Johannes 4:1-42

Då nu Herren förnam, att Phariseerna hade hört att Jesus gjorde flera Lärjungar, och döpte, än Johannes; (Ändock Jesus döpte icke sjelf, utan hans Lärjungar;) Öfvergaf han Judeen, och drog åter in i Galileen. Så måste han gå genom Samarien. Och när han kom till en stad i Samarien, som kallas Sichar, vid en bolstad, som Jacob gaf sinom son Joseph; Och der var Jacobs brunn. Och efter det Jesus var trötter af vägen, satte han sig så ned vid brunnen; och det var vid sjette timman. Då kom en qvinna af Samarien, till att hemta vatten. Sade Jesus till henne: Gif mig dricka; Ty hans Lärjungar voro gångne in i staden, till att köpa mat. Då sade den Samaritiska qvinnan till honom: Huru bedes du, som äst en Jude, dricka af mig, som är en Samaritisk qvinna? Ty Judarna hafva ingen handel med de Samariter. Jesus svarade, och sade till henne: Förstode du Guds gåfvo, och ho den är, som säger till dig: Gif mig dricka; då beddes du af honom, och han gåfve dig lefvandes vatten. Sade qvinnan till honom: Herre, icke hafver du det du kan tågat med, och brunnen är djuper; hvadan hafver du då lefvandes vatten? Månn du vara mer än vår fader Jacob, som gaf oss brunnen, och drack af honom, med sin barn och sin boskap? Då svarade Jesus, och sade till henne: Hvar och en som dricker af detta vattnet, han varder törstig igen; Men hvilken som dricker af det vatten, som jag honom gifver, han skall icke törsta till evig tid; utan det vatten, som jag honom gifver, skall blifva i honom en källa med springande vatten i evinnerligit lif. Då sade qvinnan till honom: Herre, gif mig det vattnet, att jag icke törster, eller behöfver komma hit efter vatten. Sade Jesus till henne: Gack, kalla din man, och kom hit. Svarade qvinnan, och sade: Jag hafver ingen man. Sade Jesus till henne: Du sade rätt, jag hafver ingen man; Ty du hafver haft fem män, och den du nu hafver, är icke din man; det sade du sant. Då sade qvinnan till honom: Herre, jag ser, att du äst en Prophet. Våre fäder hafva tillbedit på detta berget, och I sägen, att i Jerusalem är det rum, der man tillbedja skall. Jesus sade till henne: Qvinna, tro mig; den tid kommer, att hvarken på detta berget, eller i Jerusalem, skolen I tillbedja Fadren. I veten icke hvad I tillbedjen; men vi vete hvad vi tillbedje; ty saligheten är af Judomen. Men den tid kommer, och är nu allaredo, att rätte tillbedjare skola tillbedja Fadren i Andanom och sanningen; ty Fadren vill ock sådana hafva, som honom tillbedja skola. Gud är en Ande; och de honom tillbedja, skola tillbedja honom i Andanom, och i sanningen. Då sade qvinnan till honom: Jag vet, att Messias skall komma, som kallas Christus; när han kommer, varder han oss all ting undervisandes. Sade Jesus till henne: Jag är den samme, som talar med dig. Och i det samma kommo hans Lärjungar, och undrade derpå, att han talade med qvinnone; dock sade ingen: Hvad frågar du, eller hvad talar du med henne? Då lät qvinnan stå sina kruko, och gick in i staden, och sade till det folket: Kommer, och ser en man, som mig hafver sagt allt det jag hafver gjort. Månn han icke vara Christus? Då gingo de af staden, och kommo till honom. Deremellan bådo Lärjungarna honom, sägande: Rabbi, ät. Sade han till dem: Jag hafver mat att äta, der I intet af veten. Då sade Lärjungarna emellan sig: Månn någor hafver burit honom äta? Sade Jesus till dem: Min mat är det, att jag gör hans vilja, som mig sändt hafver, och fullbordar hans verk. Sägen I icke, fyra månader äro ännu, och skördatimmen kommer? Si, jag säger eder: Lyfter upp edor ögon, och beser markena; ty hon begynner hvitna till skörd. Och den der uppskär, han tager lön, och församlar frukt till evinnerligit lif; på det att både den som sår, och den som uppskär, skola tillsamman glädjas. Ty här är det ordet sant, att en annar är den som sår, och en annar som uppskär. Jag sände eder ut att uppskära, det I hafven intet arbetat; andre hafva arbetat, och I ären ingångne i deras arbete. Och månge Samariter af den staden trodde på honom, för qvinnones tals skull, som vittnade, att han hade sagt henne allt det hon hade gjort. När nu de Samariter kommo till honom, bådo de honom att han ville blifva när dem; och han blef der i två dagar. Och mycket flere trodde för hans ords skull; Och sade till qvinnona: Nu tro vi icke för ditt tals skull; ty vi hafve sjelfve hört, och vete, att han är visst Christus, verldenes Frälsare.