Första Samuelsboken 14:24-52
Första Samuelsboken 14:24-52 Bibel 2000 (B2000)
och israeliterna var hårt ansatta. Då band Saul folket med denna ed: »Förbannad den som äter före kvällen, innan jag har tagit hämnd på mina fiender.« Och ingen smakade något. [---] Ute på fälten fanns det honung, men när folket kom fram till bikakorna var det inte någon som vågade ta för sig, fastän det dröp av honung överallt. Så rädda var de för Sauls förbannelse. Men Jonatan hade inte hört att hans far hotade folket med förbannelse. Han sträckte fram sin stav och doppade spetsen i honungen och tog för sig av den, och hans ögon fick ny glans. Då sade en man i hären: »Din far har svurit en ed och förbannat var och en som äter något under dagen, och därför är alla utmattade.« — »Min far drar olycka över landet«, svarade Jonatan. »Se vilken glans mina ögon fick när jag smakade lite av honungen. Tänk då om folket i dag hade fått äta av det byte de tagit från fienden! Som det nu är har vi inte kunnat fullfölja segern över filisteerna.« Efter att den dagen ha fördrivit filisteerna från Mikmas ända till Ajalon var israeliterna svårt medtagna. De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade direkt på marken och åt köttet med blodet i. Saul underrättades om detta: »Folket syndar mot Herren och äter kött med blodet i.« Då sade han: »Ni har handlat orätt. Vältra nu fram en stor sten till mig och gå sedan runt bland folket och säg till att var och en leder hit sin oxe och sitt får. Här skall ni slakta och äta dem och inte synda mot Herren genom att äta kött med blodet i.« När det blev natt kom alla dit med de djur som de hade fått tag i och slaktade dem där. Så byggde Saul ett altare åt Herren; detta var det första altare han byggde. Därefter tog Saul till orda: »Låt oss fortsätta att förfölja och plundra filisteerna i natt, ända tills det ljusnar. Vi skall inte låta en enda av dem slippa undan.« Folket sade: »Gör vad du finner bäst.« Då sade prästen: »Låt oss först träda fram inför Gud.« Och Saul frågade Gud: »Skall jag förfölja filisteerna? Lämnar du dem i Israels hand?« Men han fick inget svar den dagen. Saul lät då församla folkets hövdingar och sade till dem: »Undersök noga vad det är för en synd som har begåtts i dag. Så sant Herren lever, han som ger seger åt Israel: den skyldige skall straffas med döden, om det så är min son Jonatan.« Men ingen sade något. Då sade Saul till israeliterna: »Ni skall stå på ena sidan, jag och min son Jonatan på den andra!« — »Gör vad du finner bäst«, sade de. Därefter sade Saul till Herren, Israels Gud: »Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim komma upp.« Då föll lotten på Jonatan och Saul, medan folket gick fritt. Saul sade: »Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.« Och lotten föll på Jonatan. »Tala om vad du har gjort«, sade Saul, och Jonatan svarade: »Jag smakade en droppe honung från spetsen av min stav. Jag är beredd att dö.« Saul svarade: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om jag bryter min ed: Jonatan, du måste dö!« Men folket ropade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har vunnit denna stora seger åt Israel! Aldrig! Så sant Herren lever, inte ett hår skall krökas på hans huvud! Han har haft Gud med sig i det som han har gjort i dag.« Så friköpte folket Jonatan, och han slapp att dö. Saul drog sig tillbaka utan att förfölja filisteerna, och dessa återvände till sitt eget område. Sedan Saul hade kommit till makten i Israel förde han krig mot sina fiender i alla väderstreck, mot Moab, Ammon och Edom, mot kungen av Sova och mot filisteerna, och vart han vände sig hade han framgång. En stor bedrift utförde han då han slog amalekiterna och räddade Israel från deras plundringståg. Sauls söner hette Jonatan, Jishjo och Malki-Shua. Den äldsta av hans båda döttrar hette Merav och den yngsta Mikal. Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Befälhavaren för hans krigsmakt hette Avner och var son till hans farbror Ner. Kish, Sauls far, och Ner, Avners far, var båda söner till Aviel. Så länge Saul levde pågick häftiga strider med filisteerna, och varje tapper och krigsduglig man som han träffade på tog han i sin tjänst.
