Matteus 13:1-30

Samma dag gick Jesus ut från huset där han bodde och satte sig vid sjön. Då församlade sig mycket folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den, medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem mycket i liknelser; han sade: »En såningsman gick ut för att så. Och när han sådde, föll somt vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det. Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord; men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort. Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det. Men somt föll i god jord, och det gav frukt, dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt. Den som har öron, han höre.» Då trädde lärjungarna fram och sade till honom: »Varför talar du till dem i liknelser?» Han svarade och sade: »Eder är givet att lära känna himmelrikets hemligheter, men dem är det icke givet. Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå. Så fullbordas på dem Esaias' profetia, den som säger:  'Med hörande öron skolen I höra,  och dock alls intet förstå,  och med seende ögon skolen I se,  och dock alls intet förnimma.  Ty detta folks hjärta har blivit förstockat,  och med öronen höra de illa,  och sina ögon hava de tillslutit,  så att de icke se med sina ögon,  eller höra med sina öron,  eller förstå med sina hjärtan,  och omvända sig och bliva helade av mig. Men saliga äro edra ögon, som se, och edra öron, som höra. Ty sannerligen säger jag eder: Många profeter och rättfärdiga män åstundade att se det som I sen, men fingo dock icke se det, och att höra det som I hören, men fingo dock icke höra det. Hören alltså I vad som menas med liknelsen om såningsmannen. När någon hör ordet om riket, men icke förstår det, då kommer den onde och river bort det som såddes i hans hjärta. Om en sådan människa kan det sägas att säden såddes vid vägen. Och att den såddes på stengrunden, det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid, och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall. Och att den såddes bland törnena, det är sagt om den som väl hör ordet, men låter tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse förkväva det, så att han bliver utan frukt. Men att den såddes i den goda jorden, det är sagt om den som både hör ordet och förstår det, och som jämväl bär frukt och giver dels hundrafalt, dels sextiofalt, dels trettiofalt.» En annan liknelse framställde han för dem; han sade: »Med himmelriket är det, såsom när en man sådde god säd i sin åker; men när folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. När nu säden sköt upp och satte frukt, så visade sig ock ogräset. Då trädde husbondens tjänare fram och sade till honom: 'Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs? Han svarade dem: 'En ovän har gjort detta.' Tjänarna sade till honom: 'Vill du alltså att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?' Men han svarade: 'Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa. Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördemännen: 'Samlen först tillhopa ogräset, och binden det i knippor till att brännas upp, och samlen sedan in vetet i min lada.'»