Predikaren 2:1-11

Predikaren 2:1-11 NUB

Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. ”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar. Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor. Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod. Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem. Jag unnade mig all glädje, för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete, och detta var lönen för all min möda. Jag såg på allt det som jag hade gjort, all den möda jag lagt ner, och alltsammans var bara meningslöst, ett jagande efter vind, till ingen nytta under solen.