Första Samuelsboken 14:24-52 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med följande ed: "Förbannad vare den man som äter något innan kvällen kommer och jag har tagit hämnd på mina fiender." Ingen bland folket smakade då någon mat. Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. Men när folket hade kommit in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade ingen föra handen till munnen, ty folket kände fruktan för eden. Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden. Han räckte därför ut staven som han hade i handen och doppade änden på den i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon. Men en man bland folket sade till honom: "Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den man som i dag äter något. Därför är folket utmattat." Jonatan svarade: "Min far har dragit olycka över landet. Se bara så klara mina ögon har blivit av att jag smakade något lite av honungen. Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de funnit hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!" Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmash till Ajalon. Folket var mycket uttröttat. Man kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. Man berättade detta för Saul och sade: "Se, folket syndar mot HERREN genom att äta kött med blodet i." Då sade han: "Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!" Sedan sade Saul: "Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en skall föra hit till mig sin oxe och sitt får och slakta dem här och äta. Synda inte mot HERREN genom att äta köttet med blodet i!" Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. Och Saul byggde ett altare åt HERREN. Detta var det första altare som han byggde åt HERREN. Saul sade: "Låt oss i natt dra ner och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon, och låt oss inte lämna en enda av dem kvar." De svarade: "Gör det du anser vara rätt." Men prästen sade: "Låt oss träda fram hit till Gud." Då frågade Saul Gud: "Skall jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du då ge dem i Israels hand?" Men han gav honom inte något svar den dagen. Då sade Saul: "Kom fram hit, ni som är ledare för folket, för att vi skall få veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. Ty så sant HERREN lever, han som har räddat Israel: Om den också har begåtts av min son Jonatan, måste han dö." Men ingen bland folket svarade honom. Då sade han till hela Israel: "Ställ er på ena sidan, så skall jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan." Folket svarade Saul: "Gör det du anser vara rätt." Saul sade till HERREN, Israels Gud: "Låt sanningen komma fram." Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. Saul sade: "Kasta lott mellan mig och min son Jonatan." Och Jonatan träffades av lotten. Saul sade till Jonatan: "Tala om för mig vad du har gjort." Då talade Jonatan om det för honom: "Med änden av staven som jag hade i handen tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Skall jag nu dö?" Saul svarade: "Må Gud straffa mig både nu och senare: Du måste dö, Jonatan." Men folket sade till Saul: "Skulle Jonatan dö, han som har skaffat Israel denna stora seger? Det får inte ske! Så sant HERREN lever, inte ett hår från hans huvud skall falla till jorden, för med Guds hjälp har han i dag utfört detta." Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö. Saul drog hem utan att vidare förfölja filisteerna, och filisteerna begav sig hem till sitt. När Saul hade tagit över kungamakten i Israel, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare. Sauls söner var Jonatan, Jisvi och Malki-Sua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. Kish, Sauls far, och Ner, Abners far, var nämligen söner till Abiel. Kriget mot filisteerna pågick häftigt så länge Saul levde. Och när Saul såg någon stark och krigsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
Första Samuelsboken 14:24-52 Svenska 1917 (SVEN)
