. Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning. När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft och dårskap -- ty vad kunna de människor göra, som komma efter konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort? -- då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför dårskapen, som ljuset har framför mörkret: Den vise har ögon i sitt huvud, men dåren vandrar i mörker. Dock märkte jag att det går den ene som den andre. Då sade jag i mitt hjärta: »Såsom det går dåren, så skall det ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?» Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet. Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara förgätet. Och måste icke den vise dö såväl som dåren? Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna vad jag har gjort. Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet. Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den möda som jag hade gjort mig under solen. Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan som icke har haft någon möda därmed. Också detta är fåfänglighet och ett stort elände. Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör sig under solen? Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon ro. Också detta är fåfänglighet. Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt: »Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?» Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt och glädje; men åt syndaren giver han besväret att samla in och lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes Gud. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.
Predikaren 2:1-26 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag sade i mitt hjärta: Kom, jag låter dig pröva glädjen. Njut av det goda! Men också det var förgängligt. Jag sade om skrattet: ”Det är dårskap”, och om glädjen: ”Vad tjänar den till?” Jag tänkte i mitt hjärta att jag skulle liva upp min kropp med vin, medan hjärtat fick leda mig med vishet, och få grepp om dårskapen tills jag såg vad som är bäst för människors barn att göra under himlen de dagar de lever. Jag tog mig an stora projekt: Jag byggde hus åt mig, jag planterade vingårdar åt mig. Jag anlade trädgårdar och parker åt mig och planterade där alla slags fruktträd. Jag gjorde vattendammar åt mig för att vattna en växande skog av träd. Jag köpte slavar och slavinnor och fick tjänare som fötts i mitt hus. Dessutom hade jag mer boskap av oxar och får än någon före mig i Jerusalem. Jag samlade också silver och guld och skatter från kungar och länder. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är mannens lust: en kvinna, ja, kvinnor. Jag blev stor och överträffade alla som varit i Jerusalem före mig. Samtidigt behöll jag min vishet. Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda. Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. Det finns inget att vinna under solen. Sedan vände jag mig för att betrakta vishet och dumhet och dårskap – för vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som redan är gjort! Då insåg jag att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. Den vise har ögon i sitt huvud, medan dåren vandrar i mörker. Men jag märkte att samma öde drabbar dem båda. Då sade jag i mitt hjärta: Det som drabbar dåren ska drabba mig också. Vad har jag då för nytta av all min vishet? Och jag sade i mitt hjärta: Också det är förgängligt. För varken den vise eller dåren minns man för evigt. I kommande dagar är båda snart glömda. Och hur dör den vise? Som dåren! Då hatade jag livet, för det som görs under solen var en plåga för mig. Allt är förgängligt och ett jagande efter vind. Jag hatade all min möda som jag haft under solen, för jag måste ju lämna det till den som kommer efter mig. Och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Ändå ska han få råda över allt som jag med möda och vishet har samlat under solen. Också det är förgängligt. Då blev jag förtvivlad i mitt hjärta över all den möda som jag gjort mig under solen. För om en människa har arbetat med vishet och kunskap och skicklighet, så måste hon ändå lämna sin del åt någon annan som inte lagt ner någon möda på det. Också det är förgängligt och ett stort elände. Vad får då människan för all sin möda och sitt hjärtas strävan som hon har under solen? Alla hennes dagar är ju ett lidande, hennes arbete är bara bekymmer. Inte ens om natten får hennes hjärta ro. Också det är förgängligt. Det finns inget bättre för människan än att få äta och dricka och se det goda i sin möda. Jag förstod att också det kommer från Guds hand. För vem kan äta och vem kan njuta utom genom honom? Åt den människa som är god i hans ögon ger han vishet och kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han besväret att samla och lägga på hög för att det ska ges åt den som är god i Guds ögon. Också det är förgängligt och ett jagande efter vind.
Predikaren 2:1-26 nuBibeln (NUB)
Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. ”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar. Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor. Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod. Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem. Jag unnade mig all glädje, för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete, och detta var lönen för all min möda. Jag såg på allt det som jag hade gjort, all den möda jag lagt ner, och alltsammans var bara meningslöst, ett jagande efter vind, till ingen nytta under solen. Sedan reflekterade jag över vishet, dumhet och dårskap. Vad kan den göra som kommer efter kungen? Ingenting mer än det som redan gjorts tidigare. Jag såg att visheten är förmer än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. Den vise har förmåga att se, medan dåren vandrar i mörkret. Men jag insåg att samma öde drabbar dem båda. Jag sa för mig själv: ”Jag går samma öde till mötes som dåren. Vad har jag då för nytta av all min vishet?” Vidare sa jag för mig själv: ”Även detta är meningslöst.” Varken den vise eller dåren kommer att bli ihågkomna för evigt, snart är båda bortglömda. Både den vise och dåren dör. Jag hatade livet, eftersom allt arbete som görs under solen ter sig ont för mig. Allt är meningslöst och ett jagande efter vind. Jag hatade allt jag bemödat mig med under solen, för jag måste ändå lämna det åt någon annan som kommer efter mig. Och vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå kommer han att råda över allt det som jag med klokhet och möda åstadkommit under solen. Även detta är meningslöst. Jag blev förtvivlad över allt jag bemödat mig med under solen. När en människa har arbetat med vishet, kunskap och skicklighet, måste hon lämna sin del åt någon som inte har arbetat för den. Även detta är meningslöst och mycket illa. Vad får då människan ut av all sin möda och innerliga strävan och sitt slit under solen? Med smärta och sorg utför hon sitt arbete. Inte ens om natten får hon ro i sinnet. Även detta är meningslöst. Ingenting bättre återstår för en människa än att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Gud, för vem kan äta eller vara glad utan honom? För den som är god inför honom ger han visdom, kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han i uppdrag att samla välstånd och lägga på hög för att detta senare ska ges åt den som är god inför Gud. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
Predikaren 2:1-26 Bibel 2000 (B2000)
Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet. Det är dåraktigt, sade jag om skrattet, och om glädjen: Vad tjänar den till? Jag beslöt mig för att njuta av vin men ändå låta visheten råda i mitt hjärta. Jag ville ägna mig åt dårskap för att se vad som är bäst för människor att göra under himlen, de dagar livet varar. Jag grep mig an med stora företag: jag byggde hus åt mig och planterade vingårdar. Jag anlade trädgårdar och parker med fruktträd av alla slag. Jag byggde dammar för att bevattna en skog av grönskande träd. Jag skaffade mig slavar och slavinnor, och nya slavar föddes i mitt hus. Mina hjordar av oxar och får blev större än vad någon haft före mig i Jerusalem. Jag hopade silver och guld, rika skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor och det som är männens lust: kvinnor och åter kvinnor. Så överträffade jag alla som varit före mig i Jerusalem. Och min visdom svek mig inte. Allt vad mina ögon begärde lät jag dem få, ingen glädje nekade jag mig. I allt mitt arbete fann jag glädje, den lönen fick jag för min möda. Men så vände jag blicken mot allt jag hade utfört, mot all den möda jag haft. Och allt var tomhet, ett jagande efter vind. Det fanns ingen vinst under solen. Så vände jag blicken mot visheten, dumheten och dårskapen. — Vad kan den göra som kommer efter kungen? Bara det som man förut gjort! — Jag såg att visheten är bättre än dårskapen, liksom ljuset är bättre än mörkret. Den vise har ögon att se med, dåren vandrar i mörker. Men jag vet att samma öde drabbar dem båda. Jag tänkte: Dårens öde drabbar också mig. Vad har då all min vishet tjänat till? Och jag sade mig: Även detta är tomhet. Ty minnet av den vise lever inte evigt, inte längre än minnet av dåren. Inom kort är båda glömda. Och den vise dör liksom dåren. Då hatade jag livet, ty det som sker under solen var mig en plåga. Allt är tomhet, ett jagande efter vind. Jag hatade också allt som jag med möda förvärvat under solen: det måste jag lämna till den som kommer efter mig. Vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå skall han råda över allt vad jag med möda och klokhet har förvärvat under solen. Även detta är tomhet. Då greps jag av förtvivlan över all min möda under solen. Ty också den som har strävat med klokhet, insikt och framgång måste lämna vad han äger åt en som inte lagt ner någon möda på det. Även detta är tomhet och ett stort elände. Vad får då människan ut av all sin möda, av all sin mödosamma strävan under solen? Var dag är en smärta, var syssla en plåga. Inte ens om natten finner hjärtat ro. Även detta är tomhet. Det finns för människan ingenting gott utom att äta och dricka och finna glädje mitt i all sin möda. Jag har insett att detta är en Guds gåva. Ty vem äter och vem gläder sig Gud förutan? Han ger vishet, kunskap och glädje åt den som behagar honom, men syndaren ger han arbetet med att samla och lägga på hög — och sedan lämnar han alltsammans åt den som behagar honom. Även detta är tomhet, ett jagande efter vind.