Nehemja 2:9-20

När jag kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden, gav jag dem kungens brev. Kungen hade också sänt med mig härförare och ryttare. Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia hörde detta, tog de mycket illa vid sig över att en person hade kommit som ville Israels barn väl. Jag kom till Jerusalem och var där i tre dagar. Sedan steg jag upp om natten tillsammans med några få män, och jag hade inte talat om för någon vad min Gud lagt på mitt hjärta att göra för Jerusalem. Det djur jag red på var det enda jag hade med mig. Om natten drog jag ut genom Dalporten fram mot Drakkällan och Dyngporten och undersökte Jerusalems murar. De var nerbrutna och portarna var förtärda av eld. Jag fortsatte till Källporten och till Kungsdammen, men där var det inte möjligt för djuret att komma fram med mig. Då begav jag mig uppför dalen om natten och undersökte muren och återvände sedan in genom Dalporten och var så tillbaka. Föreståndarna visste inte vart jag hade gått och vad jag gjorde, ty jag hade hittills inte nämnt något för judarna, prästerna, de förnäma männen, föreståndarna eller de övriga som skulle utföra arbetet. Men nu sade jag till dem: "Ni ser den nöd vi är i. Jerusalem ligger öde och portarna är nerbrända. Kom och låt oss bygga upp Jerusalems mur, så att vi inte längre behöver utstå förakt." Jag talade om för dem hur min Guds goda hand hade varit över mig och vad kungen hade lovat mig. Då sade de: "Låt oss stå upp och bygga!", och de fattade mod för det goda verket. Men när horoniten Sanballat och den ammonitiske tjänstemannen Tobia och araben Gesem hörde detta, hånade och föraktade de oss och sade: "Vad är det ni gör? Sätter ni er upp mot kungen?" Då svarade jag dem: "Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi hans tjänare skall börja bygga. Men ni har ingen del eller rätt i Jerusalem eller anknytning dit."