När nu Israels män på den dagen voro hårt ansträngda, band Saul folket med följande ed: »Förbannad vare den man som förtär någon föda före aftonen, och innan jag har tagit hämnd på mina fiender.» Så smakade då ingen av folket någon föda. Och när de allasammans kommo in i skogsbygden, låg honung på marken. Men när folket hade kommit in i skogsbygden och fått se den utflutna honungen, vågade dock ingen föra handen upp till munnen, ty folket fruktade för eden. Jonatan däremot hade icke hört, när hans fader band folket med eden; därför räckte han ut staven som han hade i sin hand och doppade dess ända i honungskakan, och förde så handen till munnen; då kunde hans ögon åter se klart. Men en man bland folket tog till orda och sade: »Din fader har bundit folket med en dyr ed och sagt: 'Förbannad vare den man som dag förtär någon föda.'» Och folket var uttröttat. Jonatan svarade: »Min fader har därmed dragit olycka över landet. Sen huru klara mina ögon hava blivit, därför att jag smakade något litet av honungen här. Huru mycket mer, om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet som de hade tagit från sina fiender -- huru mycket större skulle icke då filistéernas nederlag hava blivit!» Emellertid slogo de filistéerna på den dagen och förföljde dem från Mikmas till Ajalon. Och folket var mycket uttröttat. Därför kastade sig folket över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken; och folket åt sedan köttet med blodet i. När man berättade detta för Saul och sade: »Se, folket syndar mot HERREN genom att äta kött med blodet i», utropade han: »I haven handlat brottsligt. Vältren nu fram till mig en stor sten.»1 Mos. 9,4. 3 Mos. 3,17. 7,26 f. 17 10 f. 13 f. 19,5 Mos. 12,16,23 f. 15, Och Saul sade vidare: »Gån ut bland folket och sägen till dem 'Var och en före fram till mig sin oxe och sitt får, och slakten dem här och äten; synden icke mot HERREN genom att äta köttet med blodet i.'» Då förde allt folket, var och en med egen hand, om natten fram sina oxar och slaktade dem där. Och Saul byggde ett altare åt HERREN; detta var det första altare som han byggde åt HERREN. Och Saul sade: »Låt oss i natt draga ned och förfölja filistéerna och anställa plundring bland dem, ända till dess det bliver dager i morgon, och låt oss laga så, att ingen av dem bliver kvar.» De svarade: »Gör allt vad dig täckes.» Men prästen sade: »Låt oss träda fram hit till Gud.» Då frågade Saul Gud: »Skall jag draga ned och förfölja filistéerna? Vill du då giva dem i Israels hand?» Men han gav honom intet svar den dagen.1 Sam. 28, Då sade Saul: »Kommen hitfram, alla I folkets förnämsta män, för att I mån få veta och se vari den synd består, som i dag har blivit begången. Ty så sant HERREN lever, han som har givit Israel seger: om den ock vore begången av min son Jonatan, skall han döden dö.» Men ingen bland allt folket svarade honom. Då sade han till hela Israel: »Ställen I eder på ena sidan, så vill jag med min son Jonatan ställa mig på andra sidan.» Folket svarade Saul: »Gör vad dig täckes.» Och Saul sade till HERREN, »Israels Gud: »Låt sanningen komma i dagen.» Då träffades Jonatan och Saul av lotten, och folket gick fritt.Jos. 7, Saul sade: »Kasten lott mellan mig och min son Jonatan.» Då träffades Jonatan av lotten. Saul sade till Jonatan: »Omtala för mig vad du har gjort.» Då omtalade Jonatan det för honom och sade: »Med ändan av staven som jag hade i min hand tog jag litet honung och smakade därpå -- och så skall jag nu dö!» Saul svarade: »Ja, Gud straffe mig nu och framgent: du måste döden dö, Jonatan.» Men folket sade till Saul: »Skulle Jonatan dö, han som har förskaffat Israel denna stora seger? Bort det! Så sant HERREN lever, icke ett hår från hans huvud skall falla till jorden; ty med Guds hjälp har han i dag utfört detta.» Och folket köpte Jonatan fri ifrån döden. Och Saul drog hem, utan att vidare förfölja filistéerna; filistéerna begåvo sig ock hem till sitt. När Saul nu hade tagit konungadömet över Israel i besittning, förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, mot Ammons barn, mot Edom, mot konungarna i Soba och mot filistéerna; och vart han vände sig tuktade han dem. Han gjorde mäktiga ting och slog Amalek och räddade så Israel från dess plundrares hand. Sauls söner voro Jonatan, Jisvi och Malki-Sua; och av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal.1 Sam. 31, Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas' dotter. Hans härhövitsman hette Abiner, son till Ner, som var Sauls farbroder. Ty Kis, Sauls fader, och Ner, Abners fader, voro söner till Abiel.1 Sam. 9,1 Men kriget mot filistéerna pågick häftigt, så länge Saul levde. Och varhelst Saul såg någon rask och krigsduglig man tog han honom i sin tjänst.
