Snart fick också kung Herodes höra talas om Jesus, eftersom ryktet om Jesus spreds överallt. Folk sa: ”Det är Johannes döparen som har uppstått från de döda. Det är därför sådana krafter verkar i honom.” Men en del sa: ”Han är Elia.” Andra sa: ”Han är en profet, precis som profeterna förr i tiden.”
”Nej”, sa Herodes, när han hörde det, ”det är Johannes, han som jag lät halshugga. Han har uppstått.”
Herodes hade nämligen arresterat Johannes och låtit binda honom och kasta honom i fängelse på grund av Herodias, hans bror Filippos hustru, som Herodes hade gift sig med. Johannes hade sagt rent ut till Herodes: ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.” Därför hatade Herodias honom och ville döda honom, men kunde inte. Herodes hade innerst inne respekt för Johannes och ville skydda honom, för han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man. När han lyssnade på Johannes kände han sig osäker, men ändå lyssnade han gärna på honom.
Till slut kom i alla fall Herodias chans. Herodes firade sin födelsedag och ställde till med en fest för hovfolket, officerarna och de förnämsta männen i Galileen. Medan festen pågick kom Herodias dotter in och dansade.
Herodes och hans gäster blev mycket förtjusta, och kungen sa till flickan: ”Be mig om vad du vill, och jag ska ge det till dig.” Sedan svor han inför gästerna och upprepade: ”Ja, vad du än ber mig om ska du få, om det så är hälften av mitt rike.”
Hon gick då ut och frågade sin mor vad hon skulle be om. Och hon svarade: ”Be om Johannes döparens huvud!”
Flickan skyndade genast tillbaka till kungen och sa till honom: ”Jag vill ha Johannes döparens huvud på ett fat, nu genast!”
Kungen blev mycket ledsen, men på grund av sitt löfte och för gästernas skull, lät han henne få som hon ville. Han gav därför order till en av sina livvakter att gå och hämta Johannes huvud. Mannen gick iväg till fängelset och halshögg Johannes och kom tillbaka med hans huvud på ett fat. Han gav det sedan till flickan, som i sin tur bar det till sin mor. Men när Johannes lärjungar hörde vad som hänt, kom de och hämtade hans kropp och lade den i en grav.
Apostlarna samlades nu hos Jesus och rapporterade allt de hade gjort och undervisat om. Men eftersom det var så mycket folk som kom och gick att de inte ens fick tid att äta, sa Jesus: ”Kom så drar vi oss undan till en öde plats där ni kan vila er lite.” Och så åkte de iväg i en båt till en öde plats för att vara för sig själva.
Men många såg att de åkte iväg och skyndade dit till fots från alla städer och mötte dem när de kom dit. Och när Jesus steg ur båten och fick se allt folk som hade samlats, kände han medlidande med dem, för de var som får utan herde. Då undervisade han dem länge.
Fram emot kvällen kom hans lärjungar till honom och sa: ”Det här är ödemark, och det är redan sent. Skicka iväg folket, så att de kan gå till byarna och gårdarna här i närheten och köpa sig mat, så att de har något att äta.”
Men Jesus sa: ”Ge dem mat, ni själva!”
”Hur då?” frågade hans lärjungar. ”Det skulle ju kosta tvåhundra denarer att köpa mat till allihop.”
”Hur mycket mat har ni?” frågade han. ”Gå och ta reda på det.”
När de kom tillbaka rapporterade de att det fanns fem bröd och två fiskar. Jesus bad dem då att säga till människorna att sätta sig ner i grupper där det fanns grönt gräs. De satte sig i grupper på hundra eller femtio personer.
Han tog sedan de fem bröden och de två fiskarna och såg upp mot himlen och tackade Gud för dem. Efter det bröt han bröden i bitar och gav lärjungarna, för att de skulle ge det vidare till folket. Han delade också de två fiskarna så att alla fick. Alla åt och blev mätta, och efteråt samlade man upp tolv fulla korgar med bröd och fisk. Det var 5 000 män som hade ätit.
Bibelappen
Bibelappen för barn
