Lukas 1:57-80

För Elisabet var det nu dags att föda, och hon fick en son. Hennes grannar och släktingar fick höra om Herrens stora barmhärtighet mot henne, och de gladde sig med henne. På åttonde dagen kom de för att omskära pojken. De ville kalla honom Sakarias efter hans far, men hans mor sa: ”Nej, han ska heta Johannes.” Då sa de: ”Det finns ju ingen annan i din släkt som heter så.” Med hjälp av tecken frågade de då fadern vad han ville att pojken skulle heta. Han bad om en tavla att skriva på, och till allas förvåning skrev han: ”Han ska heta Johannes.” Och i samma stund kunde Sakarias tala igen, och han började lovprisa Gud. Alla som bodde däromkring greps av fruktan, och nyheten om vad som hade hänt spreds i hela Judeens bergsbygd. De som hörde om händelsen lade det på hjärtat och frågade sig: ”Vad ska det bli av detta barn? Herrens hand var ju med honom.” Och hans far Sakarias fylldes av den heliga Anden och profeterade: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, för han kommer till sitt folk och återlöser det. Han reser en mäktig räddare från sin tjänare Davids ätt, som han för länge sedan lovade genom sina heliga profeter, till räddning från våra fiender, från alla som hatar oss. Han visar barmhärtighet mot våra förfäder och håller sitt heliga förbund, eden han svor vår fader Abraham: att rädda oss från våra fienders hand, så att vi får tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom så länge vi lever. Och du, mitt barn, ska kallas den Högstes profet, för du ska gå före Herren och bana väg för honom. Så ska hans folk veta att räddningen är här med förlåtelse för deras synder. För på grund av vår Guds innerliga barmhärtighet ska en soluppgång komma ner till oss från höjden och lysa över dem som lever i mörker och dödens skugga och leda våra steg in på fridens väg.” Pojken växte sedan upp och blev andligt stark. Han höll till ute i ödemarken till den dag då han skulle träda fram inför Israel.