Jag är mannen som fått lida
under hans vredes gissel.
Han har drivit mig ut
i ett mörker utan ljusning.
Mot mig har han lyft sin hand
om och om igen.
Han trasade sönder mitt kött och min hud
och krossade benen i min kropp.
Han byggde en mur omkring mig,
omgav mig med gift och elände.
I mörker låter han mig bo
som de sedan länge döda.
Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
han har satt tunga bojor på mig.
Hur jag än klagar och ropar
lyssnar han inte till min bön.
Med stenblock stängde han vägen för mig,
stigen blev oframkomlig.
Han lurade på mig som en björn,
som ett lejon i försåt.
Han tvang mig av vägen och sönderslet mig
och lät mig ligga övergiven.
Han spände sin båge och ställde mig
som mål för sin pil.
Han genomborrade mina njurar
med pilar ur sitt koger.
Jag blev till åtlöje för alla människor,
jag blev en visa för dem.
Han mättade mig med bittra örter,
han gav mig malört att dricka.
Han krossade mina tänder mot stenar
och trampade ner mig i gruset.
Du tog bort allt gott ur mitt liv,
jag glömde vad lycka var.
Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på Herren.
Tanken på min nöd och hemlöshet
är malört och gift.
Den lämnar mig inte,
och jag är betryckt.
Detta går mig till sinnes,
därför våndas jag.
Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny —
stor är din trofasthet.
Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom.
Herren är god mot den som kommer till honom,
mot den som sätter sin lit till honom.
Det är gott att hoppas i stillhet
på hjälp från Herren.
Det är gott för en man
att bära ok som ung.
Må han sitta ensam och tyst
när Herren lägger oket på.
Må han trycka ansiktet mot marken
— kanske finns det ännu hopp.
Må han vända sin kind mot den som slår
och bli överöst med hån.
Ty Herren förkastar
inte för alltid:
har han plågat, förbarmar han sig åter
i sin stora godhet.
Att plåga och pina människor
är inte vad han vill.
Att man förtrampar
fångarna i landet,
att man vränger rätten för någon
inför den Högste,
att en människa vägras sin rätt
— skulle Herren inte se det?
Vems ord har skapat allt?
Har inte Herren befallt detta?
Kommer inte både ont och gott
på den Högstes bud?
Varför klagar då den som är i livet
över sina synders lön?
Låt oss pröva och rannsaka vad vi gjort
och återvända till Herren.
Låt oss lyfta våra händer och hjärtan
till Gud i himlen.
Vi har syndat och trotsat dig,
och du har inte förlåtit.
Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
dödat utan förskoning.
Du har dolt dig i moln
som ingen bön kan genomtränga.
Du har gjort oss till avfall och drav
inför alla folk.
Alla våra fiender
hångrinar åt oss.
Faror och fällor möter oss,
undergång och ofärd.
Tårar strömmar från mina ögon,
ty mitt folk går under.
Mina tårar flödar utan avbrott,
de skall inte upphöra
förrän Herren blickar ner
och ser det från sin himmel.
Det plågar mig att se
hur min stads döttrar lider.
Jag blev jagad som en fågel
av dem som förföljer mig utan skäl.
De störtade mig levande i graven
och kastade stenar på mig.
Vatten stiger över mitt huvud,
jag tänker: Jag är förlorad.
Herre, jag åkallar ditt namn
ur gravens djup.
Du hör mitt rop — slut inte dina öron
för min bön om lindring och hjälp.
Du kommer till mig när jag ropar,
du säger: Var inte rädd.
Herre, du för min talan,
du ger lösen för mitt liv.
Du ser vilken orätt jag lider,
Herre, skaffa mig rätt!
Du ser deras hämndlystnad,
alla deras ränker mot mig.
Herre, du hör deras hån,
alla deras ränker mot mig,
hur mina fiender viskar och mumlar
dagen i ända om mig.
Se hur de gör mig till åtlöje
var de än sitter eller står.
Herre, straffa dem
som deras gärningar förtjänar!
Förmörka deras sinnen,
låt din förbannelse drabba dem!
Förfölj dem i vrede, låt dem inte leva
under Herrens himmel!