Jesu namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att det var Johannes Döparen som hade uppstått från de döda och att dessa krafter därför verkade i honom. En del sade att han var Elia, och andra att han var en profet, lik någon av profeterna. När Herodes hörde detta sade han: "Johannes, han som jag har halshuggit, har uppstått."
Herodes hade nämligen låtit gripa och binda Johannes och sätta honom i fängelse för Herodias skull, hustru till hans bror Filippus. Henne hade Herodes gift sig med, men Johannes hade sagt till honom: "Det är inte tillåtet för dig att ha din brors hustru." Herodias hatade honom och ville döda honom, men hon kunde inte, eftersom Herodes hade respekt för Johannes. Han visste att Johannes var en rättfärdig och helig man och skyddade honom. Och när han hörde honom blev han många gånger villrådig. Ändå lyssnade han gärna på honom.
Så kom en dag ett lämpligt tillfälle, när Herodes firade sin födelsedag och ställde till fest för sina stormän och överstar och de främsta männen i Galileen. Då kom Herodias dotter in och dansade, och Herodes och hans bordsgäster blev så förtjusta att kungen sade till den lilla flickan: "Be mig om vad du vill, så skall du få det." Han svor på det och sade till henne: "Allt vad du ber om skall jag ge dig, ända till hälften av mitt rike." Då gick hon ut och frågade sin mor: "Vad skall jag be om?" Hon svarade: "Johannes Döparens huvud." Flickan skyndade in till kungen och bad: "Jag vill att du genast ger mig Johannes Döparens huvud på ett fat." Kungen blev mycket bedrövad över sin ed inför gästerna, men han ville inte avvisa henne. Han skickade därför genast i väg en bödel och befallde honom att bära fram Johannes Döparens huvud. Denne gick då och halshögg Johannes i fängelset. Och han bar fram hans huvud på ett fat och gav det åt den lilla flickan, och hon gav det åt sin mamma. Johannes lärjungar fick höra det, och de kom och tog hans döda kropp och lade den i en grav.
Apostlarna samlades nu hos Jesus och berättade för honom allt vad de hade gjort och vad de hade lärt folket. Han sade till dem: "Kom med mig till en öde plats där vi kan vara ensamma, och vila er lite." Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta. Så for de i båten till en öde plats för att få vara för sig själva. Men folk såg att de for och många fick veta det, och de skyndade dit till fots från alla städerna och kom före dem. När Jesus steg ur båten, fick han se en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, eftersom de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt.
Det var redan sent på dagen, när hans lärjungar kom fram till honom och sade: "Den här platsen ligger ödsligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta." Men han svarade: "Ge ni dem att äta." De frågade honom: "Skall vi gå och köpa bröd för två hundra denarer och ge dem att äta?" Han sade till dem: "Hur många bröd har ni? Gå och se efter." De tog reda på det och sade: "Fem bröd och två fiskar." Då befallde han att alla skulle slå sig ner i gröngräset i skilda matlag. De satte sig ner i grupper om hundra eller femtio. Och han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen, tackade Gud och bröt bröden och gav åt sina lärjungar, för att de skulle sätta fram åt folket. Han delade också ut de två fiskarna så att alla fick. Och alla åt och blev mätta. Sedan plockade lärjungarna upp brödstyckena och det som blev över av fiskarna, tolv korgar fulla. Det var fem tusen män som hade ätit.
Bibelappen
Bibelappen för barn
