Jesaja 44:9-20

De som tillverkar avgudar är alla idel tomhet, deras kära gudar kan inte hjälpa. Deras egna vittnen ser inget och förstår inget. Därför måste de komma på skam. Vem vill forma en gud och gjuta ett beläte som inte är honom till någon nytta? Se, hela deras sällskap skall komma på skam. Konsthantverkarna är ju själva bara människor. Låt dem alla samlas och träda fram. De skall då alla komma på skam med förskräckelse. Smeden tar sitt verktyg och bearbetar smidet i glöden, han formar det med hammare och bearbetar det med kraftig arm. Blir han hungrig förlorar han sin kraft. Dricker han inte vatten blir han matt. Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på trästycket med sitt ritstift. Han formar det med stämjärn och märker ut det med passaren. Han gör det likt en mansbild, en vacker människogestalt att sättas i ett hus. Man fäller cedrar åt sig och tar stenek och vanlig ek och väljer bland skogens träd. Man planterar lärkträd åt sig, och regnet ger dem växt. Detta har människorna till bränsle. Man tar av veden och värmer sig med den, man tänder på den och bakar bröd. Men man tillverkar också en gud av den och tillber denna. Man gör av träet en avgudabild och faller ner för den. En del av träet bränner man upp i eld. Över en annan del lagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt. Sedan värmer man sig och säger: "Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan." Men av det som är kvar gör man en gud, en avgudabild. För den faller man ner och tillber. Man bönfaller inför den och säger: "Rädda mig, för du är min gud." Dessa människor vet ingenting och förstår ingenting, ty deras ögon är tillslutna, så att de inte ser, och deras hjärtan, så att de ingenting begriper. Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd att han säger: "En del av det har jag bränt upp i eld, på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har nu ätit. Skulle jag då av resten göra en avskyvärd avgud? Skulle jag falla ner för ett stycke trä?" Den som lever av aska är förledd av ett vilselett hjärta, så att han inte kan rädda sin själ eller tänka: "Är det inte lögn det jag håller i min högra hand?"