Psaltaren 73:1-26

En psalm av Asaf. Ja, Gud är god mot den rättrådige, mot den vars hjärta är rent. Ändå var jag nära att snava, jag höll på att tappa fotfästet. Jag fylldes av avund mot de högmodiga, jag såg att det gick de gudlösa väl. De vet inte av några hinder, deras hull är fett och frodigt. De råkar inte i nöd som andra, de lider inte som människor gör. Därför är högfärden deras halskedja och våldet den dräkt de bär. Deras ögon tittar fram ur fetman, deras inbilskhet är utan gräns. De hånar och talar ondsint, överlägset och hotfullt. De öppnar sitt gap mot himlen, deras tunga far fram över jorden. Därför kommer folket till dem och suger i sig deras ord. De säger: Gud, vad vet han? Inte vet den Högste vad vi gör! Sådana är de gudlösa, i lugn och ro ökar de sin rikedom. Förgäves höll jag mitt hjärta rent och sköljde i oskuld mina händer. Jag fick lida dagen i ända, var morgon blev jag tuktad på nytt. Hade jag sagt: Jag vill tala som de, då hade jag svikit dina trogna. Jag grubblade och sökte förstå, men det blev mig för svårt. Men så kom jag till Guds helgedom och insåg hur det går med dem. Du för dem ut på hala vägar, du störtar dem i fördärvet. Plötsligt blir de till intet, de går under och förgås i skräck, liksom drömmen är borta när man vaknar, en bild som är glömd då man stiger upp. När mitt sinne var bittert och det sved i mitt hjärta, då var jag utan förstånd, som ett oskäligt djur inför dig. Men nu är jag alltid hos dig, du håller mig vid handen. Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlighetens väg. Äger jag dig i himlen önskar jag ingenting på jorden. Min kropp och mitt mod må svika, men jag har Gud, han är min klippa för evigt.