Ester 9:20-32

Mordokaj skrev ner dessa händelser och sände brev till judarna i alla kung Ahasveros provinser, både nära och långt borta, för att ålägga dem att år efter år fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar till minne av de dagar då judarna hade fått ro för sina fiender och för att minnas den månad då deras bedrövelse hade vänts i glädje och deras sorg i fest. Därför skulle de fira dessa dagar som dagar av fest och glädje, och sända gåvor till varandra av den mat de hade tillagat, och skicka gåvor till de fattiga. Judarna antog som sed att göra vad de börjat göra, det som Mordokaj hade skrivit till dem om. Ty agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars fiende, hade planerat att utplåna judarna, och han hade kastat pur, det vill säga lott, för att krossa dem och förgöra dem. Men när saken kom till kungens kännedom, gav han genom en skrivelse befallning om att de onda planer som Haman haft mot judarna skulle vända tillbaka över hans eget huvud. Och Haman själv och hans söner hängdes upp på pålen. Därför blev dessa dagar kallade purim efter ordet pur. På grund av allt som stod i detta brev och vad de själva hade sett och vad som skett med dem, antog och fastställde judarna som en orubblig sed att de själva och deras efterkommande och alla som slöt sig till dem, år efter år skulle fira dessa båda dagar enligt föreskriften om dem och på den tid som fastställts för dem. Dessa dagar skulle man komma ihåg och de skulle firas i varje generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad. Dessa purimdagar skulle inte försummas bland judarna och minnet av dem aldrig upphöra hos deras efterkommande. Drottning Ester, Abihajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade sedan en skrivelse för att med all kraft stadfästa detta andra brev om purim. Mordokaj sände brev med budskap om fred och trygghet till alla judar i de etthundratjugosju provinserna i Ahasveros rike för att stadfästa dessa purimdagar på deras bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade förordnat för dem och så som de stadgade för sig själva och sina efterkommande, ifråga om fasta och klagorop. Esters befallning, som fastställde dessa föreskrifter om purim, nertecknades i en bok.