Josua 10:1-14

När Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, hörde att Josua hade besegrat Aj och dess kung och vigt staden åt förintelse, på samma sätt som han redan tidigare hade utplånat Jeriko och dödat dess kung, och hur invånarna i Givon hade lyckats få ett fredsförbund med Israel och fick bo nära dem, blev han fruktansvärt rädd. Givon var nämligen en stor stad, lika stor som någon av kungastäderna och mycket större än Aj, och dess män var kända för att vara verkliga krigare. Adoni-Sedek, kungen i Jerusalem, skickade därför ett bud till kung Hoham i Hebron, kung Piram i Jarmut, kung Jafia i Lakish och kung Devir i Eglon. ”Kom och hjälp mig att besegra givoniterna”, sa han. ”De har slutit fred med Josua och Israels folk.” Dessa fem amoreiska kungar, kungen i Jerusalem, kungen i Hebron, kungen i Jarmut, kungen i Lakish och kungen i Eglon, slog alltså samman sina arméer och anföll gemensamt Givon. Då sände männen i Givon omedelbart bud till Josua i lägret i Gilgal. ”Lämna inte dina tjänare i sticket! Kom hit till vår hjälp, rädda oss!” bad de. ”Skynda er! Alla de amoreiska kungarna i bergsbygden har slagit ihop sina arméer och går till anfall mot oss.” Josua och israeliternas armé med alla de tappra krigarna ryckte då ut från Gilgal. ”Var inte rädd för dem”, sa HERREN till Josua. ”Jag ger dem i dina händer. Inte en enda av dem ska kunna stå emot dig.” Josua och hans armé marscherade hela natten och överrumplade fienden. HERREN lät det bli panik bland dem när de fick se israeliterna. De blev fullständigt besegrade vid Givon och israeliterna förföljde de överlevande ända bort till Bet Horon, Aseka och Mackeda och dödade många av dem. När de under sin flykt undan israeliterna hade kommit till den sluttning som går ned från Bet Horon, lät HERREN en fruktansvärd hagelstorm komma över dem och den följde dem hela vägen fram till Aseka. Fler blev dödade av hagel än av israeliternas svärd. Den dagen då HERREN överlämnade amoréerna åt israeliterna, bad Josua högt till HERREN inför alla israeliterna: ”Låt solen stå stilla över Givon och månen stanna i Ajalons dal!” Då stod solen och månen stilla tills man hade hämnats fiendehärarna. Detta finns nedtecknat i ”Den redliges bok”. Solen stod kvar uppe på himlen hela dagen och väntade med att gå ner. Det har aldrig hänt tidigare och inte heller senare att HERREN svarat på en mans bön på det viset. Det var HERREN som stred för Israel den dagen.