Domarboken 11:29-40

Då kom HERRENS Ande över Jefta, och han tågade genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. Och Jefta gav ett löfte inför HERREN: ”Om du överlämnar ammoniterna åt mig, ska det som först kommer mig till mötes genom dörren när jag kommer hem efter att ha besegrat ammoniterna, tillhöra HERREN och offras som ett brännoffer.” Jefta drog sedan ut mot ammoniterna och HERREN gav dem i hans våld. Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Avel Keramim. På så sätt blev ammoniterna kuvade av israeliterna. När Jefta återvände hem, sprang hans dotter, hans enda barn – han hade inga andra, varken söner eller döttrar, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade, men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder. ”Ve mig, min dotter!” ropade han. ”Du får mig att krossas och sjunka genom jorden! Jag har gett ett löfte till HERREN och det kan jag inte ta tillbaka!” ”Far”, sa flickan. ”Du måste göra med mig det som du har lovat HERREN, för han har låtit dig hämnas dina fiender ammoniterna. Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.” ”Ja”, svarade han. ”Du får gå.” Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde. Efter två månader återvände hon till sin far som gjorde med henne vad han hade lovat. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter.