Första Kungaboken 21:1-19

Dela

Första Kungaboken 21:1-19 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Därefter hände följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jisreel vid sidan om det palats som tillhörde Ahab, kungen i Samaria. Ahab talade med Nabot och sade: "Ge mig din vingård. Jag vill göra den till en köksträdgård åt mig, eftersom den ligger så nära mitt hus. Jag skall ge dig en bättre vingård i stället, eller om du hellre vill det, ger jag dig pengar för den." Men Nabot svarade Ahab: "Må HERREN låta det vara fjärran från mig att jag skulle ge dig vad jag fått i arv från mina fäder." Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och arg på grund av det svar jisreeliten Nabot hade givit honom, när han sade: "Jag vill inte ge dig vad jag fått i arv från mina fäder." Ahab lade sig på sin säng och vände bort ansiktet och åt ingenting. Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade: "Varför är du så dyster till sinnes och varför äter du ingenting?" Han svarade: "Jag talade med jisreeliten Nabot och sade till honom: Låt mig få din vingård för pengar, eller om du vill skall jag ge dig en annan vingård i stället. Men han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård." Då sade hans hustru Isebel till honom: "Är det du som regerar över Israel? Stig upp och ät och var glad. Jag skall skaffa dig jisreeliten Nabots vingård." Därefter skrev hon brev i Ahabs namn och satte sigill under med hans signetring och sände breven till de äldsta och de förnämsta i Nabots stad, som bodde där tillsammans med honom. Så här skrev hon i breven: "Utlys en fasta och låt Nabot sitta längst fram bland folket. Låt sedan två onda män sätta sig mitt emot honom och låt dem vittna mot honom och säga: Du har förbannat Gud och kungen. För sedan ut honom och stena honom till döds." De äldste och de förnämsta männen som bodde i hans stad gjorde som Isebel hade befallt dem, just som det var skrivet i de brev hon sänt till dem. De utlyste en fasta och lät Nabot sitta längst fram bland folket. De båda onda männen kom och satte sig mitt emot honom, och dessa onda män vittnade mot Nabot inför folket och sade: "Nabot har förbannat Gud och kungen." Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. Därefter sände de bud till Isebel och lät säga: "Nabot har stenats till döds." Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: "Stig upp och tag över jisreeliten Nabots vingård, som han vägrade att låta dig få för pengar. Nabot lever inte längre, han är död." Så snart Ahab hörde att Nabot var död, reste han sig och begav sig ner till jisreeliten Nabots vingård för att ta den i besittning. Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia. Han sade: "Stå upp och gå ner och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått ner för att ta den i besittning. Och du skall säga till honom: Så säger HERREN: Har du redan hunnit både mörda och ta arvet i besittning? Därefter skall du säga till honom: Så säger HERREN: På samma ställe som hundarna har slickat Nabots blod, skall hundarna slicka också ditt blod."

Första Kungaboken 21:1-19 Karl XII 1873 (SK73)

