Nehemja 2:1-9

I månaden nisan, under kung Artaxerxes tjugonde regeringsår, när vin serverades för kungen, tog jag vinet och gav det åt kungen. Jag hade aldrig förr visat mig nedstämd inför honom, men nu frågade han mig: ”Varför ser du så ledsen ut? Du är väl inte sjuk? Du ser ut som om du hade en hjärtesorg.” Jag blev mycket rädd, men sedan svarade jag kungen: ”Må kungen leva för evigt! Skulle jag inte se ledsen ut, när staden där mina förfäder är begravda ligger i ruiner, och portarna har bränts ner?” ”Och vad önskar du?” frågade kungen mig. Då bad jag till himlens Gud och svarade sedan: ”Om det behagar dig, min kung, och om du vill visa din välvilja mot mig, din tjänare, så låt mig få resa till den stad i Juda där mina fäder ligger begravda, för att bygga upp den igen.” ”Hur länge räknar du med att vara borta?” frågade kungen, där han satt med drottningen vid sin sida. ”Och när kan du vara tillbaka?” Kungen tillät mig alltså att resa. Jag angav då en viss tid. Sedan sa jag till honom: ”Om det behagar dig, min kung, låt mig få med mig brev till ståthållarna väster om Eufrat, så att de låter mig passera genom deras områden, tills jag kommer till Juda, och även ett brev till Asaf, förvaltaren för de kungliga skogarna, så att han ger mig virke till portarna i tempelborgen, till stadsmuren och till det hus jag ska bo i.” Kungen gav mig det jag begärde, för min Guds goda hand var över mig. När jag kom fram till ståthållarna i provinsen väster om Eufrat, överlämnade jag kungens brev. Kungen hade också sänt med mig soldater och en eskort av ryttare.