2 Korintierbrevet 12:11-21

Jag har varit som en dåre, ni har tvingat mig till det. Egentligen borde ni ha försvarat mig. Jag är ju inte på något vis underlägsen dessa väldiga apostlar, även om jag i mig själv inte är någonting. När jag var hos er utförde jag på alla sätt det som kännetecknar en apostel, tecken, under och kraftgärningar. På vilket sätt blev ni underlägsna andra församlingar, förutom att jag inte var någon börda för er? Förlåt mig den oförrätten! Nu kommer jag snart till er för tredje gången, och inte heller nu vill jag bli någon börda för er. Det är er jag vill ha, och inte era ägodelar. Det är inte barnen som ska spara åt sina föräldrar, utan föräldrarna åt sina barn. Jag är bara glad över att kunna offra allt och mig själv för er. Ska jag bli mindre älskad för att jag älskar er så mycket? Hur som helst, jag har inte varit någon börda för er. Men kanske är jag så slug att jag ändå har lurat er! Har jag utnyttjat er genom någon av dem jag skickade till er? Jag bad Titus att resa till er och skickade med honom en annan troende man. Har Titus kanske utnyttjat er? Har vi inte handlat i samma anda och följt samma riktning? Nu har ni kanske hela tiden tänkt att vi försvarar oss inför er. Men det är inför Gud vi talar, i Kristus, och allt vi gör, gör vi för er uppbyggelse, mina kära. Jag är nämligen rädd för att jag ska finna er annorlunda än jag önskar, och att ni ska finna mig annorlunda än ni önskar. Jag är rädd att jag ska finna strider, avundsjuka och ilska, intriger, skvaller och förtal, högfärd och oenighet. Jag är rädd att min Gud återigen ska förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag ska bli tvungen att sörja över dem som inte omvänt sig från den orenhet, den sexuella lössläppthet och de orgier som de utövat.