Markus 11:1-25

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage och Betania, som låg vid Olivberget, skickade Jesus iväg två av sina lärjungar och sa till dem: ”Gå till byn som ligger framför er. Där inne kommer ni genast att hitta en ungåsna stå bunden, en som ingen har ridit på ännu. Ta den och led hit den. Och om någon frågar vad ni håller på med så säg bara: ’Herren behöver den, men han kommer snart att lämna den tillbaka.’ ” De gav sig då iväg och hittade en ungåsna som stod bunden vid en port på bygatan. Och medan de höll på att lösgöra den, sa några som stod där: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Men de svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde sedan åsnan till Jesus, lade sina mantlar på den, och Jesus satte sig på den. Många bredde ut sina mantlar på vägen, och andra strödde ut gröna kvistar från träden runt omkring. Och både de som gick framför Jesus och de som gick efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn! Välsignat är vår fader Davids kommande rike! Hosianna i höjden!” Så red han in i Jerusalem och gick till templet. Där såg han på allt, men eftersom det redan var sent gick han därifrån till Betania med de tolv. Nästa morgon, när de var på väg från Betania, blev Jesus hungrig. Då fick han se att det lite längre bort fanns ett fikonträd med gröna blad, och han gick dit för att se om det fanns någon frukt på det. Men när han kom dit fann han bara blad. Fikonens tid var nämligen inte inne. Då sa Jesus till trädet: ”Aldrig mer i evighet ska någon äta frukt från dig!” Och hans lärjungar hörde det. När de kom fram till Jerusalem gick han in i templet och drev ut köpmännen och deras kunder. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stånden för dem som sålde duvor, och han stoppade alla som försökte bära varor över tempelplatsen. Sedan undervisade han dem och sa: ”Står det inte skrivet: ’Mitt hus ska kallas ett bönehus för alla folk?’ Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” När översteprästerna och de skriftlärda fick höra detta, började de göra upp planer på hur de skulle bli av med honom. Men de var rädda för honom, eftersom alla människor var så imponerade av hans undervisning. På kvällen lämnade sedan Jesus och hans lärjungar staden. När de nästa morgon gick förbi fikonträdet igen, såg de att det hade vissnat ända från roten. Då kom Petrus ihåg det och sa: ”Rabbi, har du sett? Fikonträdet som du förbannade har vissnat!” Då sa Jesus till dem: ”Ni måste tro på Gud. Sannerligen säger jag er: om någon säger till det här berget: ’Upp med dig och kasta dig i havet!’ och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det ska ske som han säger, då kommer det att bli så. Jag säger er därför att vad ni än ber om i er bön i tron att ni får det, så ska ni få det. Men när ni står och ber till Gud ska ni först förlåta dem ni har något emot. Då ska också er Fader i himlen förlåta er era överträdelser.”