Jesaja 44:9-20

De som bygger avgudar åt sig är ingenting. Deras älskade beläten har ingen hjälp att ge. Deras vittnen ser inget och vet inget, de får stå där med skam. Vem gör sig en gud, gjuter en gudabild som inte är till någon nytta för honom? Alla hans anhängare ska stå med skam, för hantverkarna som gjort dem är själva bara människor. Låt dem alla samlas och ställa sig där. Alla ska de stå där med skam och i skräck. Smeden bearbetar järn vid sitt städ, i glöden, och formar det med hammare med all sin kraft. Han blir hungrig och trött, dricker inget vatten och blir matt. Snickaren tar mått med band, sätter ut märken med krita och hugger ut den med stämjärn. Han märker ut formen med passare, formar den som en människa i all hennes glans, som sedan kan bo i ett tempel. Man hugger ner cedrar åt sig, tar cypress och ek och låter dem växa bland skogens träd, eller planterar ett cederträd som regnet får att växa. Av trädet får man sedan ved att värma sig med och för att tända en eld för att baka bröd. Men man gör också en gud som man tillber och faller ner inför. Hälften av träet använder man till en brasa där man lagar mat och steker kött att mätta sig med, värmer sig och säger: ”Så, nu är jag varm, nu kan jag sitta och se på elden.” Av resten gör man en gud, en avgud, som man faller ner för, dyrkar och ber till och säger: ”Rädda mig! Du är min gud!” Dessa vet ingenting, förstår ingenting, deras ögon är tillslutna så att de inte kan se, liksom deras sinnen så att de inte kan fatta. Ingen tänker efter, ingen har vett och förstånd att säga: ”Jag har eldat upp hälften av det för att baka bröd på kolen, steka kött och äta. Skulle jag då av resten göra en avskyvärd avgud? Skulle jag falla ner för ett stycke trä?” Den som sätter sin lit till aska lurar sig själv. Han kan inte rädda sig själv eller säga: ”Det som jag har här i min hand är en lögn.”