Första Samuelsboken 14:24-52 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Fastän Israels män den dagen hade drivits hårt, band Saul folket med denna ed: ”Förbannad är den som äter något före kvällen när jag fått hämnd på mina fiender.” Ingen bland folket smakade då någon mat. Och allt folket kom in i skogen, där det låg honung på marken. Men när folket kom in i skogen och såg den utflutna honungen vågade ingen föra handen till munnen, eftersom folket var rädda för eden. Jonatan däremot hade inte hört när hans far band folket med eden, så han räckte ut staven som han hade i handen och doppade dess ände i honungskakan och förde handen till munnen. Då klarnade hans ögon. Men en man ur folket sade till honom: ”Din far har bundit folket med en ed och sagt: Förbannad är den som äter något i dag. Därför är folk utmattade.” Jonatan svarade: ”Min far har dragit olycka över landet. Se hur klara mina ögon blev när jag smakade lite av honungen. Tänk om folket i dag hade fått äta sig mätta av bytet de fann hos sina fiender! Hur mycket större skulle då inte filisteernas nederlag ha blivit!” Men den dagen slog de filisteerna och förföljde dem från Mikmas till Ajalon. Sedan var folket mycket utmattat. De kastade sig över bytet och tog får, oxar och kalvar och slaktade dem på marken och åt köttet med blodet i. Man berättade det för Saul och sade: ”Se, folket syndar mot HERREN genom att äta kött med blodet i.” Då sade han: ”Ni har handlat trolöst. Vältra nu fram en stor sten till mig!” Sedan sade Saul: ”Gå ut bland folket och säg till dem: Var och en ska föra hit sin oxe och sitt får till mig och slakta dem här och äta. Synda inte mot HERREN genom att äta köttet med blodet i!” Under natten förde var och en bland folket själv fram sina oxar och slaktade dem där. Och Saul byggde ett altare åt HERREN. Det var det första altaret som han byggde åt HERREN. Saul sade: ”Låt oss dra ner i natt och förfölja filisteerna och plundra dem ända tills det blir ljust i morgon. Vi ska inte lämna en enda av dem kvar.” De svarade: ”Gör vad du anser är rätt.” Men prästen sade: ”Låt oss träda fram hit till Gud.” Då frågade Saul Gud: ”Ska jag dra ner och förfölja filisteerna? Vill du ge dem i Israels hand?” Men han gav honom inte något svar den dagen. Då sade Saul: ”Kom fram hit, alla ni som är ledare för folket, så att vi får veta och se vad det är för en synd som har begåtts i dag. Så sant HERREN lever, han som har räddat Israel: Om det så vore min son Jonatan, måste han dö.” Men ingen bland folket svarade honom. Då sade han till hela Israel: ”Ställ er på ena sidan, så ska jag och min son Jonatan ställa oss på andra sidan.” Folket svarade Saul: ”Gör vad du anser är rätt.” Saul sade till HERREN, Israels Gud: ”Låt sanningen komma fram.” Då träffades Saul och Jonatan av lotten, och folket gick fritt. Saul sade: ”Kasta lott mellan mig och min son Jonatan.” Och Jonatan träffades av lotten. Saul sade till Jonatan: ”Berätta för mig vad du gjort.” Då berättade Jonatan för honom: ”Med änden av staven i min hand tog jag lite honung och smakade på den. Här är jag. Ska jag nu dö?” Saul svarade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden: Du måste dö, Jonatan.” Men folket sade till Saul: ”Skulle Jonatan dö, han som vann denna stora seger åt Israel? Aldrig! Så sant HERREN lever, inte ett hår från hans huvud ska falla till jorden, för han har gjort detta i dag med Guds hjälp.” Så friade folket Jonatan, han behövde inte dö. Saul drog hem utan att förfölja filisteerna mer, och filisteerna begav sig hem till sitt. När Saul hade tagit över kungamakten i Israel förde han krig mot alla sina fiender runt omkring: mot Moab, ammoniterna, Edom, kungarna i Soba och filisteerna. Vart han än vände sig segrade han. Han gjorde mäktiga ting och slog amalekiterna och befriade Israel från dess plundrare. Sauls söner var Jonatan, Jishvi och Malki-Shua. Av hans båda döttrar hette den äldre Merab och den yngre Mikal. Sauls hustru hette Ahinoam, Ahimaas dotter. Hans överbefälhavare hette Abner, son till Ner, som var Sauls farbror. Sauls far Kish och Abners far Ner var nämligen söner till Abiel. Kriget mot filisteerna rasade häftigt så länge Saul levde. Och närhelst Saul såg en stark och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.
Första Samuelsboken 14:24-52 nuBibeln (NUB)
Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden. Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!” Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. Man rapporterade till Saul att folket syndade mot HERREN genom att äta kött som hade blodet i sig. ”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot HERREN genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. Och Saul byggde sitt första altare åt HERREN. Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.” Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav HERREN inget svar. Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. Så sant HERREN lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.” Saul sa till HERREN, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim komma upp.” Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan. ”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” ”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant HERREN lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö. Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land. Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem. Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel. Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.