Lukas 5:1-16

En dag när Jesus stod vid sjön Gennesaret, trängde folket på för att höra Guds ord. Han fick då se två tomma båtar som några fiskare lämnat vid stranden medan de sköljde sina nät. Han steg i en av båtarna och bad Simon, som ägde den, att ro ut en bit från land. Sedan satte han sig i båten och undervisade folket. När han hade slutat tala, sa han till Simon: ”Ro nu ut på djupt vatten och lägg ut näten!” ”Herre”, sa Simon, ”vi har arbetat hårt hela natten och har ändå inte fått något. Men eftersom du säger det, så ska vi lägga ut näten igen.” Och när de gjorde det, fick de en sådan mängd fisk att näten höll på att gå sönder. Då vinkade de till sig sina kamrater i den andra båten, för att de skulle hjälpa till. De kom, och snart var båda båtarna så fulla med fisk att de var nära att sjunka. När Simon såg detta, föll han på knä inför Jesus och sa: ”Herre, lämna mig! Jag är en syndare!” Både han och de andra i båten hade blivit helt förskräckta när de såg hur mycket fisk de hade fått, och likadant hans kompanjoner, Jakob och Johannes, Sebedaios söner. Men Jesus sa till Simon: ”Var inte rädd! Från och med nu ska du fånga människor.” När de hade rott båtarna i land, lämnade de allt för att följa Jesus. En annan gång, när Jesus besökte en stad, träffade han en man som var svårt angripen av spetälska. När mannen fick se Jesus, kastade han sig till marken framför honom och bad: ”Herre, om du vill, så kan du göra mig ren.” Då sträckte Jesus ut handen och rörde vid honom och sa: ”Det vill jag. Du är ren!” Och genast försvann spetälskan. Sedan förbjöd Jesus mannen att berätta om det för någon och sa: ”Gå och visa upp dig för prästen. Ta också med dig det offer för din rening som Mose har bestämt, till ett vittnesbörd för dem.” Men ryktet om Jesus spred sig allt snabbare, och mängder med människor kom för att lyssna på honom och bli botade från sina sjukdomar. Han drog sig därför ofta undan till öde trakter för att be.