Galaterbrevet 4:1-20

Jag menar att så länge arvtagaren inte är myndig är det ingen skillnad mellan honom och en slav, trots att han egentligen äger allt. Han måste rätta sig efter vad hans förmyndare och förvaltare säger, ända fram till den tid som hans far har bestämt. Så var det också för oss så länge vi var omyndiga. Vi var slavar under den här världens stadgar. Men när tiden var inne sände Gud sin Son. Han föddes av en kvinna och var född under lagen för att köpa dem fria som står under lagen, så att vi kunde få barnens rätt. Och eftersom ni är barn har Gud sänt sin Sons Ande in i vårt hjärta, som ropar: ”Abba, Fader”. Du är alltså inte längre slav, utan barn. Och i egenskap av barn har du också av Gud gjorts till arvtagare. Innan ni kände Gud var ni slavar under gudar som faktiskt inte är några gudar. Hur kan ni då när ni har lärt känna Gud, eller rättare sagt, sedan Gud har lärt känna er, vilja vända tillbaka och bli slavar igen under dessa svaga och ynkliga stadgar? Ni iakttar olika dagar och månader och högtider och år. Jag är rädd för att mitt arbete för er varit bortkastat. Jag vädjar till er, syskon: bli som jag. Jag har ju blivit som ni. Ni har aldrig gjort mig något ont. Ni vet att det var på grund av sjukdom som jag första gången kom och förkunnade evangeliet för er. Men trots att min kroppsliga svaghet kunde ha varit en prövning för er, hånade ni mig inte eller stötte bort mig. Nej, ni välkomnade mig som om jag hade varit en ängel från Gud, eller till och med Kristus Jesus själv. Vart har er glädje tagit vägen? Jag kan intyga att ni skulle ha rivit ut era ögon och gett dem till mig om det hade varit möjligt. Men nu verkar jag ha blivit er fiende, eftersom jag säger er sanningen! Dessa människor som är så hängivna för er skull handlar inte för ert bästa. De försöker bara få er bort från mig, så att ni ska bli hängivna dem istället. Och visst är hängivenhet bra, bara den gäller en god sak, så var hängivna även när jag inte är hos er. Mina barn, som jag än en gång med smärta måste föda fram, tills Kristus förkroppsligas i er: jag önskar att jag var hos er nu, så att jag kunde ändra mitt tonfall. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till med er.