Sedan detta skedt var, begaf sig, att Naboth, en Jisreelit, hade en vingård i Jisreel, vid Achabs palats, Konungens i Samaria. Och Achab talade med Naboth, och sade: Låt mig få din vingård; jag vill göra mig der en kålgård af, efter han ligger så när mitt hus; jag vill gifva dig en bättre vingård igen; eller, om dig så täckes, vill jag gifva dig der silfver före, så mycket han är värd. Men Naboth sade till Achab: Det låte Herren vara långt ifrå mig, att jag skulle låta dig få mina fäders arf. Då kom Achab hem, illa tillfrids och vred, för det ordets skull, som Naboth den Jisreeliten till honom talat hade, och sagt: Jag vill icke låta dig få mina fäders arf. Och han lade sig uppå sin säng, och vände sitt anlete, och åt intet bröd. Då kom Isebel hans hustru in till honom, och sade till honom: Hvad är det, att din ande är så illa tillfrids, och du intet bröd äter? Han sade till henne: Jag hafver talat till Naboth den Jisreeliten, och sagt: Låt mig få din vingård för penningar; eller, om du hafver der lust till, vill jag gifva dig en annan igen; men han sade: Jag vill icke låta dig få min vingård. Då sade Isebel hans hustru till honom: Hvad vore för ett rike i Israel, om du gjordet? Statt upp, och ät bröd, och var vid godt mod; jag vill skaffa dig Naboths den Jisreelitens vingård. Och hon skref bref under Achabs namn, och beseglade det med hans signet, och sände till de äldsta och öfversta i hans stad, de som bodde med Naboth; Och skref brefvet alltså: Låter utropa en fasto, och sätter Naboth främst ibland folket; Och låter komma två Belials män fram för honom, som vittna, och säga: Du hafver välsignat Gud och Konungen; och förer honom ut, och stener honom till döds. De äldste och hans stads öfverstar, som i hans stad bodde, gjorde såsom Isebel dem budit hade, såsom i brefvet skrifvet var, det hon till dem sändt hade; Och läto utropa en fasto, och läto Naboth sitta öfverst ibland folket. Då kommo de två Belials män, och ställde sig framför honom, och vittnade emot Naboth inför folket, och sade: Naboth hafver välsignat Gud och Konungen. Då förde de honom ut för staden, och stenade honom ihjäl. Och de bådade Isebel, och sade: Naboth är stenad, och död. Då nu Isebel hörde, att Naboth var stenad, och död, sade hon till Achab: Statt upp, och tag in Naboths vingård den Jisreelitens, den han dig nekat hafver för penningar; förty Naboth lefver icke, utan är död. Då Achab hörde, att Naboth var död, stod han upp, att han skulle gå ned till Naboths den Jisreelitens vingård, och taga honom in. Men Herrans ord kom till Elia den Thisbiten, och sade: Statt upp, och gack ned emot Israels Konung, som är i Samarien; si, han är i Naboths vingård, dit han nedergången är, till att taga honom in. Och tala med honom, och säg: Så säger Herren: Du hafver dräpit, dertill ock intagit. Och du skall tala med honom, och säga: Detta säger Herren: På den staden, der hundar hafva slekt Naboths blod, skola ock hundar sleka ditt blod.

Första Kungaboken 21:1-19 Svenska 1917 (SVEN)

Därefter hände sig följande. Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jisreel bredvid Ahabs palats, konungens i Samaria. Och Ahab talade till Nabot och sade: »Låt mig få din vingård för att därav göra mig en köksträdgård, eftersom den ligger så nära intill mitt hus; jag vill giva dig en bättre vingård i stället, eller om dig så behagar, vill jag giva dig penningar såsom betalning för den.» Men Nabot svarade Ahab: »HERREN låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle låta dig få mina fäders arvedel.» Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och vred för det svars skull som jisreeliten Nabot hade givit honom, när denne sade: »Jag vill icke låta dig få mina fäders arvedel.» Och han lade sig på sin säng och vände bort sitt ansikte och åt intet. Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade honom: »Varför är du så missmodig, och varför äter du intet?» Han svarade henne: »Därför att när jag talade till jisreeliten Nabot och sade till honom: 'Låt mig få din vingård för penningar, eller om du så önskar, vill jag giva dig en annan vingård i stället', då svarade han: 'Jag vill icke låta dig få min vingård.' Då sade hans hustru Isebel honom: »Är det du som nu regerar över Israel? Stå upp och ät och var vid gott mod; jag skall skaffa dig jisreeliten Nabot vingård. Därefter skrev hon ett brev i Ahabs namn och satte sigill under det med hans signetring, och sände så brevet till de äldste och förnämsta i Nabots stad, de som bodde där jämte honom. Och hon skrev i brevet så: »Lysen ut en fasta, och låten Nabot sitta längst fram bland folket. Och låten så två onda män sätta sig mitt emot honom, och låten dem vittna emot honom och säga: 'Du har talat förgripligt mot Gud och konungen.' Fören så ut honom och stenen honom till döds.» Och de äldsta och förnämsta männen i staden, de som bodde där i hans stad, handlade i enlighet med det bud som Isebel hade sänt dem, och såsom det var skrivet i brevet som hon hade sänt till dem. De lyste ut en fasta och läto Nabot sitta längst fram bland folket. Och de två onda männen kommo och satte sig mitt emot honom; och de onda männen vittnade mot Nabot inför folket och sade: Nabot har talat förgripligt mot Gud och konungen.» Då förde man honom utanför staden och stenade honom till döds. Därefter sände de bud till Isebel och läto säga: »Nabot har blivit stenad till döds.» Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: »Stå upp och tag jisreeliten Nabots vingård i besittning, den som han vägrade att låta dig få för penningar; ty Nabot är icke längre vid liv, utan han är död.» Så snart Ahab hörde att Nabot var död, stod han upp och begav sig åstad ned till jisreeliten Nabots vingård för att taga den i besittning. Men HERRENS ord kom till tisbiten Elia; han sade: »Stå upp, gå åstad och möt Ahab, Israels konung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått ned för att taga den i besittning. Och du skall tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: Har du till redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet?' Därefter skall du tala till honom och säga: 'Så säger HERREN: På samma ställe där hundarna hava slickat Nabots blod skola hundarna slicka också ditt blod.'»

