Matteus 14:22-36

Genast efter detta bad Jesus sina lärjungar att sätta sig i båten och åka i förväg över till andra sidan sjön. Själv stannade han kvar för att se till att folket började vandra hemåt. Och sedan han gjort det, gick han upp på ett berg för att be. Där var han sedan ensam när det blev kväll. Under tiden hade båten råkat i svårigheter långt ute på sjön. Det blåste upp, och båten kämpade mot vågorna i motvinden. Strax innan det började ljusna kom sedan Jesus till dem, gående på vattnet. Då hans lärjungar fick se honom gå på sjön blev de förskräckta, för de trodde det var ett spöke, och de skrek av rädsla. Men Jesus talade genast till dem och sa: ”Lugna er, det är jag. Var inte rädda.” Då svarade Petrus honom: ”Herre, om det verkligen är du, så säg till mig att komma till dig på vattnet.” ”Ja”, sa Jesus. ”Kom!” Petrus klev då över båtkanten och började gå på vattnet mot Jesus. Men när han såg hur det blåste blev han rädd och började sjunka. ”Rädda mig, Herre!” skrek han. Och genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom. ”Så lite tro du har!” sa Jesus. ”Varför tvivlade du?” Sedan steg de i båten, och i samma stund lade sig vinden. De som var i båten föll då ner för Jesus och sa: ”Du är verkligen Guds Son!” När de hade åkt över sjön, kom de till Gennesaret, och där blev Jesus genast igenkänd av människorna på platsen. De skickade bud i hela området, och snart kom folk dit med alla sina sjuka. Man bad att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som gjorde det blev friska.