Första Kungaboken 21:1-19 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Därefter hände följande: Jisreeliten Nabot hade en vingård i Jisreel vid sidan om det palats som tillhörde kung Ahab i Samaria. Ahab talade med Nabot och sade: ”Ge mig din vingård. Jag vill göra den till en köksträdgård åt mig, eftersom den ligger så nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård i stället. Eller om du hellre vill så ger jag dig pengar för den.” Men Nabot svarade Ahab: ”Aldrig inför HERREN att jag skulle ge dig mitt arv från mina fäder!” Då gick Ahab hem till sitt, missmodig och arg på grund av svaret som jisreeliten Nabot hade gett honom när han sade: ”Jag vill inte ge dig vad jag har fått i arv från mina fäder.” Ahab lade sig på sin säng och vände bort ansiktet och åt ingenting. Då kom hans hustru Isebel in till honom och frågade: ”Varför är du så missmodig? Varför äter du inget?” Han svarade: ”Jag talade med jisreeliten Nabot och sade till honom: Låt mig få din vingård för pengar, eller om du vill ska jag ge dig en annan vingård i stället. Men han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård.” Då sade hans hustru Isebel till honom: ”Är det du som regerar över Israel? Stig upp och ät och var glad. Jag ska skaffa dig jisreeliten Nabots vingård.” Därefter skrev hon brev i Ahabs namn och satte sigill under med hans signetring och sände breven till de äldsta och de förnämsta i Nabots stad som bodde där tillsammans med honom. Så här skrev hon i breven: ”Utlys en fasta och låt Nabot sitta längst fram bland folket. Låt sedan två onda män sätta sig mitt emot honom och låt dem vittna mot honom och säga: Du har förbannat Gud och kungen. För sedan ut honom och stena honom till döds.” De äldste och de förnämsta männen som bodde i hans stad gjorde som Isebel hade befallt dem, precis som det var skrivet i de brev hon hade sänt till dem. De utlyste en fasta och lät Nabot sitta längst fram bland folket. De båda onda männen kom och satte sig mitt emot honom, och vittnade mot Nabot inför folket och sade: ”Nabot har förbannat Gud och kungen.” Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. Därefter sände de bud till Isebel och lät säga: ”Nabot har stenats till döds.” Så snart Isebel hörde att Nabot var stenad till döds, sade hon till Ahab: ”Stig upp och ta över jisreeliten Nabots vingård, som han vägrade att låta dig få för pengar. Nabot lever inte längre, han är död.” Så snart Ahab hörde att Nabot var död, reste han sig och begav sig ner till jisreeliten Nabots vingård för att ta den i besittning. Men HERRENS ord kom till tishbiten Elia. Han sade: ”Bryt upp och gå ner och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård. Han har gått ner dit för att ta den i besittning. Och du ska säga till honom: Så säger HERREN: Har du redan hunnit både mörda och ta arvet i besittning? Därefter ska du säga till honom: Så säger HERREN: På samma ställe som hundarna har slickat Nabots blod, ska hundarna slicka också ditt blod.”

Första Kungaboken 21:1-19 nuBibeln (NUB)

En tid därefter hände följande: Navot, en man från Jisreel, hade en vingård i utkanten av staden, inte långt från Samarias kung Achavs palats. Achav talade till Navot: ”Låt mig få din vingård! Jag vill ha den till trädgård, eftersom den ligger så nära mitt palats.” Han erbjöd Navot en bättre vingård eller bra betalt, vilket han önskade. Men Navot svarade Achav: ”HERREN förbjude att jag skulle ge dig mitt fädernearv.” Achav gick tillbaka hem missmodig och arg, eftersom Navot från Jisreel talat om för honom att han inte ville ge bort sitt fädernearv. Han vägrade att äta och gick och lade sig med ansiktet mot väggen. Hans hustru Isebel kom in och frågade: ”Vad är det som har fått dig på så dåligt humör? Varför äter du inte?” Han svarade: ”Jag talade med Navot från Jisreel och bad honom sälja sin vingård till mig, eller byta den mot annan mark, men han vägrade att ge mig sin vingård.” ”Är det så här du agerar som kung i Israel?” frågade Isebel. ”Ät nu, och bekymra dig inte för den här saken! Jag ska ordna så att du får jisreeliten Navots vingård!” Hon skrev brev i Achavs namn, satte hans sigill på dem och skickade dem till de äldste och förnämsta i staden, där Navot bodde. I breven stod det: ”Utlys fasta. Låt Navot sitta på en hedersam plats. Skaffa fram två onda män, placera dem mittemot Navot och låt dem anklaga honom för att ha förbannat Gud och kungen. För sedan bort Navot och stena honom.” De äldste och förnämsta i Navots stad följde Isebels instruktioner och gjorde som hon skrivit i sina brev till dem. De utlyste en fasta och placerade Navot på en framskjuten plats. Två onda män anklagade honom för att ha förbannat Gud och kungen, och man förde Navot ut ur staden och stenade honom till döds. Sedan sände de ett meddelande till Isebel om att Navot var stenad till döds. När Isebel fick höra nyheten, sa hon till Achav: ”Nu kan du ta den där vingården, som jisreeliten Navot vägrade att sälja till dig. Han är inte längre i livet. Han är död.” Då Achav hörde att Navot var död gick han ner till vingården för att ta den i besittning. Men då kom HERRENS ord till Elia från Tishbe: ”Gå och sök upp Israels kung Achav i Samaria. Han är vid Navots vingård och håller på att lägga beslag på den. Säg till honom: ’Så säger HERREN: ”Har du både mördat en man och tagit hans arv i besittning?” Så säger HERREN: ”Hundarna ska slicka i sig ditt blod, på samma plats där de alldeles nyss slickade i sig Navots blod!” ’ ”

Första Kungaboken 21:1-19 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Och det hände efter dessa ting att jizreliten Navot hade en vingård som fanns i Jizreel, nära Ahabs (hebr. Achavs) palats, Samariens kung. Och Ahab talade med Navot och sa: ”Ge mig din vingård så att jag kan ha den som trädgård till örter, eftersom den är nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård istället eller om det är gott i dina ögon ska jag ge dig dess värde i silver.” Och Navot sa till Ahab: ”Herren (Jahveh) förbjuder mig det, att jag skulle ge min fars arv till dig.” Och Ahab kom in i sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) på grund av ordet som Navot, jizreliten hade talat till honom när han svarat: ”Jag ska inte ge dig min fars arv.” [Ahab ältar och upprepar orden som Navot sagt för sig själv.] Och han lade sig ner på sin säng och vände bort sitt ansikte och ville inte äta något bröd. [Ahab agerar på ett omoget sätt, han vet att en israelisk kung ska vara mild både mot främlingar och sina egna, se 1 Kung 20:315 Mos 17:14-20. Samma fras ”tjurig och rasande” som i 1 Kung 20:43 återkommer här.] Men Isebel (hebr. Izevel), hans hustru, kom till honom och talade till honom: ”Varför har du en så tjurig attityd (ordagrant: varför är din ande bitter/trumpen) så du inte vill äta bröd (mat)?” Han talade till henne: ”Eftersom jag talade med Navot, jizreliten, och sa till honom: Ge mig din vingård för silver [mynt] eller om det behagar dig, ska jag ge dig en annan vingård istället, och han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård.” Och Isebel (hebr. Izevel), hans hustru, sa till honom: ”Du, nu regerar du Israels kungarike! [Nu visar du vem som bestämmer!] Res dig upp och ät bröd och låt ditt hjärta vara glatt [drick vin, samma fras som i 1 Sam 25:36]. Jag – jag ska ge dig jizreliten Navots vingård.” [I Isebels ord till sin man Ahab kommer ”du” (hebr. atah) först i meningen, vilket ger betoning. Den grekiska översättningen Septuaginta tolkar det som en ironisk fråga: ”Är du verkligen Israels regent?” På liknande sätt betonas ”jag” (hebr. ani) i den sista frasen.] Och hon skrev brev i Ahabs (hebr. Achavs) namn och förseglade det med hans sigill och sände brevet till de äldste och till de förnäma som var i staden och som bodde med Navot. Det hon skrev i brevet var: ”Utlys en fasta och sätt Navot vid folkets huvud (på honnörsplatsen), och sätt två män, pålitliga medborgare framför honom, och låt dem vittna mot honom och säga: ’Du välsignar (hebr. barach) [avfärdar/förbannar] Gud (Elohim) och kungen.’ Bär sedan ut honom och stena honom så att han dör.” [Här används ordet välsigna, men med den motsatta betydelsen att avfärda och förbanna, se även vers 13 och Job 1:112:59] Och stadens män, de äldste och de förnäma som bodde i staden gjorde som Isebel (hebr. Izevel) hade sänt till dem i enlighet med det som var skrivet i brevet som hon hade sänt till dem. De utlyste en fasta och satte Navot vid folkets huvud (på honnörsplatsen). Och två män, pålitliga medborgare, kom och satt framför honom, och de två pålitliga medborgarna vittnade mot honom, mot Navot, framför folket och sa: ”Navot har välsignat (hebr. barach) [avfärdat/förbannat] Gud (Elohim) och kungen.” Sedan bar de ut honom ur staden och stenade honom med stenar så att han dog. Sedan sände de bud till Isebel (hebr. Izevel) och sa: ”Navot är stenad och är död.” Och det skedde när Isebel hörde att Navot var stenad och var död att Isebel sa till Ahab: ”Stig upp och ta i besittning jizreliten Navots vingård, som han vägrade att ge dig för silver, för Navot lever inte utan är död.” Och det skedde när Ahab hörde att Navot var död att Ahab steg upp och gick ner till jizreliten Navots vingård och tog den i besittning. Och Herrens (Jahvehs) ord kom till tishbiten Elia, han sa: Stig upp, gå ner och möt Israels kung Ahab som bor i Samarien, se, han är i Navots vingård, till vilken han har gått för att ta den i besittning. Och du ska tala till honom och säga: Har du dödat och tagit i besittning? Och du ska tala till honom och säga: Så säger Herren (Jahveh): På platsen där hundarna slickade Navots blod ska hundarna slicka ditt blod, även ditt.”

Första Kungaboken 21:1-19 Bibel 2000 (B2000)

Någon tid därefter hände följande. Navot, som var från Jisreel, ägde en vingård där; den låg intill det palats som tillhörde kung Achav i Samaria. Achav sade till Navot: »Låt mig få din vingård att ha till köksträdgård, den gränsar ju till mitt hus. Jag skall ge dig en bättre vingård i stället eller betala dig i pengar, om du föredrar det.« Men Navot svarade: »Herren förbjude att jag skulle låta dig få vad jag ärvt av mina fäder!« Achav begav sig hem, dyster och förbittrad över att Navot från Jisreel hade svarat att han inte ville ge honom sitt fädernearv. Han lade sig på sängen med ansiktet bortvänt och ville inte äta. Då kom hans hustru Isebel. »Vad är det som grämer dig«, frågade hon, »varför äter du ingenting?« Achav svarade: »Jag har talat med Navot från Jisreel. Jag bad att få köpa hans vingård eller ge honom en annan i stället om han föredrog det. Men han sade: Du får inte min vingård!« Då sade Isebel: »Nu får du visa vem som regerar i Israel! Stig upp och ät och var vid gott mod. Jag skall se till att du får jisreeliten Navots vingård.« Sedan skrev hon brev i Achavs namn, förseglade dem med hans sigill och skickade dem till de äldste och de förnämsta i den stad där Navot bodde. I breven hade hon skrivit: »Utlys en fastehögtid, och låt Navot sitta främst bland folket. Sätt två skrupelfria män mitt emot honom och låt dem vittna att han har smädat Gud och kungen. För sedan bort honom och stena honom till döds.« De äldste och de förnämsta i staden där Navot bodde följde Isebels anvisningar och gjorde som det stod i hennes brev: de utlyste en fastehögtid och lät Navot sitta främst bland folket. De båda skrupelfria männen kom och satte sig mitt emot honom och vittnade inför folket: »Navot har smädat Gud och kungen.« Då förde man honom ut ur staden och stenade honom till döds. Och så sände man bud till Isebel: »Navot har stenats till döds.« När hon hörde detta sade hon till Achav: »Nu kan du överta jisreeliten Navots vingård, den som han vägrade att sälja till dig. Navot är inte längre i livet, han är död.« Då Achav fick veta att Navot från Jisreel var död gav han sig i väg ner till hans vingård för att ta den i besittning. Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: »Gå och sök upp Achav, Israels kung, som regerar i Samaria. Du finner honom i Navots vingård, som han har kommit för att ta i besittning. Säg till honom: Så säger Herren: Har du både dräpt och hunnit lyfta arvet? Sedan skall du fortsätta: Så säger Herren: På den plats där hundarna slickade Navots blod skall de också slicka ditt.«